Ännu ett år, ännu ett Call of Duty. Saker är dock annorlunda i år då Activision tillsammans med Sledgehammer Games valt att gå tillbaka till en väldigt torr källa – Andra världskriget.

 För att vara helt ärlig såg jag inte det som något negativt, snarare tvärtom. Efter nästan ett decennium av modern krigsföring kändes en tillbakagång fräsch men det krävdes knappt tio minuter speltid innan jag omedelbart ville vända och simma tillbaka till Amerika där jag kom ifrån.

LÄS VÅR RECENSION: Call of Duty: WWII

Jag har svårt att beskriva besvikelsen när jag insåg att jag var ihopklämd tillsammans med tiotalet andra soldater i en amfibisk farkost jag kände alltför väl. Den stora uppfällda fören var en varningssignal att saker snabbt skulle gå söderut sekunden rampen fälldes ner. Jag var en del av operation Neptunus och med största sannolikhet var jag på väg mot Omaha Beach längs franska Normandies kustremsa.

Som på beställning sker allt som jag förutsett. Innan jag hinner blinka har killen bredvid mig lobotomerats ofrivilligt av en tysk kula. I samma ögonblick som rampen faller river ett kulregn igenom mina kollegor som om de vore köttigt papper. Panik uppstår och jag kastar mig överbord ner i Normandies vatten som minut för minut grumlas av fallna kamraters blod.

Väl i land kan jag se hur tapper man efter tapper man stupar ner i Normandies skitiga och uppsprättade sand, där de sen ligger kvar, livlösa. Några stackare har fått betala med sina extremiteter och andra med sina sista andetag. Jag får ett vapen och beordras att avancera mot samt bryta igenom befästningsverken medan skriken från de förlorade överröstas av kulsmatter och explosioner.

Ännu ett Andra världskrigetspel, ännu ett Dagen D-scenario.

Call of Duty:WWII

Saving Private Ryan är en fantastisk film och den blev känd utav ett skäl, nämligen att den visade landstigningen i Normandie på ett oerhört rått sätt. Spielberg visade oss utan pardon krigets fasor på ett obehagligt närgånget vis. Det var effektivt. Nästan för effektivt.

Filmen skulle efterkommande år inspirera massor med andra filmer och medier. Det finns åtskilliga parodier på landstigningssekvensen, bl.a. i Rares Conker’s Bad Fur Day som bildruta för bildruta härmar förebilden. Faktum är att Rares spel var den första kontakt jag hade med Saving Private Ryan-sekvensen då jag inte sett själva filmen ännu vid det tillfället.

Det är lite tråkigt hur mycket filmen inspirerat andra kreatörer för det har lett till två saker.

Kapitlet ”It’s War!” från Conker’s Bad Fur Day

1. Vi får en sekvens som är starkt inspirerad av Saving Private Ryan.

2. Landstigningen på D-Dagen har blivit ett måste när man visar upp Andra världskriget oavsett medium, i synnerhet spel.

 

Jag förstår lockelsen att återge det här historiska slaget då det är bombastiskt och actionfyllt. Sen skadar det inte heller ur ett amerikanskt “Murrica, fuck yeah!-perspektiv att det här var en strid Nordamerika var inblandade i.

Samtidigt vore det spännande att se kriget skildras från andra platser. Jag kände t.ex. inte alls till situationen i Dunkirk före Nolans film kom på tapeten och det visade sig också vara en krigshistoria värd att berätta. För att inte tala om att få höra kriget förtäljas ur mer än amerikanskt perspektiv eller från andra typer av divisioner än artillerikompanier.

Det jag försöker säga är att jag är trött på att spel känner sig “tvingade” att ha med landstigningen i Normandie. För att vara helt rättvis tror jag inte Treyarch använde sig av Omaha Beach och D-Dagen i Call of Duty: World at War från 2008. Trots detta har jag ändå överdos på detta scenario och jag är synnerligen trött på hur ofta denna konflikt återges likt i Spielbergs film. Om spelbranschen nödvändigtvis skall använda Normandie som set piece kan vi väl åtminstone få se det berättas med lite nya ideér?

Jag vill motiveras att ge mig in i striden, inte längtansfullt blicka tillbaka över Atlanten och drömma mig hem innan jag ens tagit mina första blodiga steg på Frankrikes kust.