Blasphemous

Musiken svävar tung som stearindoften i en gammal kyrka. Avlägsna spanska gitarrer fyller luften med ett vemod. Gitarrerna och pulsen försvinner tvärt och byts ut mot arga, dissonanta fioler. ”The Penitent One” (Botgöraren) vaknar upp på ett berg av sina slaktade bröder. I fjärran hörs deras baneman: en jättelik skepnad iklädd en dödsmask som svingar en ohygglig kandelaber. Efter en svår strid lyckas The Penitent One besegra monstret. Utan ett ord tar hen av sig hjälmen, fyller den med bestens blod och tar sedan på sig den igen. Blodet flödar ner över hela hens kropp och i hjälmens ögonhålor syns endast ett mörker.

”The Penitent One” Sorrowful be the Heart

Det känns allmänt vedertaget att det är dött att kalla saker för ”Prefix-Dark Souls/Bloodborne”. Men med Blasphemous är det svårt att göra annat. Shovel Knight möter Souls-Borne-serien i detta gotiska 2D-action-plattformsspel. För att låna än mer av Dark Souls så säger jag bara ”You Will Die”. Kort och gott är Blasphemous ett svårt spel. Men precis som storebror Bloodborne är svårighetsgraden värt det… mestadels av tiden. Vi återvänder till det senare.

Världen Cvstodia har gått under. Genom mystiska ritualer har all synd manifesterats i världen. Men även mirakel och nåd finns kvar. The Penitent One är del av en order kallad Brotherhood of the Silent Sorrow och har avlagt tystnadslöfte som bot. Under spelets gång kommer hen stöta på många olika brödraskap och heliga riter som måste utföras. En av dessa är spelets huvudmål vilket är att ta sig bakom förbjudna dörrar till ”The Grievous Miracle” där hen ska få förlåtelse… eller bestraffning. Tre förödmjukelser ska utföras. Tre världar som ska utforskas innan dörren kan öppnas. Tre monstruösa syndare väntar där.

Omgivningarna fullkomligt droppar av atmosfär med några av de vackraste 2D-miljöerna jag någonsin har sett. Allt är otroligt detaljerat och miljöerna har något grandiost över sig. Världen är postapokalyptisk, bränd, och ruiner täcker bakgrunden samt marken man går på. Det enda som är mer förstört än världen själv är dess invånare. Lemlästade och blödande. Ångerfulla och fördömda går de över askan med endast spelaren som mål för sin vånda. De verkar både vara invånare av platserna de nu hemsöker eller ha skapats av illviljan som ledde till undergången. De tar form av människor, skepnader, spöken och de odöda. Staden Albero är en av få säkra platser kvar. Här kan du göra byteshandel, få nya förmågor i attacker och rörelser, samt teleportera dig till ställen du redan besökt. En snart torr oas fylld av lidande och rädsla.

Bekant men funktionellt

Stridssystemet fungerar i traditionell hack’n’slash-anda. Huvudvapnet är ett svärd som man kan attackera, blockera och trigga specialkrafter med, som i spelet manifesteras genom bön och/eller psalmer. Bönerna använder upp ett mana-liknande system kallat Fervor (spirituell glöd, löst översatt). De varierar i utförande med vissa som skjuter ut skada genom marken eller ökar attackhastigheten på svärdet under en kort stund m.m. Förutom detta har spelaren bara en duckfunktion som glider ur vägen för fiender för att undvika skada, samt ett enkelt hopp för platformspartierna av spelet.

LÄS OM ETT SPEL SOM FÅTT 10 av 10: Outer Wilds

Det finns altare man kan be vid som agerar checkpoints i spelet. Det är till dem man återvänder då man dör eller vill fylla på sin livsenergi. En sak som förbryllar mig är varför spelutvecklarna inte bara fyllde på Fervor samtidigt. Man kan offra hälsa för att fylla på sin Fervor och då gör man såklart det varje gång man hamnar i en situation där man, utan konsekvenser, kan återhämta allt. Ännu en detalj är att det är svårt att vara medveten om ens omgivning, ett problem dina fiender inte delar. Alltså kommer spelaren ta mycket skada från saker man inte kan förutse under spelets gång. Vare sig det är pilar eller avgrunder.

För att undvika skada kan man glida under fiender och projektiler, samt blockera slag. Problemet med funktionen är att det är oklart vad man kan glida under eller inte. Grafiskt sett ser vissa projektiler ut som att det finns plats att glida under, men man blir likväl träffad vid försök. Ibland känns det mer värt att bara springa igenom en grupp fiender är att försöka slåss eller ducka dig förbi då man ändå oundvikligen kommer bli träffad. Vissa fiender känns för stora för sin omgivning och har en annorlunda träffyta. Det är svårt att se exakt vilka delar av dem som gör skada.

Det är petitesser egentligen, men det är tyvärr många av dessa små brister som drar ner spelets helhet i slutänden.

Hänsynslöst och blodigt

Blasphemous är ett fantastiskt spel med en djup värld. Historierna som kretsar kring föremålen och karaktärerna är nästan orimligt detaljerade. Miljöerna och den grafiska stilen i allmänhet följer samma gotiska och hemsökta ton. Men jag måste fråga mig själv om det är roligt att spela? Svaret på frågan blir tyvärr ett ”Nja?”. Efter orimligt många onödiga dödsfall och fiender med förbryllande färdigheter så önskar jag att spelet finputsats lite till. Jag hade uppskattat om det var rättvist när jag misslyckades, då skulle Blasphemous verkligen vara något riktigt speciellt.

Sorrowful be the heart.