Efter att vi under de åtta senaste åren har besökt öknen i Egypten, öarna i Grekland, Englands gröna kullar och Bagdads omfattande ringmur har vi nu äntligen packat vår vandringsväska och begett oss mot den tropiska ögruppen i öst som en hel spelarbas har suktat efter i alla dessa år, det feodala Japan. Assassin’s Creed Shadows är här och står redo att servera det i all sin prakt. Efter nästan fem års utvecklingstid och ett par uppskjutningar senare ska nu Ubisoft rädda sitt väletablerade varumärke en gång för alla. Och frågan är om inte detta är största klivet framåt som denna falnande spelserie tagit på väldigt många år. För även om mycket är detsamma så är Assassin’s Creed Shadows under långa stunder ett ytterst kompetent spel. Låt mig förklara varför.

Det finns många saker som har förändrats och finjusterats till denna upplaga. Bland annat har ett uppmärksammat canon-läge lagts in då fans till serien har varit osäkra på vilka beslut som faktiskt spelar roll. Detta läge tar bort dialogvalen och har ett narrativt fokus som utvecklarna anser vara det korrekta. Jag har inte spelat med detta utan har istället valt att fatta mina egna beslut allt eftersom berättelsen fortskridit, dels för att jag vant mig vid det men också för att det ger ett mervärde enligt mig att kunna forma min egen protagonist. Men det är ändå ett intressant val att bygga in det då det blir ett tydligt steg mot rötterna, ett steg som många spelare till originalet velat ha.

LÄS MER: Vad innebär ett canon-läge?

För även om man har delat upp spelet i mer eller mindre två olika narrativ så är den enskilt största behållningen med Assassin’s Creed Shadows att spelet har fått ett betydligt mer cinematiskt förhållningssätt mot sitt berättande, vilket leder till att man som spelare känner sig mer engagerad i sin huvudkaraktär. Borta är de stela vinklarna över axeln varje gång man möter någon i byn och in har istället miljöfokuserade skott äntrat scenen. En dialog sker inte bara mellan två personer, en dialog utspelar sig istället i en scen där omgivningen tar lika mycket plats som de ord som sägs. Tankarna förs direkt till en serie som Shogun där välkomponerad traditionell musik slår följe med stenhård men välartikulerad dialog. Saker står på spel redan från start och det är enkelt att dras med. Det är mer politik, mer intriger och högre insatser. Det här är välkommet, framförallt om man är intresserad av historia i grunden. Även ansiktsuttrycken och animationsarbetet har fått ett ordentligt lyft vilket bidrar till ytterligare mänsklighet. Hur det hedrar den japanska traditionen låter jag vara osagt, det är jag för dåligt bevandrad i, men det känns trovärdigt och man bryr sig om interaktionerna på ett helt nytt sätt.

Något annat som är intressant i detta bettälsefokuserande upplägg är att alla förmågor och föremål är mer eller mindre upplåst från första början. Du har en häst till ditt förfogande, lönnmördarkniven är på plats och huvudkaraktären vet redan hur man tar ett Leap of Faith. Istället låser man upp små tillbakablickar under spelets gång som berättar hur man till exempel fick tag i ett redskap eller varför en närstående karaktär i spelets nutid faktiskt spelar en roll. Och jag personligen gillar det här. Att veta hur någonting slutar och sedan få se resan dit innebär nästan alltid en automatisk fullpoängare för mig. Jag vet inte varför det är så, jag antar att Fight Club förändrade något inom mig, med det är spännande att bygga en bild i huvudet och sen få facit allt eftersom. Självklart finns det ett omfattande skill-träd kvar, Shadows är trots allt i grunden ett Assassin’s Creed-spel och ingenting annat. Det handlar fortfarande om att upptäcka en värld och samla allt som finns i den. Men små inspel från förut ger ett otroligt mervärde och låter utvecklarna berätta mer av mindre. Man vill helt enkelt ta sig runt varje hörn för att få veta mer.

Berättelsen bygger också mycket av sin historia kring din hemmabas som blivit återlanserad till Shadows. Här samlar man kompanjoner man stöter på och bygger upp ett samhälle bestående av diverse byggnader som i sin tur uppgraderar vapen, rustningar och så vidare. För mig blev detta ett nödvändigt ont fler gånger än inte, även om jag gillade idén på pappret. Vad det faktiskt bidragit med är ett syfte för alla de resurser man samlar på sig under världsupptäckandet. Tidigare har man lagt det på till exempel sin båt, men nu när man bara har sig själv att tänka på uppfyller de faktiskt ett värde på ett nytt sätt. Och visst är det trevligt att se en stad växa fram som man byggt själv, men det krävs en del engagemang för att få den att bli lika fin som andra närliggande byar. Det blev som sagt mest ett hinder för mig, framförallt när man mest bara ville ta sig till nästa punkt i berättelsen.

Borta i Assassin’s Creed Shadows är också den numera berömda fågeln med många namn. Fågeln som med hjälp av skarp syn kunde upptäcka och lägga ut kartan så att du som spelare sedan kunde använda moppen och samla ihop de värdefulla plupparna. Istället har spelet introducerat ett scout-system där man undersöker platser via en hovring över världskartan för att på så sätt upptäcka måltavlor man misstänker befinna sig i ett särskilt område. För att vara helt ärlig skiljer inte systemet sig åt nämnvärt mycket från sin föregångare, principen är densamma, men visst är det lite kul med variation och det tvingar dig som spelare att interagera mer med människor i världen då det också är de som agerar som spanare.

LÄS MER: Anderas kan inte sluta tänka på vad Avowed kunde ha varit

Jag tycker generellt att dessa små men betydelsefulla kvalitetsförbättringar i miljön har skänkt nytt liv åt en serie som i ärlighetens namn har svalnat de senaste åren. In har bland annat årstider kommit som förändrar omgivningen med jämna mellanrum, runt om i världen finns också små altare utplacerade som ger en buff varje gång man besöker de och i skogarna bland de många bergen finns det djur att måla av som låser upp nya tillgångar till hemmabasen. Allt detta, bland mycket annat, gör Assassin’s Creed Shadows till ett betydligt mer engagerande spel än sina föregångare. Istället för att blint springa från punkt A till B gäller det här att vara uppmärksam på allting runt omkring för att kunna vinna fördelar och på så sätt utveckla sin karaktär.

Årstiderna förändrar förutsättningarna.

För mig handlar spel oftast om en stark berättelse och det är kanske därför som Shadows faller så väl ut, men jag vet att många bryr sig mer om gameplay och den kanske enskilt största nyheten någonsin för ett Assassin’s Creed-spel är att man numera kan krypa. Det kan låta banalt på pappret, det här är mer eller mindre standard i de flesta spel, men för den här serien så ändrar det smygandet i grunden. Högt gräs kan nu vara till fördel, så även grunda vattendrag som huvudkaraktären kan gömma sig i med hjälp av det klassiska bamburöret för luft ovanför ytan. Krypandet gör spelet mer lekfullt och möjligheterna att smyga har nu fördubblats på ett ögonblick.

LÄS OM BÖCKER OM SPEL: Play Nice

Även natten spelar roll då mörkret kan hjälpa dig att stanna utom synhåll från dina fiender. När man rör sig i någon av de många tempelstäderna kan man kasta knivar på bambulyktor eller helt enkelt blåsa ut ljusen för att på så sätt smyga sig förbi en högst ovetande vakt. Även änterhaken har äntrat scenen och fungerar precis som man förväntar sig när man vill ta sig upp på en höjd eller svinga sig vidare i världen. Detta tillsammans med krypandet har inte direkt revolutionerat serien, men det har definitivt tagit den till nästa nivå. I övrigt fungerar lönnmördandet precis som förut och närstriderna känns både bra och dödliga med mer blod och mer lemlästande än förut. Assassin’s Creed Shadows är ett vuxnare spel i nästan alla avseenden.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig när jag först snurrade igång spelet på min Playstation 5. Antagligen mer av samma, vilket jag har fått, men också något nytt i den starka berättelsen och gameplay-förbättringar som bara gjort serien gott. Gillar man Assassin’s Creed i grunden kommer man bli nöjd med vad Shadows har att erbjuda. På förhand var jag i alla fall optimistisk att Ubisoft hade kokat ihop en god soppa, särskilt efter att de skjutit upp lanseringen till och med nu. Förhoppningsvis kan vi få ännu fler spel att mata till denna slumrande jätte, mina förhoppningar om det har åtminstone ökat markant. Tills dess ska jag krypa vidare i det höga gräset i jakten på nya måltavlor och cinematiska kameravinklar.