Det måste vara en knepig utmaning att utveckla ett spel med fullt VR-stöd som även har målet att underhålla och engagera i sin mer fyrkantiga form. Dels måste en rad olika ritningar för kontroller som passar de olika spelformerna utformas, dessutom måste spelet i fråga kännas intressant även när det inte kan förlita sig på det upphöjande upplevelsefiltret ett VR-headset kan tillföra. Bow to Blood: Last Captain Standing är tyvärr den speltypens motsvarighet av stolpe ut, eller hörnflagga ut om man ska vara riktigt ärlig. En kollektion av fantasilös uppdragsdesign, klumpiga strider och slätstrukna karaktärer blandas med några intressanta försök till relationsskapande och alliansbildande i en underhållande omvärld. I slutändan är dock inte spelets få ljuspunkter tillräckliga för att lysa upp i mörkret.

LÄS FLER RECENSIONER: Dangerous Driving

Min initiala upplevelse med Bound to Blood liknade de allra flesta VR-upplevelser jag haft. De första stunderna satt jag som förtrollad när jag kunde titta mig omkring i mitt stridsutrustade rymdskepp innan jag använde min Move-kontroll för att sätta igång de högljudda motorerna. Efter bara några minuter började tyvärr magin ebba iväg och lämnade istället mindre enagerande spelande samt en mild yrsel efter sig. Ytterligare en stund därefter bestämde jag mig för att uppleva resterande äventyr utan VR-hjälm, ett alternativ jag verkligen vill ge upphovsmakarna Tribetoy eloge för. De olika uppställningarna för spelets kontroller (handkontroll och vanlig TV, handkontroll och VR eller Move-kontroller och VR) fungerar bra och kan knappast lastas för spelandets övriga klumpighet. De olika sätten att spela på bidrar dock till en slags gråzon där alla varianter fungerar på ett godtagbart sätt men ingen mycket mer än så, ungefär som en pizza med tre olika smaker.

Bow to Blood är i grund och botten ett actionspel där du och besättningen på ditt färgglada rymdskepp tävlar mot andra färgglada rymdskepp i någon slags intergalaktisk utslagningstävling. Tänk Death Race fast i rymden. Deltagarna samlar poäng på olika sätt (oftast genom att spränga saker i luften) för att sedan sammanställa poängen och undersöka vilka som hamnat i botten av tabellen. De två deltagarna med lägst poäng väljs sedan ut för att övriga kombattanter ska kunna rösta på vem som bör få åka hem. Det är just därför innehållet som tar plats mellan de diverse tävlingarna utgör en av spelets ljuspunkter. Under resans gång blir jag kontaktad av tävlingens övriga deltagare med diverse frågor och uppmaningar. Beroende på hur jag svarar eller väljer att agera gentemot dessa kan jag förbättra eller försämra mina sociala relation med de tävlande, vilket sedan räknas in om jag skulle hamna i utslagningsgruppen. Även om interaktionen sker på ett ganska primitivt sätt med många upprepande dialoger (som endast gestaltas med hjälp av text och ljudeffekter) och mindre intressanta karaktärer bidrar det hela likväl till en intressant dimension i spelandet.

KOLLA IN VÅR NYA ARTIKELSERIE: Speciella stunder: Överväldigande stort i Portal 2

För att komma till de olika dialogerna måste du dock ge dig ut och delta i tävlingens olika uppdrag, vilket sällan roar mig mycket mer än stövelkastningen på midsommar. Om vi bortser från den klumpiga manövreringen av galaxens slöaste rymdskepp och de relativt enformiga striderna lämnas vi likväl kvar med en uppdragsstruktur som i bästa fall får mig att rycka på axlarna. Exempelvis ombeds jag flertalet gånger att hitta en nyckel som finns gömd på en av flera markerade platser för att sedan hoppa till en likartad miljö och skjuta ner ett antal identiska farkoster. I de flesta spel är detta ett mindre engagerande designval, men när jag dessutom måste handskas med ett högst osmidigt transportmedel blir utformningen genast flera nummer värre. Striderna lyfts upp något tack vare sättet jag kan hantera min skrala besättning genom att placera dem på olika (defensiva såväl som offensiva) stationer runtom på skeppet. Men hjärtat av striderna utgörs likväl av mindre intressant laserpepprande och när jag dessutom inte belönas i form av varken erfarenhetspoäng eller uppgraderingar till skeppet känns spelets våldsamma inslag väldigt slätstrukna.

Uppdragen i Bow to Blood genereras med hjälp av en algoritm, vilket innebär att ingen genomspelning av äventyret kommer bli densamma. Det är ett koncept som låter coolt på papperet men som i verkligheten gestaltas med hjälp av bleka miljöer och upptåg som ganska snabbt glöms bort. Lex No Man’s Sky. Det som däremot är ihållande oavsett vem som spelar spelet är den måttligt charmiga jargongen. Bow to Blood tar sig sällan på så stort allvar vilket definitivt gynnar helheten. Den klämkäcka programledaren och de knasiga vinsterna till deltagaren som toppar listan efter tävlingarnas slut gör verkligen sitt för att dra upp stämningen.

Bow to Blood: Last Captain Standing är ett bra spel för dig som alltid velat ha huvudrollen i en världsomfattande gameshow där slätstrukna uppdrag kryddas något med alliansbyggande och svek. Om du inte har något emot de trista striderna och den klumpiga manövreringen kommer du troligen skratta gott åt den charmiga programledaren och den lättsamma stämningen. Om du dessutom älskar processuellt genererade miljöer vare sig de är särskilt intressanta eller inte är du hemma. Ni andra bör troligen leta vidare.