Det är väldigt lätt att svepas med i hype när man är en spelkritiker, dels för man ofta är snabb att höra talas om saker och dels för att man har ett inneboende behov av att få uppleva och skapa en egen uppfattning om saker. Man vill gärna vara en del av ett spels zeitgeist.

Senast hände detta med Monster Hunter World. Jag var verkligen jättesugen att testa det men osäkerhet och framförallt personligt ekonomiskt ansvar satte stopp för mina planer. Nu när vi har spelets lansering två månader bakom oss och efter hört fler åsikter har min pepp sjunkit och jag känner inget behov att spela.

Detta är dock inte samma situation som t.ex. när Grand Theft Auto 5 släpptes. Det var samma grej där. Jag hörde mycket positivt, ville bli en del av konversationen och tyckte det såg kul ut. Men det räckte med att jag missade lanseringen med några veckor så hade det värsta suget sjunkit undan.

Den stora skillnaden är att jag i över tio år väntat på att Monster Hunters fulla potential skulle uppnås. Jag har flirtat med serien sen Playstation 2-spelet kom ut i 2005. Det var ett spel som fick mig att köpa både bredbandsadapter och USB-tangentbord åt min Playstation 2. Monster Hunter med sina enorma bestar och lika enormt utrustade hjältar såg ut att slå på exakt de strängar som gjorde att jag älskade gamla Phantasy Star Online några år tidigare på Dreamcast.

I slutändan blev jag lite besviken för Monster Hunter var inget lätt spel att sätta sig in i och ingen annan jag kände spelade det. Även om jag gillade variationen på uppdrag gjorde det saker sämre som PSO skötte galant. Uppe på det hade det en bunt UI-problem som jag hade svårt att blunda för.

VÅR NYBÖRJARGUIDE: Monster Hunter World – Kloka råd till blivande monsterjägare

Sen dess har jag väntat på att det rätta Monster Hunter-spelet skall dyka upp. När serien blev omåttligt populär i Japan på Playstation Portable irriterade jag mig fortfarande på dess UI men även på kontroll-metoderna. Detta med kontroller skulle sen hemsöka serien fram tills i år då Capcom ständigt använde plattformar med begränsade kontroll-metoder så som PSP, Wii och 3DS.

Monster Hunter

Därför kändes Monster Hunter 4 rätt. Nu såg ett Monster Hunter-spel äntligen ut som det tillhörde den nuvarande spelgenerationen, online-standarder hade kommit långt sen 2005 och man spelade med en helt vanlig Dual Shock-kontroll.

Detta tar oss tillbaka till det jag sa tidigare. Efter en tid av sug sjönk likväl aptiten för spelet och nu är den knappt befintlig. Det kan bero på att jag genom text och video fått en del farhågor bekräftade men det väckte även en enkel tanke i mig.

Tänk om Monster Hunter helt enkelt inte längre är min typ av spel?

Det har som sagt gått över tio år. Jag är inte samma spelare idag som då. Indiespelutvecklingen har definitivt påverkar min smak men jag har också märkt att jag dras mycket mer mot kampanjspel framför multiplayer. Jag håller mig generellt borta från onlinespel nu för tiden.

Det mest betydande nyckelordet i sammanhanget tror jag är “grind”. Jag tror inte att loot- och grind-spel är min melodi längre, och Monster Hunter är i högsta grad fortfarande ett sådant typ av spel. Jag ser inte nöjet i att nöta på ett monster i 20 minuter där strategin inte ändras nämnvärt under kampen. Monster Hunter är jävligt hardcore och jag är helt enkelt inte så jävla hardcore längre, på det viset.

Så det kanske är dags att komma till tals med att Monster Hunter som serien inte är för mig längre. Inte för att det behöver betyda att jag inte kan ge Monster Hunter som serie flera chanser men nu inser jag att det inte är nödvändigtvis fel på spelet utan snarare mig.

Det skulle krävas att så gott som alla förutsättningar skulle kännas rätt, att alla planeter stod på rad innan jag slutligen kom till insikten att grundstommen i spelet har passerat mitt personliga bäst före-datum.