“Wake up, sleeper.”

En mening som blivit så känd inom indie-kretsar att andra välbekanta citat som “It’s-a-me, Mario!” och “Would you kindly?” bleknar i jämförelse. 2022 släpptes Citizen Sleeper och ritade kanske inte om kartan för hur ett narrativt spel ska utföras, men det satte åtminstone en standard för vad man borde förvänta sig ifrån ett stycke välbyggt digitalt media. Ett förstklassigt manus, drabbande dialoger och ett gameplay byggt på tärningar skapade en symbios som visade att visionären Gareth Damian Martin (och hans enmanna studio Jump Over the Age) verkligen var någon att placera högt upp på listan av inflytelserika spelmakare. Alla har inte spelat Citizen Sleeper, men de som har gjort det är överens om att det spelet är något utöver det vanliga.

Nu, tre år senare, släpps uppföljaren.

Så vad kan man egentligen förvänta sig av ett spel som redan gett allt och lite till?

Tydligen just det, allt och lite till.

Det andra spelet i ordningen med det försiktigt färgsprakande namnet Citizen Sleeper 2: Starward Vector skiljer sig inte nämnvärt från sin föregångare. Grafiken är densamma och så även dialogrutorna samt de karaktäristiska karaktärerna som berikar denna sci-fi drypande värld. Har du spelat det första spelet kommer du känna igen dig i det andra där den tydligaste förändringen är att den röda färgen byts ut mot gult i samma nyans.

Ändra inte ett vinnande koncept och så vidare.

Istället har utvecklingen handlat om att finslipa de delar som skavde tidigare vilket är mest märkbart i spelets takt. Medan det första spelet främst rörde sig på en station där man själv lade upp sin egen strategi, rör sig det andra spelet mellan olika platser och bildar på så sätt en naturlig cykel av upp- och nertid. Även uppdragens struktur är förändrad då större utmaningar blandas med mindre vilket ger en skön puls där man under stunder får tid att utforska sin omgivning samtidigt som det gäller att vara med när det brinner till. Spelet blir inte överväldigande på samma sätt som det kunde bli förut, utan nu får man istället en djupare känsla för de karaktärer man träffar vilket bara gör styrkan i berättandet ännu starkare.

För det här kan vara den bästa sci-fi roman jag någonsin läst.

Jag har spelat Citizen Sleeper 2 på min Nintendo Switch i sängen en stund innan det har varit dags att släcka lampan och jag har på riktigt svårt att se ett mer ultimat sätt att ta sig an detta verk på. För det tåls att säga att detta spel inte ens är vatten värt för de som brukar ha svårt för mycket sammanhängande text. Är man ute efter strategiska beslut som belönar en med dopamin i form av högre XP och staplar som tickar kan det vara värt att sakta backa ut ur rummet nu. Här är istället belöningen dialog. Förstklassig dialog. Dialog som får en att reflektera över sig själv, sina beslut, varför mänskligheten är som den är och ja, det här är en dialog som får en att ifrågasätta livet.

På riktigt.

Mycket har att göra med manuset, såklart. Ingen dialog är talad utan allting spelas upp i ditt eget huvud samtidigt som den makalöst välkomponerade musiken ligger som en mjuk madrass i bakgrunden och vaggar in dig i välbehag. Och även om det engelska språket är stundtals svårt att begripa så gör strukturen det enkelt att följa med. Längre dialoger delas upp och stycken presenteras i perfekta munsbitar som är redo att slukas av törstande rymdromantiker. Man känner alla känslor, både sorg och glädje, vilket på något sätt är det verkliga beviset på tyngden i texten.

FLER TÄRNINGAR: Dicey Dungeons

Det har varit svårt att lägga ifrån mig konsolen vid i princip varenda session, utan först när ögonen svidit och de förbannade locken sluter sig har jag haft kraft att spara och stänga av. Och där, i mina drömmar, lever karaktärerna kvar och jag räknar timmarna innan det blir läggdags igen och jag får fortsätta min resa. Jag underdriver inte nu heller, så stor inverkan har det här spelet haft på mig och då är jag ändå en person som gärna ser min rustning bli finare i takt med att karaktären utvecklas. Det behövs inte här. Här är det endast texten som driver mig vidare och det har i princip inte hänt sen jag läste Harry Potter som barn.

Det här är verkligen någonting utöver det vanliga.

Ännu en gång.

Gameplay finns det inte överdrivet mycket av. Som tidigare nämnt är det uppbyggt på samma sätt som i föregångaren där man sover, vaknar och får tärningar som ger en olika procentuell chans att lyckas med en manöver. Visst ger ditt nya crew och valbar svårighetsgrad en viss dynamik i hur du tar dig an utmaningarna, men samtidigt handlar det fortfarande om att äta, jobba och hålla sig vid liv samtidigt som man blir jagad genom ett hav av nattsvart rymd. För mig blir detta sekundärt då det enda jag vill ha är mer dialog. Allt det här andra blir på något sätt ett nödvändigt ont för att ta sig vidare. Därför hade det varit intressant att se samma spel i en mer animerad skrud. Det kanske är det som krävs för att ta det till nästa nivå? Om en trea skulle ha samma premiss men ett gameplay som gav en lika mycket, ja, undra om inte det skulle vara tidernas triumf.

Tills vidare så reser jag fortsatt genom rymden i hopp om att nästa tärningskast släpper mig fri.

För det, det förtjänar min sleeper att få vara.

Fri och meningsfull.