Jag prövade vingarna i Sky: Children of the Light

Förra veckan släppte Thatgamecompany sitt första nya spel på sju långa år. Och Sky: Children of the Light är dessutom studions första spel som inte är Playstation-exklusivt. Studions första äventyr utanför Sonys väggar inleder sin resa på iOS, följt av Android och kommer slutligen även landa på datorer och konsoler.

Hade jag föredragit Sky på konsol? Högst sannolikt, men jag var alldeles för nyfiken och hungrig efter ett nytt Thatgamecompany-spel att jag valde att kasta mig utför stupet för att pröva mobilvingarna. Och efter testat spelet under en dag är jag glad att jag gav mig tid att vänja mig vid kontrollerna.

Det tog ett tag för mig att förstå och komma till tals med kontrollerna på min iPad. Men när jag väl insett att det fanns en inställning som gjorde att vänstersidan av skärmen agerade styrdon medan högerdelen skötte kameran så började det kännas som en konsolupplevelse.

LÄS MER OM STUDIONS SPEL: I skuggan av Flower

Det går inte heller att neka till hur mobilplattformen hjälper spelet att nå ut och bli den sociala och öppna upplevelse det är. Det är en fantastisk levande plats med många s.k. ljusbarn som springer och skuttar omkring precis överallt i spelets världar. Man känner sig sällan ensam i Sky då spelet är en naturlig evolution av Journeys stumma co-op-koncept. Fast helt stumt är det faktiskt inte. Thatgamecompany har utvecklat på de sociala elementen rejält genom att lägga till emotes, olika interaktioner och till med särskilda bänkar där man kan sätta sig ner och chatta med en vän i tre minuter. Det finns också undangömda platser som bara kan öppnas genom samarbete.

Stommen och hjärtat i Sky handlar om att få vänner och färdas med dem genom det magnifika molnriket man ritat upp. Man kan nästan säga att det finns ett socialt level up-system. Riket är fyllt med ljus som behöver tändas och när dessa brinner stiger ens ljusikon i nivå, och blir slutligen ett verkligt stearinljus som man kan använda för att öppna upp emotes, trollformler eller fördjupa vänskapsband. Det sistnämnda var det jag fann mest intressant när jag under en dag bekantade mig med en annan spelare. Sky tillåter dig att döpa dina vänner själv så jag döpte min nya vän till Flix istället ör att låta hen vara helt anonym.

Tillsammans inledde vi vår relation genom att söka efter gömda andar och ljus vi missat på bekanta platser, men när vi var bekväma med att avancera och varandra beslutade vi oss att besöka en ny plats, en regnig skog, i detta vida himmelrike.

Regn är inget som ljusbarn uppskattar. Likt hur kyla tär på dig i Journey kan regn sänka din flygenergi i Sky. Man kan värma sig vid lyktor och återfå sin kraft på så vis, men även genom att ställa sig hos sin kompis, precis som i Journey. Så koncepten från studions tidigare spel känns onekligen bekanta.

Jag och Flix trängde oss djupare in i den regntyngda jätteskogen och ruinerna däri för att finna världens väktare. Tillsammans utforskade vi miljön och blev införstådda i dessa nya spelregler. När någon av oss ville utforska något specifikt sträckte vi ut vår händer för att sen hand och hand leda varandra till olika platser vi sett. Jag har alltid älskat handhållande i spel och Sky är inget undantag. Och när det dessutom görs med en annan spelare uppstår det en särskild länk.

LÄS MER OM JOURNEY: Journey är ett mästerverk i intuitiv speldesign

Mot slutet av skogstrippen hände det en dum och i efterhand lustig grej. När jag och Flix via svävande ljusmaneter skulle klättra upp till en avsats för att ta oss vidare var jag mitt i ett hopp när min mobiltelefon plötsligt ringde, spelet bröts och jag fick konversera med min mor samtidigt som jag oroade mig över vad som hände med min avatar. 

När det korta samtalet var över såg jag mig själv stå på marken i regnrusket. Hoppet hade misslyckats och där stod jag långt ner på den blöta marken dyngsur, släckt och berövad på all min flygkraft, så i den grad att den slitits ur min kropp och behövde återhämtas på marken där den nu låg. Jag trampade igenom regndropparna, återfick mitt ljus och tog mig upp till Flix som tålmodigt och undrade väntade på mig. Sen lämnade vi tillsammans den fuktiga dungen.

Efteråt på chatt-bänken förklarade jag vad som hänt medan Flix skrev att hen bara såg hur jag jag misslyckades med hoppet och sen bara stod stilla i ösregnet. Men att Flix höll sig trogen var uppskattat och en fantastisk upplevelse, för hen hade lika gärna kunnat tröttnat, trott att jag lämnat spelet och vandrat vidare, men det gjorde hen inte och därför stärkte vi vårt vänskapsband genom att offra ljus för att kunna kramas, high 5:a och chatta direkt utan bänk i framtiden. Det visade sig att jag fått namnet Jack av Flix och att hen bodde ända borta i Vietnam. Det var en av många fler liknande äventyr jag hoppas få via Sky den kommande tiden när jag fortsätter kartlägga denna nya sfär.

Med Sky har Thatgamecompany offrat sin minimalistiska approach när det kommer till att förklara hur sitt spel fungerar, men det är fortfarande ett bra spel. Det behöver på grund av mer system och regler förklara sig mer för spelaren. Men det gör att Sky egentligen bara skiljer sig från Journey och Flower och inte andra spel. Egentligen är jag glad att studion prövar något nytt, något mer öppet, lite mer komplext och utforskande samtidigt som de utvecklade den sociala biten mer. 

Sen Journey släpptes i 2012 har vi sett mängder med andra korta och fokuserade indiespel med allegorier om livet, döden, mentalt illamående och mycket mer. Ett sånt typ av äventyr är inte riktigt lika fräscht länge därför är det upplyftande att Sky inte bara är en sådan typ av strapats. Det bjuder fortfarande på vidder hämtade ur en levande tavla, exceptionell karaktärsdesign värdigt ett Zelda-spel och moln som ser makalösa ut i rörelse. Och framförallt serverar studion fortfarande ett linjärt episkt tillika mysigt äventyr där den stora skillnaden nu är att det aldrig är tänkt att upplevas på egen hand utan hand i hand med många nya vänner.