Vi behöver fler spel som Draugen. Det är min första tanke när eftertexterna börjar rulla. Under de tre senaste timmarna har jag suttit som fastklistrad vid de urläckra norska naturlandskapen och lärt känna den lilla byn Graaviks mystiska öde. När berättelsen sedan börjar lida mot sitt slut och bilden tonar ut vill jag bara ha mer. Inte nödvändigtvis på momangen, men jag vill ha mer. Utifrån vad Draugen försöker åstadkomma sker det nämligen mer eller mindre felfritt. Spelet är inte mycket längre än en film, spelidén är laserfokuserad och visuellt är det vackrare än det mesta jag spelat under de senaste åren. Men vad exakt är Draugen? Luta dig tillbaka och låt mig berätta.

Du spelar som den intellektuella Edward Charles Harden som tillsammans med sin trogna vän Alice tagit sig till den norska fjorden i jakt på sin saknade syster. Samtidigt som vi binder fast roddbåten vid den lilla hamnen verkar allt vara frid och fröjd, det är nästan för fridfullt. Vi kan konstatera att Graavik ser mer eller mindre övergiven ut. Ganska snart inser vi att den lilla byn är huvudrollsinnehavaren i en mörk men fängslande historia. Berättelsen känns oviss men fängslande från första början, och inte förrän mot slutet känner jag att jag verkligen vet hur allt ligger till. Mer än så tänker jag inte avslöja då spelets stora dragkraft är berättelsen som utspelar sig i takt med utforskandets gång. Några av historiens vändningar kändes möjligen lite väl förutsägbara, men utöver det bjuds vi på ett välkomponerat mysterium som berättas genom en läcker blandning av fasta punkter och eget utforskande.

Ögongodis verkar vara en norsk delikatess.

Rent spelmässigt är Draugen väldigt sparsamt, vilket också fungerar som en av spelets stora styrkor. Jag kan gå, springa, zooma in samt interagera med utvalda delar av världen, men inte mycket mer än så. Spelets enda syfte är att berätta en historia vilket det löser med bravur. Jag imponeras över hur väl spelet flyter på utan att jag ges några som helst uppdragsbeskrivningar eller liknande instruktioner. Berättelsen fortgår i takt med att jag upptäcker kartans olika platser och undersöker allt från tidningsurklipp till halshuggna gosedjur. Ibland kan jag hamna något i kläm då min huvudkaraktär verkar överraskad över att få veta något som jag redan läst i en dagbok, men det handlar bara om enstaka tillfällen.

Den som hade hoppats på några kluriga pussel kommer dock bli besviken, spelets hjältar klurar ut det allra mesta på egen hand. Det är fel att säga att Draugen spelar sig själv, men jag känner mig mer som en medpassagerare än chaufför i Edwards kropp. Spelet är alltså inte utmanande på något sätt, men för min del är det bara positivt. Historien är spelets stjärna och att den får stå i centrum utan några pussel eller liknande känns helt rättvist.

LÄS FLER RECENSIONER: Darksiders Genesis

Draugen är sannerligen en fröjd för ögat. Det hålls givetvis tillbaka något av det faktum att det inte har några stora muskler bakom sig, men det blir också en del av spelets dragkraft. Jag är imponerad över hur otroligt vacker spelvärlden är rent grafiskt men även designmässigt. Det norska landskapet är en perfekt skådeplats för en sådan här historia med sina soldränkta kullar och snötäckta berg. Det faktum att vi får uppleva ett interaktivt äventyr i Norge känns även väldigt fräscht och, för oss som talar ett nära besläktat språk, oerhört charmigt. Jag skrattade faktiskt till ett par gånger när Edward och Alice försökte översätta norska fraser på sitt typiskt amerikanska vis.

Berättelsen utspelar sig utan några utmanande pussel.

Underbart är kort. Under en knappt tre timmar lång speltid lyckas Draugen med sitt uppdrag. Jag är fängslad under hela äventyret och när jag endast skulle starta upp det för att visa sambon den vackra grafiken slutade jag inte förrän berättelsen var över. Historien är mörk, tragisk och stundtals obehaglig men tack vare den mysiga kulissen känns den likväl inbjudande. Draugen är för dig som vill förgylla en regnig kväll med något mer än te och tända ljus. Det är för dig som vill uppleva en fängslande berättelse i en spöklikt vacker spelvärld. Vi behöver fler spel som Draugen, och jag hoppas det är mer påväg.