Spelstudion Three Fields Entertainment kom till världen när två grundande medlemmar från Criterion Games (Burnout, Need For Speed) tillsammans med ännu en kollega bestämde sig för att bryta sig loss från företaget och istället starta upp sin egen spelverkstad. Efter det har studion haft en tydlig vision där allt de utvecklar bör innehålla livsfara och vårdslöshet som grundingrediens, helst som ett inslag i spelets titel. En våldsam förstapersonskjutare i VR, en bilkraschsimulator och ett explosivt golfspel senare är vi framme vid deras senaste titel: Dangerous Driving. En tydligt Burnout-inspirerad historia där de fartfyllda aktiviteterna tyvärr tappar en bit av sin charm på grund av tydliga brister i såväl spellägen som grundläggande innehåll.

Fartfyllda färder och vackra vyer är ingen raritet i Dangerous Driving.

Personligen var jag ett stort fan av Burnout-spelen när de var aktuella och spelseriens tredje utgåva har definitivt en speciell plats i mitt hjärta. Med det sagt blev jag otroligt intresserad när jag fick höra att skaparna av serien höll på med en slags spirituell uppföljare. Men medan de olika tävlingarna och spellägena som erbjuds är adrenalinhöjande i sig och upplevelsen i att trycka upp en motståndarbil mot närmsta vägräcke är lika tillfredsställande som alltid lämnas jag likväl med en bitter eftersmak i munnen. Dessa typer av spel är gjorda för intensiva bataljer mot mänskliga motståndare, varesig det är till höger om mig i soffan eller på andra sidan jorden, och avsaknaden av någon form av flerspelarläge gör att de aktiviteter som erbjuds blir märkbart smalare i sitt underhållningsutbud. Nu är jag väl medveten om att nätverksspel är på väg i form av kostnadsfritt nedladdningsbart innehåll. Och medan jag är övertygad om att det kommer förhöja helhetsupplevelsen ordentligt kan jag knappast bedöma något jag inte haft möjligheten att testa. Men jag dömer det ni betalar för om ni köper spelet idag. Det är mest rättvist. Dessutom verkar inte spel via delad skärm vara någonstans inom synhåll.

FLER RECENSIONER AV BILSPEL: Forza Horizon 4

Det är inte bara spellägen som lyser med sin frånvaro i Dangerous Driving. Den observanta (och den mindre observanta också för den delen) kommer ganska snabbt lägga märke till avsaknaden av spelmusik under tävlingarna. Istället uppmuntas jag av spelet att synkronisera mitt Spotify-konto och välja musiken själv. Vid första anblick är det ett trevligt inslag innan jag inser att det är en möjlighet som erbjuds i alla andra spel också, men här används det istället som en distraktion från bristen på egen spelmusik. Dessutom krävs ett premiumkonto hos musiktjänsten om du inte vill njuta av motorljud och explosioner i sin enkelhet under tävlingarna.

Nu när jag har spenderat halva recensionen med att kritisera innehållet som inte finns är det dags är lyfta upp det som verkligen är stommen i Dangerous Driving, nämligen obegripligt fartfylld arkadracing. Det finns en rad olika sätt du kan utmana dina löjligt våghalsiga motståndarbilister på. Mellan vanlig hederlig racing (där det visserligen är fullt tillåtet att trycka ihop motståndaren till en kompakt liten plåtburk), spelläget ”Heatwave” där varje tömd boostmätare höjer din maximala hastighet och det klassiska ”Road Rage” där flest takedowns vinner kommer du ha händerna fulla. Även om spelet i nuläget endast stödjer spel mot datorn bjuds vi sannerligen på en imponerande bredd i de olika sätten att tävla på.

Dangerous Driving är väldigt avskalat i sitt utförande, ibland i lite väl stor utsträckning, och är därmed väldigt enkelt att lära sig. En oinvigd skulle klara sig väldigt bra med vetskapen om hur du gasar, bromsar (vilket du inte lär göra särskilt ofta), ger boost och svänger. Vi bjuds dock på ett spelinslag som inför ett strategiskt element som åtminstone jag sällan skådat i andra bilspel tidigare. Bilar som krockat stannar nämligen kvar på banan fram till och med att tävlingen är avgjord. Och i ett spel som väldigt mycket handlar om att krascha motståndarnas bilar för att ta sig framåt leder detta inslag till en intressant övervägning inför varje tävling. Att krascha motståndaren ger mig boost såväl som en chans att avancera i positionerna, samtidigt innebär det att bilen kommer ligga där även nästa varv och kan, om jag är oaktsam, leda till att jag själv krockar. Det hela leder till en balansgång där en aggressiv spelstil också höjer svårighetsgraden för samtliga inblandade.

MISSA INTE VECKANS FRÅGA: Vilket är ditt favorit-Star Wars-spel?

Vissa spel kan ibland ge mig en behaglig känsla i magen när jag ser ikonen på startsidan eller klickar mig in till huvudmenyn. Den känslan innebär ofta att spelet jag har framför mig kommer förse mig med så pass mycket rå spelglädje att jag kommer kunna spela likartade aktiviteter om och om igen utan att någon form av tristess smyger sig på. Den känslan infinner sig även här, så pass intensivt att jag precis var tvungen pausa i skrivandet för att genomföra en tävling. Om det beror på nostalgi, lockelsen i den simpla och underhållande spelstilen eller en blandning är svårt att säga. Jag är dock övertygad om att det finns något väldigt trivsamt i blandningen av vacker grafik, hög fart och vårdslöst körande.

Hur du förför en Burnout-älskare med två ord.

Om någon kom fram till mig och bad om ett spel där känslan från de gamla Burnout-spelen komprimerats så mycket som möjligt hade jag troligen plockat fram Dangerous Driving. Det är till och med möjligt att jag hade föredragit en variant av spelet som endast tillät spel via delad skärm och online framför det vi har i nuläget men Dangerous Driving är fortfarande ett bra spel.  Det bjuder spelet på otrolig fart, stora bilkrockar och nästan lika grandios spelglädje. Jag kommer vara först i kön när online-uppdateringen lanseras och kan knappast bärga mig innan jag får köra vårdslöst med nära och kära igen.