Böcker om spel: Play Nice

Vad? Baserat på intervjuer med fler än 300 nuvarande och tidigare anställda på Blizzard — från de högsta cheferna till de längst rankade speltestarna — får vi den tredelade historien om Blizzard Entertainment. Först dess uppgång på 90-talet – med framgångsrika PC-spelserier som Warcraft, Diablo och Starcraft, sedan dess ännu högre uppgång på 00-talet – med världens då mest framgångsrika och inkomstbringande spel World of Warcraft – och slutligen dess spektakulära fall på 10-talet.

Men är det verkligen Activision Blizzard-chefen Bobby Kotick som är den stora skurken i dramat, eller är det någon annan som bär skulden för Blizzards fall? Och finns det överhuvudet taget någon framtid för det som en gång var ett av världens mest älskade och eftertraktade spelföretag?

Vem? Bloomberg-journalisten Jason Schreiers tredje bok efter de briljanta Blood, Sweat and Pixels och Press Reset. Som alltid är han en ambassadör för de spelföretagsanställdas rättigheter, och således en motståndare till crunch, trakasserier på arbetsplatsen, bristande ledarskap, och girigt, kortsiktigt tänkande från utgivarna sida.

Vilka år? Från Blizzards första stapplande steg som Silicon & Synapse i början av 90-talet, till det nya livet som införlivades i Xbox-familjen förra år, 2024.

Vilka spel?  Alla Blizzards spel genom tiderna passerar förbi, men framför allt fokuseras det på Diablo-serien, World or Warcraft och Overwatch 1 + 2. Dessutom blir det en hel del fokus på den nerlagda ”World of Warcraft-uppföljaren” Titan, som nästan tog död på företaget.

Längd: 358 underhållande sidor.

Släpptes: 2024.

Sammanfattning: ”Vilket gift är farligt,” frågar Sokrates oss i Kjell Höglunds sång om den grekiske filosofen, ”det som förgiftar själen eller det som dödar kroppen?” Ja, gör det någon nytta om ett spelföretag finns kvar, även om dess själ har gått förlorad? Play Nice: The Rise, Fall and Future of Blizzard Entertainment är förstås en historia full av spektakulära siffror: rekordhöga försäljningssiffror, prognoser om miljoner sålda exemplar som ändå får spel nerlagda innan de släpps då cheferna tycker att ett spel borde sälja ytterligare ett par miljoner exemplar för att vara värt att släppas. Galet höga löner till cheferna och galet låga löner till de anställda. Aktiekurser som går upp och rasar, antalet år som går och går utan att ett spel blir klart innan det till sist läggs ner, och den största skrytsiffran av alla: antalet miljoner World of Warcraft-spelare, som ett tag bara ökade och ökade år för år, och passerade verkligt land efter verkligt land. Och, ja, förstås de där 800 miljonerna som ”World of Warcraft-uppföljaren” Titan kostade innan det gick i graven. Men den stora kampen i boken är tveklöst den om Blizzards själ.

Blizzard hade redan från början ett antal interna lagar om hur ett spel skapas, som inte var oskrivna utan nerskrivna så att alla på företaget kände till dem. Framförallt att alltid sätta spelaren och gameplay i första rummet. Således kom man fram till att ett spel skulle få ta så lång tid det behövde för att bli klart, innan det skeppades till spelarna. Och hellre än att släppa ett halvbra spel, som kunde tumma på företagets rykte, valde man att inte släppa det alls, oavsett hur mycket pengar det kunde tänkas dra in. För efter ett par framgångsrika spel var Blizzards rykte som PC-spelens kung så starkt att alla såg dem som företaget som enbart släppte väldigt bra spel, som sålde väldigt mycket. Nu tänker man till varje pris försvara detta rykte. En inställning som är väldigt bra att ha i medvind. Men när motvinden kommer, och räkningarna för alla nerlagda spel ska betalas, så kommer en sådan hängiven inställning och så vansinnigt höga kvalitetskrav, naturligtvis att leda till problem. Vilket den också gjorde för Blizzard.

LÄS ÄVEN: Böcker om spel: Press Reset

Så om du ser Activision Blizzard-chefen Bobby Kotick som ”den store Satan” i spelvärlden – den demoniske slutbossen i ett Diablo-aktigt spel – så kan du bli besviken på Play Nice. Jo, till slut är det förstås Kotick som är skurken i dramat, den jättelika bläckfisken vars tentakler tar sig in överallt på Blizzard, och för bit tar död på både dess själ och dess kropp. Men när han först kliver in i handlingen, halvvägs in i boken — som Blizzards nya ägare och överboss  — uppvisar han i stort sätt inga skurktendenser alls. Han var lika glad som alla andra över att World of Warcraft-miljonerna rullade in och stoltare än någon annan över att Blizzard hade en ”World of Warcraft-uppföljare” som snart skulle släppas, med allt gött som det skulle leda till. Visserligen klagade han ständigt på Blizzard-chefen över att Blizzard inte släppte en ny World of Warcraft-expansion varje höst. (För själv hade han vid den här tiden fått igång det stora Call of Duty-maskineriet enligt samma upplägg, och han, eller hans plånbok, ansåg att fansen hade rätt till nytt material i sin favoritspelserie varje år.) Men tanken på att ”World of Warcraft-uppföljaren” Titan snart var på väg gjorde att han valde att inte lägga sig i Blizzards inre angelägenheter.

Blizzard hade nämligen redan från början ett speciell överenskommelse till sina skiftande ägare genom åren: ”om ni låter oss göra precis som vi vill och låter oss ta så lång tid vi behöver för att bli färdiga med varje spel lovar vi att alla spel vi släpper kommer att bli stora succéer som drar in mycket pengar till er.” Och märkligt nog lyckas både Blizzards och deras olika ägare genom åren uppfylla detta löfte. Blizzard släppte succéspel efter succéspel, genom sitt upplägg att sno andra spelmakares spel inom lovande men inte överbefolkade spelgenrer. De filade bort alla svagheter, fortsatte fila långt bortom dessa gränser tills spelen är spelmässigt utsökta och perfekt balanserade, och kombinerade detta med genomarbetade spelvärldar och bakgrundsberättelser som långt högt över vad andra spelföretag mäktade med vid den perioden, eller hade tid och resurser att få till. Ägarna behövde bara luta sig tillbaka och räkna alla pengarna som Blizzard drog in.

När Activision och Bobby Kotick klev in som nya ägare – efter de vanvettiga framgångarna med World of Warcraft – förändrades inte heller detta. Kotick ville inte heller ändra på ett vinnande koncept, och var nöjd så länge pengarna rullade in. Men bakom kulisserna hade redan slaget om Blizzards själ börjat. För förutom att den ambitiösa ”World of Warcraft-uppföljaren” Titan snart hade gått under, hade World of Warcraft samtidigt blivit ett framgångsmonster, som tog död på företagets alla försök att skapa nya spel. För alla utvecklarna behövdes ju förr eller senare hoppa över till World of Warcraft-teamet för att se till att nästa expansion blev kvar – och dessutom blev ett antal av Blizzards chefer fartblinda, och fick storhetsvansinne av alla framgångarna. Samtidigt som de var livrädda för ”World of Warcraft-dödaren” som alla visste förr eller senare trodde skulle komma från något annat företag, så varför inte utveckla detta spel själva? Men ingen lyckades knäcka World of Warcraft, inte ens Blizzard själva, och vägen mot undergången är därmed krattad. För 800 miljoner i papperskorgen, en utebliven ”World of Warcraft-uppföljare” trots att han skurit för alla som vill lyssna om en sådan, och en tom releasekalender är inte något som Bobby Kotick tänker ta med ett leende…

Vare sig du gillar uppgång-och-fall-berättelser, är intresserad av Blizzard Entertainment, eller brukar läsa det Jason Schreier skriver kommer du knappast bli besviken på Play Nice. Likt alla andra framstående populärkulturella skribenter – Chuck Klosterman, musikskribenten Lennart Persson – brukar Jason Schreiers texter handla lika mycket om Jason Schreier själv som om det han skriver om. Detta är inget problem så länge skribenten är engagerad, väl påläst och har en vinnande personlighet. Och en stil som går igenom allt. Det råder aldrig någon tvekan om att Schreier är ambassadören för de spelföretagsanställdas rättigheter; en motståndare till crunch, trakasserier på arbetsplatsen, låg ersättning, och kortsiktigt, girigt tänkande från utgivarna sida. Samt en jäkel på att återge underhållande historier ur spelhistorien, vilket är den främsta anledningen till vi är här förstås.

Det har skett en utveckling genom hans tre publicerade böcker. Där den utmärkta Blood, Sweat and Pixels – om hur svårt det faktiskt är att slutföra skapandet av ett tv-spel och få ut det framgångsrikt i världen – var väldigt mycket The Jason Schreier Show, var uppföljaren Press Reset – trots sitt ämne om varför spelföretag tvingas lägga ner och vad som händer sedan – mer återhållsam, och det var bara i början och slutet av boken som Schreier lät sin persona slå sig fram och gick riktigt hårt fram.

Till Schreiers tredje bok – Play Nice: The Rise, Fall and Future of Blizzard Entertainment – har utvecklingen slutförts. Nu är det egentligen bara i slutet av boken som agitatorn Schreier har lekstuga, medan större delen av boken är Historien Om Blizzard (skriven av Jason Schreier), snarare än ”JASON SCHREIER skriver historien om Blizzard”. Det är uppenbart att Bloomberg-journalistens mål har varit att skriva den definitiva, objektiva historien om Blizzard, snarare än själv vara den som står i centrum och håller låda. Vilket skaver lite i oss som alltid har sett Jason Schreier som en rockstjärna, och älskar när han går ut i full attack. Men det gör han ju fortfarande på social media, så det är kanske bra att han låter en bok vara en bok. Så har du ingen aning om vem Jason Schreier är, men har bra koll på Blizzard, så tänker du knappast vem författaren till Play Nice är medan du läser, eller uppfattar att han skulle ha ”någon egen agenda”. Snarare är han återhållsam under flera partier när vilken författare som helst hade kunde ha varit mer kritisk. För han vet ju att den här historiens samtliga moraliska slutpoänger faller inom hans övertygelser, och att vi ändå kommer att lämna läsningen i ren skräck över spelvärldens alla giriga, om tv-spel-okunniga utgivare.

Bästa biten: Som Overwatch-fan är det tveklöst skildringen hur Overwatch reste sig ur spillrorna av Titan-fiaskot, och den närmast drömlikt positiva utvecklingen av spelet – som i stort sätt alla inblandade beskriver som den bästa utvecklingen av ett spel de varit med om. I kontrast med den totala mardröm som var Overwatch 2-utvecklingen.

Det man minns bäst efteråt är ändå inkompetensen och handlingsförlamningen hos Blizzards ledning när de får flera chanser att hålla Bobby Koticks fingrar borta från företaget, men drivna av sina gamla regler – som man inte insett att framgångarna med World of Warcraft redan gjort föråldrade – misslyckas varje gång. Överhuvudtaget skildrar boken en kombination av briljans och inkompetens som vi sällan har skådat förut.

Det sämsta med boken: Det finns inte mycket att klaga på, men någon gång har Schreier en något konstig uppfattning om vad spelaren kan känna till och inte. Som när han tämligen ingående förklarar vem Xbox-bossen Phil Spencer är — för att även den som inte är insatt i spelvärlden ska veta vem han är och har för filosofi, medan han verkar förutsätta att läsaren har bra koll på händelseförloppet, och de inblandade, i en av företagets sexskandaler, som blev en följetong på nätet för ett par år sedan.

Sedan hade det varit intressant att läsa mer om företagets tidiga nerlagda spel, som Warcraft Adventures och Starcraft: Ghost. Här finns det ju massor av spännande vändningar och intressant fakta att reda ut, vilket Schreier inte går in på. Men de båda spelen passar ju inte in i Schreiers agenda, att det var först de osannolika framgångarna med World or Warcraft, och sedan Bobby Kotick profithunger, som tog död på många av företagets försök att skapa annorlunda spel. Så han konstaterar bara att Warcraft Adventures och Starcraft: Ghost inte var bra nog för att släppas, och så skyndar han vidare, vilket är lite synd.

Spoilers? Blizzards spel är ju inte särskilt känsliga för spoilers, men känner du inte till de ”oväntade vändningarna” i handlingen i de tidiga Warcraft- och Starcraft-spelen så får du veta dem här.

SF Bokhandelns hemsida bjuder på en intervju med Jason Schreier om boken vid boksläppet.

Köp från: Adlibris, Bokus, Amazon.se

Följ Jason Schreier på X: @jasonschreier