Metro 2033 Redux och Metro Last Light Redux har portats och släpps på Switch i slutet av månaden. Det är ett postapokalyptiskt first person shooter-spel med inslag av skräck och överlevnad. Inget för den med svaga nerver alltså. Då spelen har nästan tio år på nacken sen de först släpptes kommer jag bara gå igenom handlingen ytterst lite. Du är Artyom, en rysk, 20-årig, tystlåten kille som efter att apokalypsen har inträffat har sökt sig ner i Moskvas tunnelbanesystem för att överleva. Tillsammans med de få andra människor som klarat sig ner i underjorden lever ni ett hårt liv i de mörka gångarna i metron. Det är begränsad tillgång på mat och ammunition. Ammo är huvudvalutan och det absolut viktigaste du har för att överleva i denna hård värld, då det inte bara är människor som lurar i mörkret, utan onda och mindre onda varelser som vill lura in dig i sina klor. Allt är dock inte vad det verkar vara, vilket vi får erfara längsmed spelets gång. Livet i den ryska underjorden är tufft även för den mest hårdnackade typen.

metro 2033

Läskig figur med läskiga förmågor.

Spelet är baserat på boken Metro 2033 av den ryska författaren Dmitry Glukhovsky, och uppföljaren Metro Last Light har gett upphov till fler böcker i serien. I Metro 2033 är Artyom en relativt anonym karaktär, även om det är honom du spelar som hela vägen. I Metro Last Light får vi lära känna honom lite mer på djupet, och får en förståelse för varför han är som han är. Är man ett fan av spelserien rekommenderar jag att läsa böckerna, då de och spelen hör ihop näst intill rakt igenom. Då får man även en chans att lära sig mer om de olika karaktärerna och miljöerna de lever i, eftersom spelet har lite svaga personbeskrivningar. Det är ett smart knep från författaren, som även har skrivit dialogerna i spelen, för att locka oss att köpa hans böcker (som det görs smygreklam för igenom hela spelen).

metro 2033

Smygreklam.

Det finns 4 härliga (?) svårighetsgrader att välja mellan: normal, hardcore, ranger och ranger hardcore. Väljer du att spela på ranger hardcore är du garanterat den modigaste personen i din kompiskrets. Metro är svårt redan på normal mode, och ranger hardcore är rent självmord, men påstås ge den äkta och mest autentiska spelupplevelsen i Metro. Ett måste för fan av spelet. Eller för någon som gillar att plåga sig själv. Jag tillhör varken den ena eller andra målgruppen.

Metro

Svårt, svårare, svårast, och ond bråd död.

Att spela FPS på en Switch är en upplevelse i sig. När det kommer till FPS är majoriteten av spelare eniga om att det är enklast att spela på PC. Att spela det på konsol är snäppet svårare, men att spela denna genre på Switch är i samma svårighetsgrad som att spela med förbundna ögon ungefär. Det är otroligt svårt att sikta, och även om jag fipplade runt med inställningarna på känslighetsgraden på joyconsen så blev det ingen större skillnad. Just när det kommer till den saken så hjälper det nog inte även om man dockar till sin TV. Däremot hjälper det nog mot det andra stora minuset med spelet, nämligen speglingen.

Metro-spelen är mörka, både i handlingen och rent visuellt. Detta gör att om du inte sitter i en relativt nedsläckt miljö, ser du nästan ingenting mer än ditt eget förskräckta ansikte speglas tillbaka på dig. Här hjälper det inte heller att trixa med inställningarna, det gör ingen skillnad. Men om du har en vanlig Switch, och inte Light-versionen, kan du docka till din TV, vilket hjälper lite. Del två i serien, Metro Last Light är aningen ljusare, vilket gör att det fungerar lite bättre att spela i handhållet läge. Min rekommendation är likväl att helt enkelt släcka ner alla lampor, ta på sig lurarna och sätta sig i mörkret och spela skräckspel. Det förhöjer verkligen upplevelsen, jag lovar. Emellanåt dyker det även upp quick time events, en speldesignkvarleva från en svunnen tid. Och tycka vad man vill om det, men på Switchen är det svårt att hantera. Joycons är inte gjorda för att varken sikta med eller att hantera sådana sekvenser. Missuppfatta mig inte nu, jag älskar min Switch, och att ha möjligheten att spela vart jag än befinner mig, men Metro-spelen är inte optimala att spela på det sättet. Jag skulle nästan vilja säga att det är en förolämpning mot en så bra spelserie som det är.

MERA METRO: Metro Exodus 

Spelserien Metro är enligt mig väldigt, väldigt bra. Det är tillräckligt svårt för att ge en ordentlig utmaning, men ändå så pass lätt att det går att klara av spelet. Det ger också en tankeställare om hur vi människor egentligen är, och hur katastrofer och dess eftersvall påverkar oss. Vi gör allt för att överleva och för att försöka fortsätta leva på det sättet vi är vana vid, även om vi får anpassa oss till vår nya omgivning. Även i apokalypsens efterdyningar lever politiska idéer kvar. Så nazism och kommunism och dess ideologier är starkt närvarande genom spelen och fortsätter ställa till det. I metron kämpar vi för att överleva till varje pris, och det innebär tyvärr att ha ihjäl andra levande varelser och därigenom även en del av oss själva, men så är människans existens. Såsom på jorden, så ock i underjorden.