Destiny 2: Shadowkeep

Quest step 1: Intro

Stockholmssyndromet är en term som beskriver ett pyskologiskt tillstånd där kidnappningsoffer utvecklar en relation med sina förövare. De börjar sympatisera med dem, ta deras parti och försvarar deras handlingar. Det spekuleras i att det är en undermedveten process för att hantera sin rädsla, och att vädja till någon godhet hos kidnapparna.

Men vad är det för skillnad mellan någon som kanaliserar sin rädsla genom att utveckla en relation till förövaren och någon som genuint gillar sin kidnappare på ett mer eller mindre hälsosamt sätt? Finns det en skillnad?

Jag älskar Destiny 2. Det är definitivt det spel jag lagt mest tid på i mitt liv, och den spelvärld jag helst av allt återvänder till gång på gång. Det går att se genom det hyfsat stora antal texter jag skrivit om spelet. Varav ett stort reportage i Svenska Dagbladet. Eller genom det de tusentals timmar jag lagt på båda spelen.

LÄS ÄVEN: Brist på rytm fjättrar Bound

Att återvända till Destiny 2 efter ett uppehåll är som att säga hej till en gammal kompis. Någon som alltid är trogen, som alltid finns där för mig och som aldrig kräver något tillbaka. Eller ja, förutom all min fritid. Men jag vill ju lägga all min tid i Destiny 2. Jag gillar ju genuint Destiny 2, på ett mer eller mindre hälsosamt sätt.

Quest step 2: Berättelsen i Shadowkeep

Shadowkeep är det första släppet för Bungie sedan de och deras tidigare utgivare Activision gick skilda vägar, och på grund utav det symboliserar det även kanske mer än tidigare den väg Bungie vill gå med Destiny i stort. Och de nya ledorden tycks vara mer innehåll oftare, men i mindre portioner.

Det märks verkligen i huvudberättelsen i Shadowkeep, som är både kort och tunn jämfört med motsvarande stora expansioner som till exempel Forsaken och The Taken King. Den börjar med att en gammal bekantskap, den excentriska karaktären Eris Morn, har besökt månen och hittat något mystiskt som återigen hotar solsystemet.

Första uppdraget lyckas både vara mystisk, oväntad och med en riktig wow-upplevelse. Men efter det tappar berättelsen tempo rejält och lyckas fylla ut den 4-5 timmar långa kampanjen med en hel del meningslösa “checkliste”-uppdrag som ofta förpassas till enklare bounties.

Det hela slutar med ett rejält antiklimax med ett sista uppdrag som börjar oerhört starkt men slutar alltför abrupt. Det är tydligt att det här är en historia som kommer få sin fortsättning under de kommande månaderna, men som isolserad berättelse för en stor expansion är det en rejäl besvikelse jämfört med Bungies toppar under The Taken King-expansionen.

Det hade säkert funkat bättre om det inte även vore för att det nya området egentligen bara är en remix på samma platser som i första spelet, och fienderna är någon slags greatest hits-samling av gamla bossar. Om man bara ser till utbudet är Shadowkeep helt klart den mest blygsamma expansionen Bungie har släppt på flera år.

Men kanske spelar det ingen roll?

Quest step 3: End game

Alla Destiny-veteraner vet ju att kampanjen bara är det där första steget av många. Det är inte förrän du gjort sista huvuduppdraget som spelet börjar på riktigt brukar de säga. Jag kan inte minnas att det har varit mer sant än vad det är i Shadowkeep. När du dödat den sista bossen fylls din uppdragslogg snabbt med diverse sidouppdrag för att jaga nya vapen.

Det är staplar som ska fyllas, uppdragsloggar som ska avcheckas och tusentals fiender som ska dödas om och om igen. I Shadowkeep är det roligare än någonsin tidigare. Det finns ett nytt användargränssnitt för alla uppdrag som äntligen känns logisk och enkel att följa med i, även om den mängd av uppdrag som finns kan göra den aningen svårnavigerad. Oavsett om du har en halvtimme eller en hel kväll på dig så finns det alltid något att göra och en belöning att få.

När spelmekanik och bara den enkla handlingen att skjuta fiender i huvudet är så otroligt rolig och tillfredsställande är det oerhört tillfredsställande att fortsätta bocka av den digra checklistan. När Bungie sa att de ville ta den här online-shootern och göra den till ett riktigt action-MMO var det kanske inte helt tydligt vad de syftade på, men med Shadowkeep har de tillslut gjort ett spel som är mer World of Warcraft än Halo. Och gillar man den tanken är Destiny 2 definitivt spelet för dig.

Quest step 4: Men vad exakt är Shadowkeep egentligen?

Det senaste året har Destiny 2 anammat säsongsupplägget till fullo med en kontinuerlig ström av innehåll istället för de få stora släpp man gjort tidigare. Med Shadowkeep har de även tagit steget fullt ut och inrättat ett sånt här säsongspass som är så populärt just nu. Hundra nivåer med belöningar på både en betal- och gratisnivå.

Den första säsongen ingår med Shadowkeep, vilket bland annat innehåller det nya spelläget Vex Offensive. Det är ett förhållandevis simpelt PvE-läge där olika vågor av fiender ska bekämpas med en enkel spelmekanik, men som trots det lyckas vara förvånansvärt roligt. Det är ett spelläge som man troligtvis snabbt tröttnar på, vilket troligtvis är tanken eftersom det verkar som att det kommer ersättas av något annat i kommande säsonger.

LÄS ÄVEN: Poänglös väntan

Vilket även verkar vara tanken med berättelsen som börjar i Shadowkeep. Det är tydligt att Bungie vill försöka sig på en mer kontinuerlig berättelse som hela tiden utvecklar sig. Det är en spännande tanke och något som Bungie tidigare bara doppat tårna i, men det gör det också väldigt svårt att tycka till om Shadowkeep som expansion. Det här är starten på något, inte en början och ett slut som vi är vana vid.

De efterföljande tre säsongerna kostar pengar och även om man i teorin klarar sig med att enbart köpa Shadowkeep just nu så är det i mångt och mycket en ofärdig produkt. Tanken är att du ska dyka ner i Destiny 2 då och då under de närmaste månaderna för att få den helheten. Bungie vill inte att Destiny 2 enbart ska vara ett spel du spelar, utan ett fritidsintresse du konstant återkommer till.

Quest step 5: Avslutningsord

Som en isolerad expansion är Shadowkeep en besvikelse, samtidigt som Destiny 2 är bättre än vad det någonsin varit. Säsongerna, berättelsen som pågår under flera månader och ett rollspelssystem som är mer finslipat än någonsin kombinerat med ett alltid utmärkt skjutande är en oslagbar kombination.

Kanske är det inte Shadowkeep som var den mest spännande lanseringen för Bungie i höst utan New Light, som formar om grundspelet tillsammans med ett antal expansioner för att skapa en helt ny, free-to-play-upplevelse som ska få in nya spelare i denna fantastiska värld. Det är i det ljuset vi bör betrakta Shadowkeep – inte som den senaste monologen från en legendarisk spelstudio utan som början på ett pågående samtal med deras största fans.

Det har helt enkelt aldrig varit roligare att checka av sina att göra-listor och att se en progress bar fyllas. Om man gör det lika bra som Bungie i Shadowkeep skulle man säkert kunna sätta en progress bar på vad som helst för att göra det roligare. Eller nja, kanske inte vad som helst.

Congratulations! You have earned your reward: