Jag har älskat The Witcher 3: Wild Hunt sedan första gången jag drog Geralts silverklinga från ryggen för att dräpa en Arch Griffin. Den majestätiska spelvärlden, de intressanta karaktärerna och de uppslukande uppdragen. Jag älskade allt med spelet – allt, allt (allt).

Jag hade aldrig tidigare spelat ett rollspel – någonsin. Till en början blev jag överväldigad. Flyga-av-stolen-överväldigad. Massiv värld med grottor att utforska och monster att jaga. Vart skulle jag börja? Vart skulle jag gå? Frågorna var många men svaren få. När jag väl började finna svar på mina frågor tog äventyret fart. En väldig fart. Jag. Kunde. Inte. Sluta. Spela. Jag var nästintill fanatisk över spelet. När jag väl lämnade grottan (mitt rum) för att ta en snabbpaus med lite käk kände jag en märklig känsla, något jag aldrig känt förut. Det var som att komma till en annan värld. Jag gick ut, bredde en macka, åt den snabbt för att sedan grabba tag i en Pepsiflaska och rusa tillbaka in i mitt rum, tillbaka till Geralts verklighet och min flykt från vardagen.

LÄS MER: Fast i episka fantasyvärldar 

Jag spelade dag in och dag ut. Jag försvann djupare in i spelet, och jag njöt av varje liten millisekund. Detta, det här fantastiska mästerverket, skulle förändra min syn på TV-spel – för alltid.

Något så djupt och detaljrikt som The Witcher 3 var något jag inte trodde fanns. Att ha två olika svärd, stål för människor och silver för monster var något som tog ett tag att vänja sig vid. Att behöva läsa på om de olika monstren och dess svagheter för att ha någon chans mot dem var något som verkligen förstärkte intrycket hur djupt spelet var.

Ända sedan dagen jag klarade The Witcher 3 har jag letat som en galning efter samma upplevelse, och det närmaste jag har kommit är Skyrim: Special Edition. De är olika. Absolut. Men båda är massiva rollspel och Skyrim har några fler år på nacken än The Witcher, och det har åldrats mycket väl.

Att jag numera dras till rollspel beror nog på att när jag spelade The Witcher 3 så var jag inne i en mörk period i livet, och spelet blev liksom en flykt från min annars så dystra och mörka vardag. Geralt blev min vän, min enda sådan. Jag antar att den känslan håller i sig nu – att rollspel är en utmärkt flykt från verkligheten. Det finns så mycket att göra, så mycket att se och hålla koll på. Det finns ingen tid för tankar om verkligheten när man spelar ett välgjort rollspel.

The Witcher 3 blev min räddare från en depression, men det var även spelet som tog mig längre ner i spelträsket.