Jag vaknar stillsamt upp i min hårda säng. Äntligen har jag kommit fram till en outforskad planet där det blivit mitt jobb att finna och dokumentera allt från ogräs till jättemonster. Jag antar att jag besitter en häpnadsväckande nyfikenhet för det okända, för de övriga arbetsvillkoren verkar inte vara något att skryta med. Lönen är så dålig att jag på något sätt hamnat i skuld och projektets budget täckte inte mycket mer än en enkelresa till den vilda planeten. Jag förlitar mig därför enbart på en 3D-skrivare och min charmiga AI-kompis när jag öppnar rymdskeppets ytterdörr och kliver ut.

LÄS FLER RECENSIONER: Ancestors: The Humankind Odyssey

I ett vanligt spel med liknande förutsättningar hade det varit ungefär här landingsplattformen blir attackerad av våldsamma utomjordingar och någon hjälpsam lokalinvånare slänger ett maskingevär i mina händer, men inte idag. Journey to the Savage Planet är inte riktigt som andra spel. Analys, dokumentation, experiment och upptäckande utgör spelets ledande drivkraft medan de utspridda striderna får åka med i baksätet. Spelets våldsamma partier skiner dessutom inte alls lika starkt som resten av innehållet, men mer om det senare. Vi börjar med att prata om livet som galaktisk upptäckare.

Det finns mycket att upptäcka i Journey to the Savage Planet. Om du spelat en del No Man’s Sky i dina dagar vet du ungefär hur det ser ut. Från första början skannar jag blommor, konstigt formade stenar och urgulliga små fågelliknande djur som jamar likt kattungar. Att jag sedan tvingas mörda flera av dessa varelser för att börja samla resurser är ju ett bestämt minus, men så funkar vildmarken antar jag. Som ett resultat av mina hänsynslösa massmord har jag snart en gammal hederlig laserpistol och är nu redo att ta mig an landets utmaningar, och det finns en hel del.

Ett stort, främmande hål. Vad kan gå fel?

Här vinner spelet på sin begränsade storlek. Om No Man’s Sky var en kanna blandsaft är detta den lilla behållaren med koncentrat. Allt från nya djurarter och resursfyllda stenklippor till orangefärgade geléklumpar som uppgraderar min hälsa finns bara några kliv bort, och jag behöver inte leta länge innan jag hittar något nytt av intresse. Jag är extra förtjust i de olika experimenten som ber mig göra olika saker i spelvärlden, som att exempelvis skjuta varelser efter jag sparkat upp dem i luften eller mindre ondskefulla sysslor.

Trots att spelet är koncentrerat finns det likväl en del yta att upptäcka och tack vare min evigt expanderande uppdragslogg har jag nästan alltid en markör att följa. Jag vill dock notera avsaknaden av världskarta. Jag tycker egentligen inte det är något negativt då upptäckandet utanför själva uppdragen blir mer oförutsägbart på det viset, men jag vill likväl belysa designvalet att inkludera en kompass med markörer men strunta i en tillhörande karta i pausmenyn. Jag går aldrig vilse när jag har ett uppdrag igång, och när jag ger mig iväg på egen hand har jag ingen aning om vad som väntar.

LÄS MER: Årets bästa spel 2019 enligt Niklas

Både det fria upptäckandet och den genomgående handlingen är beroende av att jag uppgraderar min arsenal under resans gång. Ett troget dubbelhopp och en änterhake (varje spels tveklöst bästa tillbehör) är bara några exempel på föremål och förmågor som blir tillgänglig allt eftersom. Journey to the Savage Planet förlitar sig nämligen på det klassiska metroidvania-konceptet där gamla platser öppnar upp sig när jag återvänder med nya leksaker. Det är ett gammalt knep, men det är likväl effektfullt.

Den eviga jakten efter nya och bättre prylar spelar också en stor roll i spelets handling. Det fanns visst ett stort torn i mitten av första området som tyder på intelligent liv, något vi inte trodde fanns på den här planeten. Nu är det upp till mig att ta mig in i byggnaden och undersöka saken. Detta kräver dock diverse leksaker. När jag sedan har samlat på mig diverse tekniker och uppgraderingar kan jag starta byggnadens energikällor och öppna portarna. Det är ganska enkla premisser som ändå lyfts av en härligt sarkastisk AI och underhållande videomeddelanden i rymdskeppet.

Planetens portaler hjälper mig återupptäcka platser snabbare.

Men sen var det ju det här med striderna. Spelet bjuder på upptäckande i ett alldeles ljuvligt tempo. Jag blir inte överväldigad av alla sysslor, men har likväl alltid något att göra. När jag känner mig färdig med ett område har jag lyckats bygga upp en ny pryl som låser upp ytterligare ett outforskat område. Men då och då stöter jag ändå på diverse livsformer som inte vill ha mig där. Mitt enda vapen är min laserpistol och den känns snarare som en vattenpistol än något riktigt slagkraftigt. Ute i vildmarken känns därför striderna mer som en ensidig eftertanke än något annat. Några spridda granater finns eventuellt att tillgå, men för det mesta får jag bara peka och skjuta med det enda vapnet spelet ger mig. När jag stöter på de olika bossarna spelar dock de akrobatiska inslagen en större roll och striderna blir då aningen vassare.

Hela spelet ska vara möjligt att uppleva tillsammans med en vän, men i nuläget är det aningen svårt att testa eftersom jag ombeds att manuellt söka reda på en forskningspartner. Jag kan alltså inte bara be spelet söka reda på en slumpmässig person som också sitter och letar. Och när spelet dessutom inte är officiellt släppt ännu finns det inte särskilt många möjliga kollegor på marknaden.

LÄS MER: Alexanders favoritspel från 2019

Det här spelet är ännu ett tillskott i samlingen titlar som visar att du kan med fördel bygga ett äventyr bestående av mestadels pacifistiska inslag. Jag hade inte faktiskt klagat om spelets strider bytts ut mot ännu fler akrobatiska pussel. Jag bjuds dock på en färgglad resa sprängfylld av upptäcktsfärder och experiment. Rymdresor och främmande planeter kan vara farligt att uppleva i verkligheten, men tack vare Journey to the Savage Planet kan du uppleva allt det och lite till helt riskfritt.