I din ficka ligger en liten sidennäsduk som du fått av din mamma. Den har ordet ”ib” broderat i ena hörnet med röd tråd. Du tänker att den kan vara bra att ha. Dina föräldrar har tagit med dig till ett museum med en konstgalleriavdelning. Det är stort och ljust, och många av tavlorna har titlar som du är för liten för att kunna förstå. Du vandrar runt en stund. Stället är fullt av människor som tittar på tavlorna och skulpturerna. Du hittar en trappa och när du gått upp för den hittar du en tavla som inte känns helt rätt att titta på. Det är något väldigt annorlunda över den, något som skrämmer dig. Den heter ”??? World”, ytterligare en sak som du inte förstår. Du tänker att det nog är dags att gå tillbaka till dina föräldrar och skyndar ner till dem. Men var är alla? Varför är gallerian tom? Varför fungerar inte lampan längre? 

Du skyndar till informationsdisken medan det blir mörkare och mörkare runtomkring dig, men den är lika tom som resten av gallerian. Du ser hur repen runt skulpturerna är sönder och du minns hur namnet på skulpturen förvirrade dig. ”??? off the Deep”, fler ord som du inte kan. Du ser två blåa skoavtryck och bestämmer dig för att ta ett steg framåt och helt plötsligt är du i en helt annan värld. Du plockar upp en röd ros från en vas. Den påminner dig om en av skulpturerna du såg i gallerian. Du vet inte riktigt varför, men något säger dig att den är viktig.

Jag vet inte hur det är för dig som läser detta men jag skulle vilja berätta lite om mig själv för ett kort ögonblick. När jag spelade Ib för första gången så var det på min Switch Lite. Jag låg på min soffa i min lilla, lilla etta. Jag bor ensam och är singel, (eller jag har en person men det är lite komplicerat) vilket gör att jag spenderar mycket tid ensam. Även fast jag har många vänner så befinner sig de flesta på internet. Vi pratar mest över discord, och därmed känner jag mig väldigt ensam ändå. Så när jag spelade Ib märkte jag ganska snabbt hur jag relaterade till de olika karaktärerna och deras rädsla för att bli lämnade ensamma. 

SPOILERVARNING! Vidare i texten delges stora delar av spelets handling!

Min första genomspelning tog cirka tre timmar från början till slut, och jag fick utan att egentligen försöka det kanske ”bästa” slutet. Men Ib är ett äkta litet rpg på så sätt att man inte kan uppleva allt i en genomspelning. Det finns åtta olika slut varav ett av dem har fyra olika varianter. Alla utom ett anses vara dåliga slut där någon eller flera av karaktärerna slutar ensamma i någon form. Efter att ha spelat igenom det första gången låser man upp ”The True Gallery”, där alla tavlorna från spelet finns, och det agerar guide för att kunna färdigställa spelet till 100%. För att kunna låsa upp alla tavlorna måste huvudkaraktären Ib ha lite hjälp från de andra karaktärerna i spelet med att läsa namnen. Detta gör det enkelt att hålla koll på vilka tavlor man inte har interagerat med än för den som vill samla på dem allihopa. Men vilka är det mer som är fast in den mörka, förvridna och bortglömda gallerian, denna värld vid namn Fabricated World, också känt som The Cursed Gallery?

Den första personen vi stöter på här är Gary. Han är något äldre än Ib men det är oklart hur mycket. Han, precis som Ib, har också lyckats fastna i den här förvridna versionen av gallerian. När Ib hittar honom så är han nästan döende och hon inser att likt henne så behöver han också en ros. Precis som för Ib representerar den fysiska rosen hans liv, och Ib hittar den när en av tavlorna, The Blue Lady, sliter rosen stycken. Varken spelaren eller Ib får inte veta särskilt mycket om Gary eller var han kommer ifrån, men de två blir snabbt vänner och Gary blir väldigt beskyddande över Ib. Han blir lite som en storebror för henne. De bestämmer sig för att de har större chans att ta sig tillbaka till den riktiga världen om de slår följe. Efter ett tag stöter de på en ung flicka i samma ålder som Ib, som heter Mary. Mary, har också en ros, precis som Ib och Gary, och även den har en egen färg: gul. Hon är också fast i den här värden och slår följe med Ib och Gary för att också hon ska kunna ta sig därifrån. Men det är något som inte riktigt känns helt rätt med henne. Gary är misstänksam mot henne då Mary visar en del våldsamma tendenser. Hon försöker också att komma nära Ib, samtidigt som hon vill putta bort Gary. När Gary separeras från Ib och Mary så verkar hon inte särskilt upprörd över detta. Som färgen på hennes ros indikerar är hon extremt svartsjuk på Garys relation med Ib och vill komma henne nära.

Alla tre karaktärerna har en fysisk ros som representerar dem. Ibs är röd, Garys är blå och Marys är gul. Alla tre rosorna har också en underliggande betydelse som korresponderar med deras färg. För den som kan lite om blommor har varje blomma en betydelse, ett eget språk så att säga. Röda rosor står för kärlek, respekt, mod och passion. Blåa rosor finns inte naturligt och därför står den för mystik, att överstiga det omöjliga och mirakel. En gul ros å andra sidan betyder svartsjuka, ett brustet hjärta, döende kärlek och extremt svek. Varje ros i spelet återspeglar den karaktär som bär på dem, berättar om dem för spelaren och ger en hint om till exempel Marys sanna intentioner.

Det tema som starkast återkommer i det här spelet är ”rädslan att bli lämnad kvar i mörkret”. Lagom efter att jag skrev det första utkastet till den här texten kraschade jag och landade i en liknade situation som Ib, men istället för en galleria så var jag fast i min egen lägenhet. Allt kändes så mörkt och förvridet. Det kändes som om jag inte hade någon, men jag träffade min egna Gary. Vi pratade i några timmar och det hjälpte. Det fick inte alla känslor att bara försvinna och jag blev inte magiskt bättre, men i stunden hjälpte det. Jag tror jag fick en helt ny förståelse för hur man kan se sig själv i det här lilla spelet.

Något som jag tänkte mycket på när jag spelade Ib är att The Cursed Gallery symboliserar så mycket mer än bara en läskig galleria. För mig ser jag en ganska intressant representation av desperation och hur den kan få oss att känna oss så extremt ensamma och rädda för den ensamheten. Hur ett mörkar kan förvrida de mest normala saker i våran närhet. Under spelets gång hamnar vi i ett av de mest intressanta rummen: The Doll Room. Detta rum skiftar mellan att vara fullt av fluffiga kaniner till att vara fullt av obehagliga dockor och det är oklart vilket av dessa två som är den ”sanna representationen” av rummet. Ib behöver hjälp för att ta sig tillbaka till den verkliga världen, och det finns både de som vill hjälpa henne och de som inte är bra för henne. Gary är en genuin vän och vill hjälpa henne medan Mary är självisk och svartsjuk, vilket skadar hennes relation med Ib. Alla personer runtomkring oss är inte bra för oss och det är okej, men ibland kan man behöva en utomstående person som kan hjälpa till. Gary får reda på att Mary inte är bra för Ib och försöker hjälpa till att separera de två. 

Detta är ju dock bara ett sätt att se på och tolka Ib, och det är så jag ser på det. Någon annan kanske ser något helt annat när de spelar Ib. Jag älskar i vilket fall det här spelet som helhet och jag hoppas på att andra klassiska RPG Maker-spel letar sig in på Nintendo Switch.