Det är lite märkligt att ha epitet surgubbe. Jag vet att det är flera människor som reagerat över min framtoning genom åren. Att jag konstant dissat på spel som folk avgudar. Det är lätt att hävda att det beror på att jag vill vara indie. Ni vet, sådär svår, otillgänglig och märklig, fast med flit. Lite tillrättalagt knepig, helt enkelt. Men sanningen är den att jag har en relativt anal livsåskådning. Personligen har jag alltid stört mig på att folk har ett så lättjefullt perspektiv på livet och glömmer bort alla vassa kanter för att det helt enkelt blir för obekvämt. Ibland är jag kanske för hård, men just gällande spel tror jag faktiskt att det mestadels är av godo (även om utgivarna säkert misstycker).

Jag försöker att undvika all form av hype och istället se spel för vad de är. Det innebär mellan varven att jag i det närmaste dissekerar spel i ett slags filosofiskt laboratorium. Inte alltid vackert, men det gör att jag kan förbise all form av populism och faktiskt göra en grundlig analys av de spel som av så många anses som de allra bästa.

Vilket osökt för oss till Super Mario Odyssey.

Ett ganska platt spel för att vara ett plattformsspel.

Ett ganska platt spel för att vara ett plattformsspel.

Ni vet, det där spelet som blev unisont hyllat som ”återtåget för öppna plattformsspel i 3D” och ”den sanna uppföljaren till Super Mario 64”. Inget av det kunde vara mer fel.

Själv köpte jag spelet förra sommaren för att det skulle ta upp lata dagar i hängmattan. Förväntningarna var skyhöga (mer om det om ett ögonblick), men Nintendos alster föll platt. Absolut var det bedårande omgivningar, men det faktum att de hade skapat för djävla tråkiga plattformsutmaningar hade folk glömt berätta för mig. Inte var det så konstigt, kanske. Om jag inte är felinformerad (det är jag sällan) så finns det nästan 1000 månar i Super Mario Odyssey. Det säger någonstans sig själv att alla kommer inte vara roliga eller ens meningsfulla att plocka. Under min genomspelning hände det flertalet gånger att jag bara snubblade över dem. Där det i ett vanligt Super Mario-spel på sin höjd hade varit ett mynt fanns där en måne istället. Denna spelmekaniska inflation gjorde att deras betydelse var mindre värd och därigenom var bedriften att ta dem varken lockande eller imponerande.

NÅGON SOM FAKTISKT UPPSKATTADE DETTA HAVERI: Super Mario Odyssey

Någonstans faller det på sin egen orimlighet också. Klart som korvspad att om du gör ett spel med nästan 1000 utmaningar kommer kvalitén att vara sjukt skiftande. Hade spelet gjorts för 20 år sedan hade de aldrig tagit ett sådant designbeslut. Istället hade Nintendo tänkt ”less is more” och skapat ett spel med en tiondel så många tingestar att finna, men istället gjort var och en av dem värda att ta. Det handlar sällan om själva föremålet i sig eller hur många du har, utan hur kul du haft när du tagit dem. Det är det som är essensen i varje bra Super Mario-spel och det misslyckades de med här.

Visst finns det bra banor och intressanta prövningar på vägen, men de är få och alldeles för långt emellan. Lägg därtill det faktum att spelet sällan fördjupade sig i någon mekanik utan bara ytligt gav mig tillgång till allehanda förmågor. Det går emot själva formulan för framgångsrik spelmekanik, det som Nintendo brukar vara mästare på. Att introducera färdigheter som jag sedan måste mästra för att klara spelet. Ta till exempel Bowser-förmågan i slutet. Hur ytligt kändes det inte att bara krascha block och sedan inte bygga vidare på konceptet? Detta är en sådan typisk idé som hade slängts i papperskorgen på det glada 90-talet, men som nu kom med.

Den mörka sidan av månen - Lättillgänglighet.

Den mörka sidan av månen – Lättillgänglighet.

Missförstå mig rätt här.

Super Mario Odyssey är, ur genren sett, en mönsterelev. Det är ett bra plattformsspel som alla som uppskattar kategorin bör spela. Men det är inte fantastiskt. På den där elitskolan som bara Mario-spel får plats på (som de uttryckte det i Retroresan) kommer Super Mario Odyssey på sista plats. I den hårda konkurrensen är det inte mer än så. Vilket förvisso säger mer om deltagarna än om just den här titeln, men en jämförelse som likväl måste göras. Utan denna typ av allegori så skulle de anställda på Ica ha mindre att göra på dagarna när de visar på skillnaden i kilopris.

Och det vore ju dumt, särskilt i dessa tider.