Jag har haft rätt svårt att komma in i E-sport. Jag tror helt ärligt det bottnar i min oförmåga att i allmänhet uppskatta sport och att jag inte är en vinnarskalle. Med åren har konceptet e-sport växt och nu har vi ett läge där prispotten i The International (Dota 2-turnering) ligger på 10 miljoner dollar. League of Legends är omåttligt populärt och har tillsammans med Dota 2 gjort att MOBA-genren exploderat. Innan dess hade vi Starcraft och dess uppföljare för att inte glömma Call of Duty och Counter-Strike-turneringar. Folk har turnerat i digitala spel en lång tid och intresset, pengarna och exponeringen växer. Ta bara det exemplet att självaste SVT har sänt E-sport vittnar om att de flesta mediakanaler inte kan blunda för E-sporten längre.

LÄS MER: Kärleken, jag och Street Fighter

Sen har vi fightingspelen. En speltyp som sedan genrens begynnelse alltid varit en genre för tävlingsinriktade människor. Det är en genre och en kultur som föddes på arkadhallsgolvet. Det var en sport redan innan formella turneringar tog form men av någon anledning är den lite i skymundan när det kommer till e-sport-arenan. Jag finner det ytterst märkligt då fightingspel borde vara det absolut mest TV-vänliga E-sporten av dem alla.

E-sport

Justin Wong (vänster) and Daigo Umehara under deras dag 2 topp 64-match.

Skälet är superenkelt. Fightingspel spelas på en gemensam skärm och det behövs inga kamerasvep för att försöka se allt som händer. All action är alltid i fokus. I övriga populära E-sport-spel har spelarna varsin skärm som gör att uppmärksamheten delas. Jag skulle också kunna ange komplexitet som ett skäl då både MOBA och RTS-genren är väldigt svår att förstå snabbt men det skulle samtidigt göra fightingspelen en otjänst då genren absolut inte råder brist på komplexitet. Men det är skillnad för en utomstående att förstå grundbultarna i Dota 2 eller Starcraft 2 i jämförelse med Street Fighter 4 eller 5 där det i grund och botten handlar om två karaktärer som pucklar på varandra tills den ena av dem ligger blåslagen på marken.

Det är en vacker simplicitet över det hela även om det krävs 100-tals timmar att bli riktigt duktig på fightingspel också. Det är enklare att förstå två par svingande nävar än spawn-punkter, creeps, byggnader, enheter och hjältar. Boxning är enklare att förstå än strategisk krigsföring för gemene man som bara tittar på. Hjärnan behöver inte multitaska på samma vis. Hur många andra sporter kräver tittarens uppmärksamhet från flera håll? Oftast följer vi bollen för det är runt den som allt händer.

Allt går att lära sig men min poäng är att fightingspelen torde vara den genre av spel som gör sig bäst som åskådarsport då hjärnan lätt kan uppfatta hur saker fungerar även om det gömmer sig mycket djup under ytan. Det är precis som hur de mindre initierade inom spel har lättare att förstå 2D-spel än 3D-spel då de får en bättre övergripande blick över spelplanen.

Så när det kommer till e-sport föredrar jag helt enkelt fightingspel då den är tittarvänlig till att börja med. Sen får så klart var och en avgöra vad dom tycker är kul och spännande att titta på.