Det skulle kunna vara lätt att avfärda Arise som en generisk indieupplevelse med lite plattformshoppande blandat med en hel del känslor. Till viss del skulle man faktiskt ha rätt; här finns egentligen ingenting som är särskilt nydanande eller överraskande. Samtidigt är det ett spel som vet precis vad det vill uppnå och som i alla väsentliga delar lyckas göra just det.

Inledningen av spelet framkallar en hel del minnen från det klassiska indieliret Journey. Du har precis dött, dina närmaste har samlats runt din kropp för att säga hej då. Plötsligt vaknar du upp på ett snöbeklätt berg, en slags värld mellan det levande och det döda. I horisonten syns en ljus punkt uppe på ett annat berg. För att ta dig dit ska du återuppleva tio skilda fantasivärldar, surrealistiska tolkningar av de viktigaste stunderna i ditt liv.

MER RECENSIONER: Superliminal

Men när du kliver in i en värld inser du snabbt att Arise är inte en kopia av Journey. Istället är det ett bitvis utmanande plattformsspel där spelmekaniken kretsar kring tidsmanipulation. Du styr som vanligt din figur med vänster styrspak, hoppar och interagerar med de fyra vanliga knapparna; men när du drar högerspaken åt höger avancerar tiden framåt, och när du drar den vänster åker tiden bakåt.

I första nivån använder du tidsmanipulationen för att få vattennivån att åka upp eller ner, och på det sättet komma åt nya öar. I andra nivåer använder du det för att kunna färdas på flygande insekter fram eller tillbaka, eller styra när blixtnedslag ska ske. Det är en simpel mekanik att förstå, men trots dess enkelhet används den på konstant nya och intressanta sätt i alla nivåer.

Tyvärr resulterar det sällan i särskilt avancerade pussel eller svåra lösningar. Ofta handlar det bara om att dra spaken fram och tillbaka och se vilken öppning eller lösning som dyker upp. Det är inte nödvändigtvis något dåligt, men vägen framåt är alltid självklar.

Då är snarare plattformshoppandet en svårare puckel att ta sig förbi. Ofta funkar det fint men ibland hamnar kameran på ett sätt där det blir omöjligt att bedöma avstånd och karaktärens position på ett vettigt sätt. Vid dessa tillfällen är det bara att chansa och hoppas på att man klarar det utan att egentligen kunna göra så mycket själv åt det. Det är dock ett problem som lindras en hel del av givmilda sparpunkter som sällan låter dig spela om något större stycke.

Den stora stjärnan i spelet är det visuella uttrycket som kanske inte är så originellt men ändå så njutbart att titta på att det är omöjligt att inte älska det. Det är en lekfull och simpel estetik, med enkla figurer och simpla miljöer, men som tillsammans med ett fokusskifte förstärker känslan av lekfulla och surrealistiska fantasivärldar.

Det fungerar som allra bäst där nivån är rak och där man hela tiden ser fortsättningen komma allt närmare i horisonten. I en värld tar man sig fram mellan två klippväggar under ett bergsras, och det är fantastiskt att hela tiden kunna se de plattformar och broar som man kommer korsa i bakgrunden.

EN NYBÖRJARE TAR SIG AN: Civilization VI

Vi har ofta högre krav på indiespel än vad vi har på stora blockbuster-titlar. Inte i produktionsvärde, men i originalitet. För om man ska säga något viktigt bör det vara något unikt, och helst på ett sätt som aldrig sagts förut. Det kan så klart kännas orättvist. Är ett spel bättre än ett annat bara för att det var först?

Arise är som sagt inte unikt, men använder sina influenser på ett ypperligt sätt. I all sin enkelhet är det en liten indiehistoria väl värd att uppleva.