Fallout 76

Den mänskliga fantasin är helt otrolig ändå. Jag har alltid fascinerats över att vi kan läsa en bok, med bokstäver på papper, och genom det transportera oss själva till nya miljöer och situationer. Upptäcka nya platser, träffa nya människor. Inuti vårt eget huvud.

Det där har aldrig varit spelmediets grej. TV-spel handlar ganska mycket om att trycka upp saker i ansiktet på spelaren. Gör det här, döda den där. Är du klar? Bra, här är en belöning. Istället för de obegränsade möjligheterna som fantasin erbjuder utnyttjar spel de obegränsade möjligheterna med digitala världar. Båda har sina fördelar, men det är två väldigt olika sidor av samma mynt.

Om man inte är Bethesda förstås. Som spelutvecklare har de alltid lyckats balansera mellan de här två till synes motstridiga sidorna av historieberättande. Ta The Elder Scrolls 5: Skyrim till exempel; det är ett spel som handlar minst lika mycket om fantasin om vad man ska hitta bakom det stora berget som vad man sedan faktiskt hittar där.

Låt oss göra ett experiment för de som har spelat Skyrim: blunda och tänk tillbaka på ett av dina favoritminnen från spelet… Klar? Ok bra, jag kan lova att typ hälften av er tänkte på när ni klev ut ur den där grottan i början av spelet och för första gången tittade ut över den helt öppna världen, fri att utforska precis som du vill.

Det är en magisk känsla och ingen lyckas fånga den så bra som Bethesda.

Fallout 76 är fylld av den där känslan. Varje minut som går, från det att man kliver ut ur Vault 76, är fylld av förhoppningar om vad man kommer hitta bakom nästa krön. Men till skillnad från en bok, där inget kan stoppa din fantasi, lyckas Fallout 76 gång på gång förstöra den. Det du upptäcker är aldrig bättre än det du hade hoppats på. Det är sällan ens i närheten. Det är bara besvikelser.

Fallout 76 version av Appalacherna är en livlös värld. Inte på det här charmiga post-apokalyptiska sätt som i tidigare Fallout-spel, utan på riktigt helt tom på karaktärer. När du stiger ut ur ditt kärnvapenskyddsrum får du en linje uppdrag som går ut på att leta reda på diverse personer, men allt du stöter på är kvarlämnade anteckningar och inspelade meddelanden. Och robotar. Många olika robotar, som halvhjärtat försöker skänka spelet lite mer personlighet, men med några få undantag helt misslyckas.

Du får ta del av många historier om människorna som bodde där innan och efter bomberna föll. Flera är välgjorda och intressanta, och bidrar till att ge platserna du besöker en själ, men allt roligt har redan hänt. De bästa äventyren i Fallout 76 är de du får berättade för dig, inte dem du gör själv.

LÄS MER: Spyro The Reignited Trilogy

Istället tillbringar du en majoritet av spelet med att ändlöst gå från en plats till en annan för att trycka på en knapp, hacka en dator, plocka upp en grej eller döda en fiende. Det är en skärseld fylld av spelbranschens mest meningslösa fetch quest, och hur tillfredsställande det än kan vara att se XP-mätaren fyllas är det en ihålig tillfredsställelse. En sådan du får när du vräker i dig toast till middag; visst du är inte hungrig längre, men känslan i magen är usel.

Det blir inte bättre av att Bethesda fortfarande dras med grafik från andra sidan decenniumskiftet. Det har redan skrivits mycket om Bethesdas spelmotor. Hur mycket (eller lite) den har utvecklats sedan dess första staplande steg med The Elder Scrolls: Oblivion. Helt ärligt, när du vandrar i en färgsprakande höstskog med gula och röda löv överallt, och solens strålar som skimrar genom lövverken, så kan Fallout 76 vara bländande i sin apokalyptiska skrud. Men när du kommer för nära saker vars texturer aldrig laddar korrekt, när du är inomhus och ljussättningen buggar eller i de så ofta bruna utomhusmiljöerna känns Fallout 76 som ur en svunnen tid – inte på ett positivt sätt.

Det finns inte heller några fördelar med att släppas såhär pass nära Red Dead Redemption 2 och Assassin’s Creed Odyssey, två spel som troligtvis kommer att definiera den här generationens öppna världar i både detaljrikedom och visuella effekter. Det har funnits en hyfsad konsensus kring att köpa Bethesdas brister för att grunden är så pass bra, men med Fallout 76 har de definitivt passerat den gränsen. Det finns inga ursäkter kvar.

LÄS MER: Knowledge is Power: Decades

Alla dessa brister samsas i en gryta av allvarliga buggar och konstanta serverproblem med en liten krydda av dålig bilduppdatering. Här finns hela spektrumet av fel: fiender som inte rör sig, uppdrag som inte går att slutföra och events som aldrig tar slut. Ibland fastnar skärmen i ett tiotal sekunder och en handfull gånger har jag blivit kickad från spelvärlden. Det är inte ospelbart men det är ändå inte ok för att vara ett “färdigt” spel som kostar pengar.

Anledningen till att jag inte tagit upp online-aspekten av spelet än, trots att det ska vara Fallout 76 stora dragplåster, är för att den i stora grad kan, och bör, ignoreras så mycket som möjligt. Eller ok, det är aningen roligare att göra uppdrag tillsammans med andra spelare. Mest för att man med gott samvete kan ignorera detaljerna kring de fattiga historierna och försöka skjuta ghouls samtidigt som man småpratar om annat. Men i alla andra aspekter känns online-funktionen forcerad på ett spel som är designat som något helt annat. I ett försök att både vara ett djupt rollspel med engagerande historier och en “spel som service”-plattform man delar med andra spelare blir Fallout 76 i slutändan inte bra på något av det.

Det finns intressanta idéer här, där möjligheten att släppa en liten atombomb på sina medspelare är en av de bättre. Hela omgivningen förändras då och blir en tillflyktsort för de svåraste fienderna och, om man lyckas döda dem, de bästa belöningarna. Men eftersom det är en tidskrävande uppgift att samla alla de koder som behövs för att skicka en bomb kommer en majoritet av tiden i spelet tillbringas ensam, med att bocka av en lista med underutvecklade uppdrag i en livlös värld.

Vissa recensioner är svåra att skriva. Inte för att det är svårt att bedöma spelet utan för att man, samtidigt som man uttrycker sig i text, vet att i just det här fallet kommer vissa spelare ha en helt motsatt åsikt. Och om inte motsatt åsikt i alla fall en motsatt känsla inför de åsikterna. Få kan argumentera mot Fallout 76 brister. Det är ett spel som har så många och så uppenbara fel att det borde bakats i utvecklarugnen i kanske ett år till. Men jag är övertygad om att man kan få en viss mängd underhållning av spelet. Framför allt för att Bethesda återigen lyckas framkalla förhoppningarna om vad man kommer få upptäcka.

Men det finns egentligen inget Fallout 76 gör som inte gjorts bättre av något annat spel tidigare. Även bortsett från buggar och halvstabila servrar är det ett skal av Fallout 4. Faktum är att det bästa med Fallout 76 är att jag blivit sugen på att spela klart Fallout 4, och då var inte ens Fallout 4 så bra till att börja med.

Det är försent för mig, men några av er har fortfarande möjlighet. Följ mitt råd: när du börjar spela Fallout 76 och kliver ut ur Vault 76 för första gången; slut ögonen och fantisera kring allt fantastiskt som finns att upptäcka ute i världen! Stäng sedan av spelmaskinen och fortsätt fantisera.