Jag är inte den skarpaste kniven i lådan. Det är inte så att jag är outbildad, det finns definitivt områden där jag förhoppningsvis kan mer än de flesta. Men om världens öde vilar i händerna på den som kan lösa en logisk utmaning är jag troligtvis den sista kandidaten ni bör skicka fram. Det som däremot är så härligt med logiska pussel i spel är att de inte behöver vara särskilt svåra för att spelaren ska känna sig som landets smartaste person för en liten stund. Det gör ingenting om pusselutmaningarna har en svårighetsgrad som lämpar sig för en femteklassare, de omkringliggande omständigheterna i ett mystiskt äventyrsspel kan likväl förvandla vem som helst till en knivskarp upptäcktsresande. Nu menar jag inte att Call of the Sea endast har busenkla pussel, men även om så vore fallet hade de urläckra landskapen och den fängslande berättelsen varit tillräckligt för att övertyga mig om att jag är smartast i världen.

FLER PUSSEL I SPEL: The Pathless

I Call of the Sea iklär jag mig rollen som Norah, en kvinna vars mystiska sjukdom skickat ut hennes äventyrliga make på en expedition med målet att upptäcka ett botemedel. När hennes make sedan försvinner bestämmer sig Norah för att ge sig ut efter honom och det beryktade botemedlet. Det är en enkel berättelse som likväl lyckas fängsla mig vid skärmen. Premisserna är så pass simpla att berättelsen får mycket utrymme för att fylla ut spelvärlden och dess invånare. Själva berättandet, som i huvudsak görs genom huvudkaraktärens egna röst, sker på ett fullt godtagbart sätt även om Norah själv ibland känns aningen stel. Hon får dock väldigt mycket hjälp av alla miljöer och föremål som gör ett lysande jobb i att måla upp vilken slags spelvärld jag befinner mig i.

Spelvärldens miljöer är inte bara en stark narrativ kraft, de är dessutom sanslöst vackra. Även fast Call of the Sea inte stoltserar med någon skyhög budget har det lyckats positionera sig som ett av årets absolut läckraste spel. Jag hade dessutom förmånen att spela det på min nya Xbox Series X, men spelet ser otroligt bra ut även på de äldre maskinerna. Spelets huvudkaraktär är ganska långsam i sin styrning på den tropiska ön, dessutom sker all navigering utan någon som helt karta. Dessa bägge aspekter är definitivt potentiell kritik till ett sådant här spel, men i det här fallet innebär det snarare att den grafiskt imponerande spelvärlden får ytterligare tid i rampljuset vilket knappast är något negativt.

NÄR UTMANINGARNA BLIR FÖR STORA: Fusk eller förnödenhet?

Även om spelets berättelse och grafiska prestationer är väl värda att hänga i granen så är pusselutmaningarna de stora stjärnorna i Call of the Sea. Jag skrev ovan att även när spelets pussel är aningen enkla gör de rådande omständigheterna att jag likväl känner mig smart och häftig. När utmaningarna dessutom blir betydligt klurigare, för det händer vid flertalet tillfällen, känns det än mer tillfredsställande att lista ut lösningarna. Norah hjälper mig visserligen en hel del genom att anteckna alla relevanta ledtrådar i sin journal, men det är snarare en välkommen hjälpande hand än något som förtar från utmaningen. Det faktum att spelet är uppdelat i tydliga kapitel gör också att de flesta pusselutmaningarna i varje kapitel är sammanlänkade, vilket ofta leder till en oerhört angenäm kedjereaktion där en lösning ger mig medel för att lösa nästa pussel och pusslet efter det.

Call of the Sea är ett otroligt läckert äventyr som med ganska enkla medel lyckas berätta en fängslande berättelse ackompanjerad av smarta och tillräckligt utmanande pussel. Jag är som sagt inte alltid den skarpaste kniven, men i rollen som Norah får jag åtminstone känna mig som en snabbtänkt upptäckare. Spelet gör ett strålande jobb i att transportera mig till en annan värld och låta mig ta rollen som någon annan, vilket egentligen är precis vad en enastående spelupplevelse bör göra.