Jag tas flera år tillbaka, till senaste gången jag spelade ett spel i Call of Duty-serien. Sju år sedan var det Modern Warfare 3 släpptes och ett tag därefter fick jag spelet av min kusin, vilket ledde till att jag spenderade många timmar i soffan hemma hos mina föräldrar med en Xbox-kontroll i hand. Nu, flera år senare, känner jag av en nostalgi som jag aldrig insett att jag saknat i Call of Duty: Black Ops 4.

Spelet är något jag inte trodde att jag skulle fastna för så mycket som jag gjorde. Jag är den sortens person som älskar att se berättelsedrivna singleplayer-kampanjer, så givetvis var jag till en början besviken då Black Ops 4 är det första spelet i serien som inte har något sådant. Det visade sig dock att bara för att spelet är multiplayer-fokuserat så behöver det inte betyda att berättelsen behöver lida.

De första fyra timmarna spenderade jag på att gå igenom all information samt alla övningar för de tio karaktärerna som spelet presenterar. Däribland fanns små filmsnuttar med information om var och en, samt en övergripande berättelse. Det råder ingen tvekan om att jag blev glad över detta – trots att det kanske inte är lika mycket av en berättelse som en singleplayer-kampanj hade kunnat bidra med så är det mer än vad jag förväntade mig.

De tio karaktärerna har olika roller och färdigheter vilket gör att det finns något för alla sorters spelare, vare sig man vill springa rakt in med ett granatgevär eller smyga sig runt och ta ut fienden på ett smidigare sätt. Man kan lätt konstatera att det inte finns någon brist på fantasi när det gäller vapen – man kan göra allt från att kalla in en stridshund till att ta fram en reaktorhärd som avger radioaktiv strålning, vilket inte bara har möjlighet att skada motståndarna, utan även en själv om man inte är försiktig. Den personliga anpassning som finns tillgänglig för vapen samt spelarikoner gör det också möjligt för folk att låta deras kreativa sidor komma fram.

Fantasin sträcker sig långt i Black Ops 4, inte minst när det gäller Treyarchs alltid återkommande zombie-spelläge. Tre berättelser finns tillgängliga att spela sig igenom, varav en av dessa har sina rötter i en av kartorna från Black Ops 2 och tar plats i Alcatraz-fängelset. De andra kartorna utspelar sig på två minst lika intressanta platser – man kan välja att försöka överleva zombieapokalypsen ombord på sjunkande Titanic, eller i en gladiatorarena i antikens Rom. I detta spelläget finns bland annat elixirer att konsumera vilka alla bidrar med olika power-ups. Tillgängligt finns också specialvapen som sakta måste laddas upp innan de går att använda, och min favorit av dessa är Hammer of Valhalla… vilket praktiskt taget alltså är en version av Mjölnir.

LÄS MER RECENSIONER: Shadow of the Tomb Raider

Det enda negativa jag ser i zombie-spelläget är det faktum att det är så oerhört mycket att lära sig, vilket egentligen inte är en dålig sak i sig självt. Många nya element samt miljöer uppstår och det känns som ett helt annat spel, men med tanke på att jag ibland är otålig så vill jag bara springa rakt in och ha kul direkt. Detta blir svårt i ett spelläge som är helt annorlunda från vad man är van vid i direkt relation med multiplayer-läget, speciellt längre in i matcherna då man blir helt överöst av zombies. Att det är så mycket att hålla koll på kan avskräcka vissa spelare, men bara man ger det ett fåtal försök så kommer man till sist in i det.

Nytt i Black Ops 4 och serien överhuvudtaget är spelläget Blackout, vilket tar spelets stridsmekanik och placerar den mitt i battle royale-genren. Det kanske inte är så förvånande att jag vill jämföra det med PlayerUnknown’s Battlegrounds, då det närapå känns identiskt. Enligt mig flyter dock Blackout på mycket bättre och snabbare, med bättre optimering och vad som åtminstone känns som en mindre karta (dock vet jag inte om sådant faktiskt är fallet). Man kan välja att antingen försöka klara sig ensam, eller att överleva tillsammans i en grupp på upp till fyra personer. Här inkluderas också gamla karaktärer, vapen och platser, så fans av de föregående Black Ops-spelen har möjlighet att känna igen sig.

Generellt sett är Black Ops 4 ett välgjort spel – om man bortser från de buggar, NAT-problem och minnesläckor som ibland uppstår. Fåtalet gånger har jag fått starta om min dator bara för att få allting att funka som det ska igen. Faktumet att jag har så roligt när spelet väl fungerar är dock det som förhindrar mig från att avinstallera det helt och hållet.

Trots de variationer som finns tillgängliga i ett enda spel så är det gamla goda multiplayerläget min favorit att spela, just på grund av nostalgin den avger för mig personligen. Det har varit en positiv överraskning att jag känner mig som hemma fastän jag inte spelat Call of Duty på åratal, och många ändringar har uppkommit sedan dess.

Skillnaden mellan att då vara en tonåring hemma i föräldrarnas hus och nu vara en vuxen i en egen lägenhet gör nostalgin mer förankrad, på något sätt – jag har äntligen kunnat förverkliga mina dåtida drömmar av att ta bilen för att plocka upp vännen jag spelar med, enbart för att köpa hem snabbmat mitt i natten och sedan återvända till våra respektive hem för att fortsätta den redan sena spelsessionen.

Betyg: 7/10