Jet Set Radio är ett sånt där spel som ger ens hornhinnor en serie med grafiska jabbar. Ens ögon har ofrivilligt förvandlats till sandsäckar som spelet börjat intensivträna på. Det är ett sånt där spel som omedelbart skapar ett intryck. De klara färgerna, de rena ytorna och det övergripande estetiska intrycket är svårt att väja sig för likt automateld från argsinta poliser.

Det här var ett spel som från första stund jag lade ögonen på det såg coolt ut. Det var också ett spel vars kvalitet kunde variera vilt beroende på vilken skärmdump man såg i sina speltidningar, men den säregna stilen hoppade alltid ut från tidningssidorna. Det var fräscht, annorlunda och skrek attityd. Fast det var inte attityd på det vid det här laget uttjatade och douchiga Sonic-viset. Istället var det någon slags självsäker inställning som inte förvandlade karaktärsgalleriet till 90-talstöntar. Nej, det syntes klart och tydligt att Jet Set Radio var något nytt, ett spel och en upplevelse för ett nytt millennium. Jag visste på direkten att jag ville spela det på min framtida Dreamcast sekunden mina ögon slogs i knockout. Detta makalösa cel-shade:ade spel med gatupunk-estetisk kändes som ett måste. 

Det fanns få spel som kunde kallas coola vid sekelskiftet. Sonic var förlegad och Playstation hade mängder med häftiga spel, men var de coola? Och Nintendo 64 skall vi inte ens tala om. Berättelsen om inline-skatare som försöker återta kontrollen över sin polisstat till hem genom att tagga varje centimeter av den tilltalade mig på ett nytt vis. Jet Set Radio känns coolt för att människorna som gjorde det troligen var väldigt coola. De hade fingret på pulsen och behövde inte skapa fokusgrupper för att komma fram till vad som var coolt och inne. De behövde inte anstränga sig för att uppnå känslan av att vara sådär obesvärat hipp som den här stilen handlade om. Jet Set Radio kändes aldrig tillgjort eller konstruerat, bara naturligt och självsäkert.

Och det i sin tur gjorde att det kändes coolt att spela Jet Set Radio. När man började komma in i spelets pumpande rytm kändes det olikt många andra spel. Det skiljde sig även från Tony Hawk-serien som börjat göra väsen av sig och som var en del av den extremsportkultur som växte fram i spelkretsar vid denna tidpunkt. Mestadels grind:ade man längs räcken och gjorde tricks i Jet Set Radio men animationerna gjorde all skillnad. Protagonisten Beat och hans GG-gäng var så levande och ständigt rörliga. De stod aldrig still. De rörde sig alltid och de hade ett ständigt rytmiskt svaj även när de väntade på bättre tider.

Den visuella presentation var ett sätt för chief graphics designer, Ryuta Ueda, att spegla det som var hjärtat i upplevelsen – det eklektiska borderline-maniska soundtracket från Hideki Naganuma. Hans verk vispade ihop funk, hip hop och acid jazz samtidigt som han klämde in ljudsamplingar i det hela, ljudsamplingar som än idag är oförglömliga. Vid sidan av Hideki Naganumas kompositioner hittade man även musik från Guitar Vader, alternativ hip hop från Jurassic 5 och även hans amerikanska Sega-kollega Richard Jaques bidrog till spelets soundtrack.

Soundtracket är väldigt splittrat men samtidigt delar alla stycken en glad och positiv ton. För mig känns det som jag får lyssna på ett hardcore-fans privata LP-samling som de samlat ihop under flera år. Soundtracket osar av den här samlarkvaliteten, ett sant anordnat verk. Raka motsatsen hur till exempel ett EA Trax-soundtrack upplevdes.

Jet Set Radio presenterar en färgrik, stylad representation av Tokyo där främst Shibuya är i blickfånget. Bussterminaler, bussar, polisbilar, skyltar och butiksfronter är allt inspirerat av det kända distriktet. Det är längs dessa fasader som du gör anspråk på territorium från rivaliserande gäng som Love Shockers, Noise Tanks och Poison Jam. 

Det är dock inte bara andra gäng som sätter käppar i hjulen för dig. Shibuyas polis utgör nämligen det sanna hotet för dina klottereskapader. Tokyos övre skikt avskyr verkligen grafitti och har gett stadens polisstyrka, med kapten Onishima i spetsen, löjeväckande resurser för att sätta stopp för kladdandet. När poliser i full kravallutrusning, batonger och ilskna hundar inte räcker till kallas beväpnade SWAT-styrkor in på allt från motorcyklar till fallskärmar. Situationen är redan vid detta laget ganska absurd men det verkliga missbruket av skattebetalarnas pengar inträffar när man slutligen har allt från attackhelikoptrar till militära stridsvagnar i skenhasorna. Ungdomsrevolten skall stampas ut, kosta vad det kosta vill.

Det är därför det är extra viktigt att lära sig spela Jet Set Radio korrekt. Att lära sig grind:a längs Tokyos alla räcken och ledstänger var A och O för att bli en framgångsrik och ostoppbar graffitikonstnär på hjul. Det fanns allt som oftast en osynlig, hemlig, optimal färdlinje på varje bana, och den gällde det att hitta för att på snabbast möjliga sätt hinna med sitt anarkistiska artisteri.

Eftersom det handlar om att finna den optimala rutten gick ens första tid med spelet åt att skate:a runt och rekognosera området för att få en uppfattning om hur landskapet såg ut. Det var sällan man lyckades klara en nivå på första försöket. Man behövde veta var man kunde tagga föremål, var värdefulla sprayburkar gömde sig och hur räcken stod uppradade. Och sist men inte minst behövde man räkna ut den optimala linjen, den bästa rutten för att nå sitt mål så snabbt som möjligt och innan man fick plitens ilska över sig. Detta var nödvändigt innan man kunde sätta sitt försiktigt planerade grafitti-angrepp mot Tokyos gator i verket.

Det innebar också att varje gång du blev markbunden kändes det som ett kolossalt misslyckande. Det var som att rusa in i en vägg med Sonic och sen tvingas veva igång sig på nytt. Att åka inlines direkt på asfalten är funktionellt men långt ifrån snabbt och ännu längre ifrån optimalt. Det är dessutom lätt att fastna i hörn eller att tvingas patetiskt småskutta uppför en trappa istället för att susa längs med dess ledstång. Spelet vill hålla dig rörlig och skapar en textur av motstånd om du försöker avvika från den mest gynnsamma rutten.

Tidigare nämnda Ryuta Ueda ville skapa en ögonblicksbild av hur han såg ungdomskultur i Tokyo under denna tiden. Något som reflekterade den eklektiska, högenergiska, vibranta och färggranna scenen som han såg omkring sig. Men han ville samtidigt visa en mörk undersida mot ett konservativt samhälle som slår bakut när revolution inträffar. När jag var 19 såg jag inte de fascistiska undertonerna spelet bar på men de blir ganska klara när man studerar hur man utformat polisen. Bara det faktum att man vågade presentera polisen på detta sätt säger en del, för det är mer än vad man kan säga om dagens spel som ofta gömmer statligt fascistiskt förtryck via legoknektgrupper. Det får mig också att fundera över vad ett Jet Set Radio hade velat säga om samhället idag.

Ett nytt Jet Set Radio hade berikat en spelvärld tom på skate- och grafitti-spel, och framförallt tror jag det denna gång faktiskt kunde ha något att säga om gatukultur, gängvåld och framförallt hur ungdomsrevolt hanteras med fascistiskt övergrepp.

Det här spelet är 20 år gammalt men känns märkligt modernt idag. Vi är inte främmande för hur polisen utövar våld mot de utslagna, och runtom i världen pågår det just nu många ungdomsledda revolter emot status quo. Många år har passerat men som samhällskommentar tror jag att ett modernt Jet Set Radio kan ha något att säga samtidigt som dagens alla tekniska framsteg kunde ge oss en fartfylld och optimistisk, skenburen ungdomsrevolt i ny energisk regi.