Call of Duty har länge varit en stor del av generationsskiften. Jag minns tydligt hur en monter med Call of Duty 2 och ett Xbox 360 stod uppställd på gamla PC City någon gång under 2005. Jag och brorsan var helt förtrollade över att ett spel kunde se så verklighetstroget ut. Vi spolar fram några år till det ökända avslöjandet av Xbox One där Call of Duty: Ghosts var det enda som indikerade att du faktiskt kunde spela spel på Microsofts nya maskin. Nu är vi i startgroparna för ännu en ny konsolgeneration och givetvis finns där ett Call of Duty för att hålla oss sällskap.

RECENSIONEN AV FJOLÅRETS UPPLAGA: Call of Duty: Modern Warfare

I Call of Duty: Black Ops Cold War hittar vi ett gäng välkända ansikten från det första spelet som fick undertiteln Black Ops. På många vis tar handlingen vid där spelet från 2010 slutade, men nu befinner vi oss i det neondränkta 80-talet mitt under det kalla kriget mellan USA och Sovjet. Vår måltavla är den sovjetiska spionen Perseus som tillsammans med sina allierade utgör en stor fara mot den fria världen, vilket också innebär att alla medel som kan tänkas leda till att Perseus neutraliseras är tillåtna.

Jag tog mig an det här äventyret några dagar innan en lastbild körde fram utanför porten och levererade mitt efterlängtade Playstation 5, av den anledningen har min tid med spelet varit tudelad. Detta har dock gett mig ett intressant perspektiv på vad som skiljer de olika versionerna åt, något jag tänker lyfta inom kort. Jag vill ändå börja med att lyfta de ljuspunkter och tillkortakommanden som inte påverkas av vilken spelmaskin du använder.

Handlingen I Cold War är ganska rakt på sak, och dess enkelhet ligger helt i linje med den mestadels tanklösa action-räden jag förväntar mig från den här spelserien. Jag är helt okej med att berättelsen inte behöver bryta någon ny mark utan kan endast existera för att legitimera spelets överdrivna och pulshöjande actionscener. Ibland får jag dock känslan av att Cold War försöker ta några kliv bort från den där enkelheten och utforska mer ingående berättelser, men när det samtidigt paras ihop med att jag plöjer ner 25 anstormande soldater utan att blinka faller försöket ganska platt.

Även gameplay-mässigt försöker kampanjen lära sig några nya tricks. Vid flera tillfällen under kampanjen uppmuntras jag nämligen att tackla situationer utan att bli upptäckt. Personligen har jag inget emot att smyga runt i spel, men för att sådana inslag ska fungera behöver de också innehålla rätt verktyg. Smygandet i Cold War är dock så grundläggande att spelet till och med känner sig tvunget att förklara för mig vid två separata tillfällen att en mätare ovanför fiendens huvud betyder att jag håller på att bli upptäckt. Dessa inslag är helt klart en frisk fläkt och passar väl in den tidsperiod där spelet äger rum, men spelmekaniskt är de aningen för tunna för att på riktigt mäta sig med resten av spel-loopen.

Som ni hör gör Cold War flera spännande försök till att på något sätt bryta spelseriens mönster, men även fast insatserna är välkomna känns de inte riktigt genomtänkta nog för att märkbart lyfta min spelupplevelse. Något som spelet dock gör lika strålande som tidigare upplagor är actionsekvenserna. Allt från radiostyrda bilar med fjärrstyrda sprängmedel till kraschande militärhelikoptrar finns med och förser mig med exakt den vrålhäftiga actionbuffén jag förväntar mig i ett sådant här spel. Dessa ljuspunkter finns att hämta oavsett om jag spelar på Playstation 4 eller Playstation 5, spelet är dessutom grafiskt imponerande oavsett plattform även fast den sistnämnda stoltserar med en del nya visuella knep. Det finns dock en stor skiljaktighet som gjorde min upplevelse på den nyare maskinen betydligt mer imponerande.

LÄS MER: Adaptiva avtryckare – gimmick eller evolution?

Den stora skillnaden mellan Cold War på Playstation 4 och Playstation 5 stavas DualSense, handkontrollen som följer med den nya konsolen. På förhand har jag varit fundersam kring hur mycket spel faktiskt kommer använda de adaptiva avtryckarna och den detaljerade vibrationen i dosan, men det här spelet använder funktionerna på ett sätt som faktiskt gör spelet bättre. Mina avtryckare känns verkligen som avtryckare på ett mer eller mindre riktigt vapen, och så fort jag vande mig vid förändringen ville jag aldrig spela ett skjutspel utan den här funktionen igen. Jag hade redan roligt i spelets actionscener, men de adaptiva avtryckarna tog mig ännu lite närmare fantasin som spelet försöker förmedla. Även handkontrollens vibrationer gör ett bra jobb i att anpassa sig till vad som händer på skärmen. Vibrationerna skiljer sig märkbart om jag flyger en helikopter, åker i en stridsvagn eller något helt annat. I dagarna har många pekat på Astro’s Playroom som ett perfekt sätt att demonstrera vad handkontrollen till Playstation 5 kan göra, jag pekar mycket hellre mot Call of Duty: Black Ops Cold War.

Jag har alltid haft för dåliga reflexer och på tok för kort stubin för att på riktigt investera mig i spelseriens många multiplayer-lägen, men för er som tycker om att fresta temperamentet bjuds vi på de spellägen vi kan tänkas förvänta oss. Inte mer och inte mycket mindre. Det här är dessutom den första upplagan i serien sedan battle-royale-läget Warzone introducerades som en kostnadsfri Call of Duty-upplevelse i våras, så det är väl ingen högoddsare att mycket av Activisions multiplayer-krut hamnat där snarare än i de traditionella spellägena. Men känner du likväl för en traditionell ”team deathmatch”, ”search and destroy” eller att meja ner orimliga mängder zombies tillsammans med vännerna kommer du knappast bli besviken.

Call of Duty: Black Ops Cold War är en intressant del i den långvariga serien. Det gör många tappra försök till att återuppfinna sin framgångsrika spelidé, men trots detta är det spelets mer etablerade inslag som imponerar mest. Vad som också sticker ut är spelets Playstation 5-version och dess imponerande användning av den nya handkontrollen. Call of Duty har länge kopplats samman med nya konsolgenerationer, och Cold War är knappast något undantag.