En av de häftigaste grejerna med spel är att de låter oss vanligt folk testa på saker som vi aldrig hade fått uppleva i verkligheten. Spel låter oss dräpa drakar, utforska främmande solsystem och övervinna den postapokalyptiska ödemarken. Samtidigt kan spel få oss att gladeligen utföra de mest vardagliga sysslor som vi vanligen hade våndats över att behöva göra om de inte hade ackompanjerats av färgglada explosioner och intickande erfarenhetspoäng. Sedan finns det spel från den första kategorin som försöker implementera det där vardagliga och realistiska från den andra kategorin. Det hela kulminerar i en så kallad överlevnadsgenre där det otroliga gång på gång möter det vardagliga, där drakdräpande varvas med matlådor och skavsår. Kruxet är att spel ofta har svårt att veta på vilket ben det ska lägga mest vikt: det otroliga eller det vardagliga. En fantasi med spridda inslag av grundläggande mänskliga behov eller en fullskalig kamp för mitt liv i en värld som också råkar innehålla fantastiska element. Av någon anledning verkar det ofta vara svårt att hitta den där gyllene mittenvägen. Kan ett spel verkligen stoltsera med realism och ändå vara sådär beroendeframkallande roligt att spela?

I Kingdom Come: Deliverance II finns det inga drakar, inga rymdresor och inga radioaktiva banditer. Den tjeckiska spelstudion har återigen begett sig till 1400-talets Böhmen för att fortsätta smeden Henrys osannolika resa bland skinande riddare, alkoholiserade präster och pompösa adelsmän. Precis som när det första spelet släpptes för snart sju år sedan handlar mycket om den genuina medeltidsfantasin med allt vad det innebär. Grejen är dock att det inte var så värst kul att leva på medeltiden, har jag hört. Kan det verkligen då vara roligt att uppleva denna mörka tid i virtuell form? Ja, definitivt ja. För även om Kingdom Come 2 förlitar sig på realism så visar spelet gång på gång upp en mästerlig balans mellan det verklighetstrogna och det spelifierade.

LÄS MER: Låt Mario Kart ta täten varje generation

Mitt äventyr tar vid bara ögonblick efter det att eftertexterna rullat färdigt i spelseriens första äventyr. Ett till synes enkelt uppdrag får en abrupt vändning när jag och mina kompanjoner blir attackerade längs vägen och alla de där grejerna man kan tycka huvudkaraktären Henry borde lärt sig och införskaffat under det första spelet försvinner och glöms bort innan jag ens hinner säga några väl valda tjeckiska svordomar. När spelets intensiva intro avrundas står jag där med några smutsiga trasor till kläder och byns trubbigaste svärd.

Under mina inledande speltimmar är jag konstant nära döden. Jag har nog aldrig känt mig så klen och sårbar i ett spel innan. Varje gång jag stöter på minsta motstånd i mina resor resulterar det i bandagerade kroppsdelar, trasiga skor, kurrande mage eller alltihop på en och samma gång. Har jag oturen att springa in i ett par banditer längs vägen kan jag lika gärna acceptera mitt öde och vänta på att senaste sparfilen ska laddas in. Denna misär till trots kände jag aldrig att jag hade tråkigt under spelets introduktion. För varje nedbrytande och själsdödande spelsystem kastar spelet nämligen in ett alldeles lagom speligt inslag som balanserar upp.

Ultrarealism i all ära, men känner jag mig själv rätt hade jag knappast spenderat mängder med timmar i en stenhård medeltida simulator som inte delar ut så mycket som en brödsmula till spelaren. Som tur är bjuder Kingdom Come 2 på ett mindre smörgårdsbord av vanliga hederliga spelsystem som läckert vävs in allt eftersom. Samtidigt som jag navigerar alla invecklade medeltida lagar och normer kan jag till exempel utnyttja den anrika konsten att bära runt på åtta svärd och sju överrockar utan minsta besvär. När jag visslar står min häst bakom ryggen på mig oavsett var jag är, kastar jag en liten sten över axeln på en vakt kommer han alltid undersöka platsen där stenen landade, varje värdshus har en bottenlös kista där jag kan lägga alla mina grejer och en liten animerad kanin berättar alltid för mig när jag håller på att bli upptäckt inom ett förbjudet område.

Jag skulle nästan kunna sitta här och framföra dessa punkter som något negativt och något som förstör inlevelsen. Det märks dock att Warhorse suttit i mängder med möten och diskuterat i vilka delar de borde luta sig mot realismen och vilka delar av spelet som borde vara sådär härligt speliga. Resultatet är som ni förstår en ljuvlig balans mellan verkligt och overkligt.

Balansgången fortsätter även ute i den öppna världen. Spelet innehåller förvisso snabbresor mellan utvalda punkter, däremot tar de ganska lång tid och innehåller alltid risken att något förödande händer längs vägen. Spelet låter mig inte spara när jag vill utan kräver antingen en speciell sorts snaps eller att jag sover i en säng jag äger, samtidigt sparas mina framsteg automatiskt vid viktiga punkter i diverse uppdrag. Karaktärer jag pratar med beskriver alltid hur jag hittar till specifika platser samtidigt som spelet snällt markerar dem på min karta. Varje gång jag känner att jag kunde ha blivit frustrerad och irriterad kastas en väl vald livlina in.

LÄS MER: Astro Bot har förlåtande men bombastisk bossdesign

Nu kanske det börjar låta som om Kingdom Come 2 är lika avslappnande och bitvis tanklöst att spela som exempelvis The Elder Scrolls V: Skyrim, men så är verkligen inte fallet. Brödsmulorna håller min virtuella livslåga uppe tillräckligt mycket för att jag inte ska kasta in handduken, det innebär dock inte att jag kan vandra runt utan minsta bekymmer. Inte ens efter 50 speltimmar kan jag utforska kungariket utan viss planering och förberedelser. Det finns fortfarande så många spelsystem att hålla koll på och mätare att hålla välfyllda. Det är till och med så att vissa system är så pass invecklade och krångliga att jag helt enkelt valt att ignorera dem fullständigt. Min Henry är uppenbarligen ingen tjuv eftersom Andreas inte kan förstå sig på varken lockpicking- eller pickpocket-minispelet. I verkligheten finns det liksom ingen chans att en person kan bli bäst på allt och den insikten infinner sig även i Kingdom Come 2.

Ett system jag däremot nördat ner mig ordentligt i handlar om hur många möjligheter jag har att påverka Henrys yttre. Nu pratar jag inte om frisyrer eller skäggväxt utan spelets mångfacetterade system gällande kläder och rustning. Jag har troligtvis aldrig spelet ett spel där varje enskilt klädesplagg gör så mycket för att påverka hur spelvärlden reagerar på mig. Vissa kläder är bättre för att imponera på adeln, vissa kläder är bättre om jag vill passera obemärkt i mindre gästvänliga områden och vissa kläder gör helt enkelt mindre oväsen. Lägg sedan till att kläder och rustning endast skyddar det området av kroppen de sitter på. Jag har alltså ingen sammanvägd siffra som förklarar hur bra rustning jag har. Min torso kanske har strålande skydd medan mina armar är helt blottade.

Det är inte bara när jag tar på mig kläder som de påverkar mina resor ute i spelvärlden. I takt med att jag utforskar, undersöker och oundvikligen hamnar i slagsmål kommer mitt utseende reflektera tidigare äventyr. Om jag av någon anledning har behövt gräva lite gravar kommer hela jag vara täckt av smuts. Om dessa gravgrävningar föranleddes av livshotande strider kommer jag även vara aningen nerblodad. Det här är ett häftigt system eftersom det förhöjer inlevelsen när jag ser skitig och blodig ut efter en strid, men desto mer imponerande är det eftersom ett blodigt eller skitigt utseende kan ha en direkt inverkan på vissa dialogval. Min första impuls efter ett blodigt möte är såklart att gå till närmsta balja och tvätta av mig innan jag pratar med någon. Samtidigt förstår ni ju att jag ser betydligt farligare ut om jag har blodig rustning när jag försöker hota en NPC till livet om han inte ger mig informationen jag är ute efter, det förstår även Kingdom Come 2.

Ovan nämnda spelsystem gör ett lysande jobb i att få mig investerad i världen samtidigt som det inte krävs mer än en snabb resa till närmsta badhus för att neutralisera dessa smuts- och blodparametrar. Realistiska inslag som endast förhöjer upplevelsen utan att framkalla minsta suck från mig som spelar. Gång på gång på gång lyckas Kingdom Come 2 implementera realistiska element med precis lagom mycket spelifierade komponenter. Det är återigen den där gyllene mittenvägen som är så förbenat tydlig och mästerligt utförd här.

LÄS MER: Citizen Sleeper 2: Starward Vector väcker dialogdriven läslusta

Då kvarstår frågan: kan ett spel verkligen ha realism som sin stora säljpunkt och fortfarande vara lika roligt att spela som ett spel där realismen kastats ut genom fönstret? Har du bara skrollat ner till slutet för ett eventuellt sifferbetyg kanske svaret inte är helt uppenbart, men du som precis läst den här texten förstår att Kingdom Come: Deliverance II lyckas med exakt detta och det med bravur. Det är på många sätt det närmsta vi kan komma en genuin medeltida fantasi samtidigt som det är sådär härligt overkligt som vi egentligen vill att spel ska vara. Det är en otrolig bedrift och en spelvärld jag kommer stanna kvar i långt efter lansering. Kommer jag kunna ställa om hjärnan till att spela spel där blodiga kläder inte kan användas som ett övertalningsverktyg? Det får framtiden utvisa. För tillfället är det dock dags att återigen göra Henry sällskap i den råa och vardagliga men ack så fantastiska medeltiden.