Bibliotekets dörrar stod öppna. Än en gång skulle jag återlämna de alltför sena böckerna jag lånat tidigare månad, låna en trave nya böcker och sluka dem i en frenetisk takt sällan skådad bland flickor så gamla som tio unga höstar. Visst spelade jag fotboll som andra barn, spionerade genom intet ont anande människors fönster med mina vänner, och lekte och hade mig, men ingenting fångade mitt intresse så kraftfullt som en riktigt bra bok kunde göra.

LÄS MER: The Witness öppnar en värld med kunskap

Så när jag klev in genom bibliotekets dörrar denna ödesdigra eftermiddag hade jag ingen aning om att jag skulle vandra ut med vad som skulle komma att uppsluka min tid under närmare 50% av mitt hittills levda liv.

”Jag var såld”

Jag kommer ihåg hur biblioteket just börjat med sin nya grej: låna ut TV-spel. Jag hade alldeles precis fått ett Playstation 2, men hade inte många spel till min nya fina konsol. Jag är inte den som går miste om en sådan fantastisk möjlighet, så med ett nyfiket sinne plockade jag upp spelet med det enligt mig allra finaste omslaget. Final Fantasy X skulle från och med denna stund komma att bli min bästa vän samt min största frustration. Livet på en pinne.

LÄS MER: Större är bättre i Punch-Out!!


Väl hemma i mitt hus stängde jag genast för persiennerna för att stänga ute det bländande solskenet, drog fram fåtöljen en ögonskadande distans ifrån TV-skärmen (ett tidigt tecken på ett väldigt sent upptäckt synfel?), hällde upp ett glas juice och startade spelet. Vad som uppenbarade sig för mina ögon var ren magi. Nobou Uematsus förtrollande musik ledde mig genom ett grafiskt mästerverk sällan skådat. Jag var såld.

”Det var ett frustrerande och nästan ångestfyllt arbete”

Vad Final Fantasy X skulle göra med mig är i närmaste laget patetiskt. Jag var så besatt av att klara ut spelet, få veta vad som hände härnäst, att jag gjorde misstaget att skynda mig fram. Efter 40 timmars speltid var jag tvungen att börja om från början igen utan att ha tagit mig till sista sekvensen. Det tog mig ett par omspelningar för att inse att felet låg hos mig och inte spelet. Att bemästra cirklarna av färdigheter i Final Fantasy X är en mardröm tills det en dag inte är det längre.

Minsta felsteg vid fel tillfälle höjer svårighetsgraden med tusen steg. Det var ett frustrerande och nästan ångestfyllt arbete, och mitt liv började bli svårt. Men det fanns ingen sinnesro att få. Jag andades, drömde, åt och levde detta spel. Jag var tvungen att komma till slutet, även när jag började sjunka ner i en avgrund av bitterhet.

”Det tar inte ens emot min stolthet att erkänna att salta tårar av lättnad föll”

Det gick så långt att jag drog in min kusin i min besatthet. Vi köpte varsin påse chips, satte oss i hennes rum och spelade tillsammans oavbrutet genom ett okänt antal nätter. Hur många gånger vi än började om, säkert över 20 gånger, så lyckades vi aldrig ta oss riktigt till slutet. Ibland provade vi freestyle, ibland följde vi religiöst en walkthrough från olika hemsidor dedikerade till Final Fantasy X. Det var lönlöst. Det tog ett par år, men slutligen la jag ner spelet, med löftet om att en dag komma tillbaka och bemästra monstret jag hade skapat.

Det tog mig tre år, en ny konsol och en remaster av Final Fantasy X innan jag äntligen återvände. Känslan i mitt bröst när jag efter alla dessa år fick se slutsekvensen var obeskrivlig. Det tar inte ens emot min stolthet att erkänna att salta tårar av lättnad föll. Det var över. Jag kunde äntligen leva i harmoni. I slutändan var det självklart mycket enklare än vad jag kom ihåg att det var när jag började, men känslan av lättnad var fortfarande lika njutbar när det kom till kritan. Allt som krävdes var nio års lektion i tålamod, en skamlig mängd påsar chips och en hel del envishet.

Jag är fortfarande djupt sårad.