Vi har precis pulveriserat orimligt många fiendesoldater utan att behöva lyfta alldeles för många fingrar. Tystnaden har precis lagt sig över slagfältet när den genast bryts av en uppspelt röst. ”Jag ser blått!” ropar min vapenbroder tillika granne via röstchatten samtidigt som han springer till platsen där en extra muskulös fiende precis tog sitt sista andetag. Min blygsamma mängd timmar i så kallade ”looter shooters” har faktiskt lyckats lära mig att blåa grejer ofta är rätt bra. Jag behöver knappt lära mig något nytt, för min hjärna har redan lärt sig att jag ska bli uppspelt av färgen blå och närmast lyrisk av det guldiga skenet. Genom att använda sig av den mer eller mindre standardiserade färgkoden kan ett spel snabbt samla in mängder med gratispoäng hos mig och säkerligen många fler. Jag hade kunnat spela något där jag ombeds plocka in matvaror i kylen eller städa en trappuppgång, så länge jag blir belönad med ett par flashiga nya handskar efteråt.

I Outriders plockar jag varken matvaror eller städar trappuppgångar. Istället använder jag mina nyfunna superhjälteliknande krafter för att säkerställa mänsklighetens överlevnad, och samla skinande loot på hög.

MER LOOT-SKJUTANDE: Borderlands 3

Spelets berättelse är vid första anblick överraskande fängslande, speciellt jämfört med vad som brukar erbjudas i den här typen av spel. Mänskligheten har flytt jorden och rest till en ny hemplanet, en planet som till en början verkade helt optimal för sitt ändamål. Ganska snart börjar vi dock upptäcka underliga stormar som ser ut att mutera allt som råkar korsar deras väg. Vissa livsformer verkar förintas helt och hållet medan andra, som spelets huvudkaraktär, får tillgång till övermänskliga krafter. Premisserna är enkla och intressanta samtidigt som de skrivna dialogerna känns välgjorda. Spelet använder också en hel del mörk humor, vilket känns både välkommet och passande med tanke på den lika mörka spelvärlden. Därför är det trist att spelets animationer och inspelade dialoger i sin nuvarande demo-form är minst sagt instabila. Ansiktsanimationerna är oftast helt ur synk samtidigt som de inspelade rösterna hakar upp sig likt en repig skiva med jämna mellanrum. Detta är dock något jag både hoppas och tror kommer vara åtgärdat när fullversionen släpps.

Skulle jag beskriva striderna i Outriders hade jag troligtvis kallat det för ”The Division med superkrafter”. Det är såklart en grov generalisering, samtidigt är det faktiskt inte jättelångt ifrån sanningen. Istället för diverse prylar får jag tidigt i spelet tillgång till ovan nämnda superkrafter. Det finns fyra olika klasser att välja mellan som alla innebär olika spelstilar och färdigheter. Vill du utöva lite social distansering även i spelens värld är ”Technomancer” något för dig. Här ligger fokus på att hjälpa laget genom tekniska hjälpmedel och eliminera fiender på avstånd. Vill du ta ett kliv framåt rekommenderar jag pyromanen, eller ”Pyromancer” som spelet valt att kalla klassen. Denna typ av krigare använder eld som sitt främsta vapen och fungerar bäst även den en bit bort från stridens stigande hetta. Mitt i slagfältet hittar vi de två återstående klasserna. ”Devastator”, som påminner som en traditionell tank-karaktär, tillsammans med min personliga favorit: ”Trickster”. Denna luriga spelstil använder sig av livsfarliga närstridsattacker och blixtsnabb teleportering för att snabbt transportera sig in och ut från slagfältet.

Krafterna utgör visserligen bara hälften av min stridsteknik, men det är definitivt dessa som gör striderna till något mer än tradigt pang-pang. Vapnena i Outriders känns faktiskt mest som ett tidsfördriv medan jag väntar på att kunna använda mina krafter på nytt. I bästa fall fungerar de som ett schysst komplement till superkrafterna. Detta gör det dock inte mindre roligt att hitta nya coola vapen. Jag får samma härliga känsla i magen så fort jag ser det där blåa skenet, men som jag nämner ovan krävs det inte särskilt mycket för att det ska hända. Så även fast jag trivs bra med spelets loot-system såhär långt känns det samtidigt inte som någon vidare evolution av genren.

Spelet använder sig av ett Gears-liknande cover-system där min karaktär limmas fast vid diverse halvväggar och containrar. Det här är ett system jag tycker om så länge det inte har en på tok för stor inverkan på bandesignen, något det tyvärr har i Outriders. Det är knappast någon lätt uppgift att implementera ett sådant system utan att direkt gör spelaren medveten om att ”nu kommer det snart dyka upp fiender”, men här är det nästan extremt tydligt på sina ställen. Något som också är extremt är spelets användning av mellansekvenser. Att kasta in en stämningshöjande filmsekvens inför en svår boss är mer än välkommet, men att också använda korta mellansekvenser när min karaktär klättrar upp för en liten klippa eller hoppar över en trasig bro känns minst sagt onödigt. Det är definitivt något som saktar ner tempot och lurar spelaren att något speciellt kommer ske istället för att förhöja min upplevelse på något vis.

LÄS MER: Klart du hinner spela Last day of June

Trots dessa tillkortakommanden kan jag definitivt tänka mig lägga en hel del timmar i Outriders när det släpps i april. Förutsatt att spelets dialoger och animationer har städats upp tills dess är jag absolut villig att hoppa på det här tåget än en gång. Jag förväntar mig inte att flyga av stolen eller att Outriders ska ta med mig på en interaktiv resa olik någon annan. Jag förväntar mig bara en actionfylld speltid där jag använder mina häftiga superkrafter för att förinta allt motstånd och plocka upp deras färgkodade ägodelar efteråt, och det räknar jag med att få.