”Att klippa gräs i ett 2D-Zelda är mitt happy place” (min översättning) skriver Nick, som är med i samma Nintendo-forum på Facebook som mig, i ett entusiastiskt inlägg. Kunde inte sagt det bättre själv.

Själva gräsklippandet med svärd är dock mestadels över på några minuter – eftersom Zelda (ja, vi spelar som Zelda!) normalt inte svingar sitt svärd, förutom med hjälp av en speciell magisk förmåga. I Echoes of Wisdom hittar hon istället sin nisch i att kunna frammana alla möjliga objekt och varelser. Prinsessan kan dock spinna runt för att röja gräs och hitta gömda rupier och ingredienser vilket i sig ger upphov till nästan samma trygga glädje som vi vant oss vid sedan A Link to the Past.

Att frammana saker och lösa miljöpussel med hjälp av bord, sängar och bombfiskar är kul. Till och med jättekul! Jag tror, som väntat, inte ens att jag saknar Link just nu (det är liksom bara dags för en spelbar Zelda!). Oväntat tillfredställande är dock funktionen i Echoes of Wisdom som låter Zelda, med hjälp av sin magiska assistent Tri, frammana monster som kan slåss för din räkning. Under de första timmarna i denna version av Hyrule inser jag ganska snabbt att den här magiska kraften är en av de stora behållningarna med spelet.

Det slår mig också att den erbjuder mig tillgång till något jag önskat mig från Pokémon ända sedan jag i slutet av 90-talet avslutade ett närmast religiöst förhållande med den blå versionen. Nämligen den trygga känslan av att glida omkring i världen tillsammans med olika fantasikreatur som både kan sällskapa och beskydda en.

LÄS MER OM POKÉMON: 20 år med Pokémon

Det kan handla om tjuvaktiga korpar som, istället för att stjäla mina rupier, beskyddande cirkulerar kring mig när jag simmar i farliga vatten, eller mäktiga Darknuts som kan ta hand om Bokoblins medan jag söker smoothie-ingredienser i buskarna. Att detta sker i realtid och även i en fysikbaserad sandlådevärld gör det så mycket mer charmigt – och påminner mig återigen om något som jag alltså saknar från mer aktuella Pokémon-titlar.

Därmed inte sagt att jag nödvändigtvis önskar bort turbaserade strider från Pokémon eller att jag vill ta Pikachu och gänget tillbaka in i två dimensioner – men jag skulle kanske önska att Game Freak utnyttjade den monsterfyllda värld de skapat på ett mer fantasifullt sätt. Det finns en frihet och en lekfullhet i denna detaljerade version av Hyrule, som jämförelsevis verkligen inbjuder till utforskande.

Tillbaka till Hyrule, alltså. Och, visst, de monster jag här hänger med sällskapar kanske inte särskilt aktivt– de hakar mest på. Och den interaktion med dem som står mig till buds är, förutom att rikta deras attacker mot ett mål, mest att, med Tris magiska hjälp, forcera dem precis dit jag vill ha dem. Ändå är det så barnsligt roligt. Jag kan få svaret på klassiska frågor som: vem vinner egentligen i mötet mellan en Bokoblin och en Octorok? Eller mellan en bombfisk och en haj? Impulsen att skrika ”Go! Darknut!” är för övrigt svår att hålla tillbaka så fort jag låter min favoritkrigare göra entré på scenen.

LÄS MER: Skillnaden mellan Mario och Link

En bonus är också känslan av belöning man får varje gång ett nytt monster besegras och jag har ”fångat” det, som ett echo. Sömlöst och lekfullt. Att i stil med Tears of the Kingdom få ta sig an strider, pussel och själva resandet genom landskapet på massor av olika sätt är också uppfriskande.

Lägg där också till att det hela utspelar sig i en oerhört vacker värld, som är bedårande även när den brottas med mörka sprickor i sin Still World – en slags variant på Zelda-spelens arketyp-skuggvärld Dark World, med viss estetik som faktiskt för tankarna till de postapokalyptiska delarna av Splatoon. Allt detta klär verkligen Echoes of Wisdoms version av Hyrule.

Nu är det dags för mig och mitt monstergäng att återvända just dit. Det är nog mitt nya happy place.