Jag har så länge jag kan minnas gillat att spela bilspel, men då primärt rallyspel. Det är helt enkelt något visst med att framföra ett kraftpaket till bil genom snåriga skogar i uselt väglag. Raka motsatsen är F1 där man rattar mekaniska och tekniska underverk på fin och välstädad asfalt. På senare år har den miljardcirkus som dagens F1 är intresserat mig en hel del, och 2016 kunde jag inte hålla mig längre utan köpte F1 2017. Spelet gick varmt i något tiotal timmar för att sedan hamna i min närmast oändliga backlog. Varför det blev så kan jag inte riktigt svara på, troligen på grund av att andra spel lockade mer.

Några år senare finns F1 2019 att få för recension på Player 1-redaktionen. Lockad av möjligheten att få vidga mitt bilspelande till fler genrer tar jag uppdraget.

Varje års upplaga brukar ha någonting nytt att bjuda på, i år är den stora nyheten att F2 är inkluderat för första gången och det är där jag börjar min karriär. Utan att veta speciellt mycket om varken F1 eller F2 känns det lite som att börja i knatteligan, där alla drömmer om att få ta steget till motorsportens egna himlarike.

Mer motorsport: MotoGP 19

Steg ett blir att välja välja vilket team jag vill köra för och vad jag ska heta i spelet. Russian Times blir mitt team och kort efter det valet hamnar jag mitt i ett race där min bil är skadad och jag måste välja mellan att släppa fram en kollega eller helt sonika försöka nå en bättre position på bekostnad av hela teamets bästa. Som den gode man jag är släppte jag fram min lagkamrat och blev hyllad för det.

Efter loppet följde några mellansekvenser där jag och min kollega blev hånad av ligans bästa chaufför för att jag såg till laget och inte enbart till mitt eget bästa. Här påbörjas en rivalitet och spelets ”bad guy” formas på klassiskt Hollywood-manér. Det må vara klyschigt men då allt är så välgjort från grafiken till rösterna blir det faktiskt riktigt effektivt som motivation för framtida lopp. Den här fulingen ska vingklippas!

Några korta rundor till och ett par kyliga möten senare med min nemesis blir jag värvad för att gå vidare till F1. Det kändes ärligt talat lite abrupt då jag tillbringat cirka 45 minuter i F2 och inte alls kände mig redo att möta eliten ännu.

Det är här jag tappar en del av kontakten med spelet och känner mig överrumplad av alla val som jag står inför. Först handlar det om att välja vem jag vill köra för i F1, ett val som är långt mer komplext än valet jag gjorde i den lägre divisionen. Här finns massor av aspekter att ta hänsyn till såsom huruvida jag tror mig kunna hamna i täten och stanna där hela säsongen, hur försiktigt jag kommer köra min bil, klarar jag att hålla mig kvar i mittfältet som standard eller förmår jag att ta hela teamet till toppen. Varje team förväntar sig olika saker av mig och valet är viktigt då det styr över hur allt ter sig i senare skeden – som vad jag får i lön, motståndets svårighetsgrad och en hel del annat.

Att göra sådana val efter mindre än en timme av korta story-fokuserade lopp är ruskigt svårt om man inte har en massa tidigare erfarenhet av F1-spel. Valet faller på Renault där fokuset ligger på att sakta men säkert ta teamet från främre mitten till toppositioner. Därefter följer lite välgjorda mellansekvenser med min agent där jag skriver kontrakt och får lite tips på hur jag kan justera mina mål och styra de bonusar som finns att få.

Kort därefter blir jag placerade i teamets kontrollrum med en skärm proppfull med tusen och en olika valmöjligheter. Här hittar jag min e-post, inställningar i det oändliga när det gäller min F1-bils olika däck, spoilrar och gud vet inte vad. Allt är väldigt välgjort och det lockar mig verkligen att dyka djupare ner i allt det tekniska. Men den lusten förtvinar dock efter en stund då det till slut blir mer som att gå i skolan än att spela ett spel, speciellt då jag inte är insatt nog för att förstå vad jag bör göra. Här räcker inte de texter som finns utan en mer handgriplig hjälp vore på sin plats.Vilket jag delvis får när jag fortsätter min karriär och börjar förberedda mig för mitt första riktiga lopp. För herre min skapare vad det ska testas och mixtras innan jag ens börjar själva tävlingen.

Närmare tio olika interaktiva tester ska göras där allt från däckslitage till bränsleåtgång ska korrigeras och kalibreras. Flera av testerna är ganska kniviga att lyckas med och krävde många försök, faktum är att jag skippade flera av ren leda. Därefter ska det köras ett gäng olika testlopp där allt är identiskt med själva tävlingsloppet, vilket tillsammans med alla kalibrering tar rejält med tid.

Kruxet här är att man får känslan av att om man inte gör allt kommer ens chanser att vinna minska rejält. Och det är faktiskt ett av de största problemen med spelet, att inte förstå eller veta vad jag kan låta bli att göra och inte.

Mycket av detta beror på avsaknaden av ett generellt val av svårighetsgrad, istället väljer du svårighetsgrad precis innan ett lopp börjar. Detta är dock inte speciellt tydligt och något jag lärde mig efter jag hade recensionsspelat klart F1 2019.

När jag äntligen får ratta min kärra i det ”riktiga” tävlingsloppet är jag nästan redan för trött för att orka köra de evigt många varven på samma bana. Speciellt då jag inte hade en chans mot mina motståndare och snabbt skapade dålig stämning i teamet. I brist på annat valde jag snart att avbryta karriären och spela enskilda lopp där jag åtminstone kunde få köra mina drömbilar från Ferrari och BMW.

Som brukligt finns det omfattande stöd för olika former av turneringar och tävlingar både offline och online, med allt vad man kan tänka sig i form av tabeller och dylika. De gånger jag körde online fungerade det bra även om det var ett fullt startfält. Vill man sedan bara slappa och njuta av de extremt realistiskt återgivna bilarna finns det ett showroom där man kan dregla åt minsta detalj i från valfri vinkel och avstånd. Det är ingen brist på saker att göra och jag kommer absolut att återkomma till spelet och försöka justera svårighetsgraderna efter min egen förmåga att köra motorsportens snabbaste bilar.

Det som sporrade mig mest att fortsätta spela är den löjligt snygga grafiken och hur äkta bilarna uppför sig på banan, där minsta detalj tycks vara simulerad. Bilarna är så detaljerade att de är svåra att skilja från verkligheten och är tack vare F1-licensen helt korrekta och där med tillför en extra dimension för fans av sporten. Det som står ut mest om man jämför med de tidigare spelen i serien är ljussättningen som nu börjar närma sig fotorealism även när man kör i mörker. Spelar man upp en repris för någon som inte vet att det är ett spel tror jag många skulle bli lurade att tro att det var taget från ett verkligt F1-lopp!

Naturligtvis är en simulator av den här klassen bäst att spela med ratt och pedaler av hög kvalitet, men utvecklarna har verkligen bemödat sig om att även en vanlig handkontroll ska vara kul att lira med. Jag spelade merparten med en Xbox One Elite-kontroll och det funkade strålande, även om känslan inte är riktigt lika realistisk som i Forza Motorsport 7 till PC.

Trött på bilspel?: Blazing Chrome

Jag testade spelet på en speldator av medelklassen och allt flöt på fint i minimum 60 fps och det med det mesta på max. Tyvärr kraschade spelet två gånger och många tycks ha blandade problem med olika saker på PC. Dock är det något som håller på att fixas och flera patchar har redan släppts.

Sammantaget är F1 2019 en formidabel simulator med ett nästan bottenlöst djup och gudabenådad grafik som tyvärr faller en del på tillgängligheten i karriärläget. Komplexiteten kan naturligtvis vara ett plus för fans med mycket tid, men för mig blev berget för högt vilket gjorde att jag kasades ner hur mycket jag än försökte att nå toppen.