En man sitter vid ett bord på en klassisk, amerikansk diner. Han är sliten, orakad, och är på väg att berätta sitt livs historia för någon som borde vara hans fiende. Mitt emot honom sitter en polis, en väderbiten veteran i ett evigt pågående krig mot organiserad kriminalitet i staden Lost Heaven. Två muggar kaffe, en hes servitris som frågar om de vill ha något mer. Med en djup suck börjar Tom Angelo berätta om hur han blev en del av maffian.

Som Tom Angelo, en vanlig arbetarklasskille som hankar sig fram som taxichaffis, får du en kväll en ovanlig körning. Två gangsters tvingar dig under pistolhot att köra ifrån ett annat gäng. Det sätter verkligen tonen för resten av spelet, för just köra bil snabbt och pang-pang är precis det som Mafia handlar om. Som det ska vara, kan man tycka. Som tack för rådig hjälp får du pengar och Chefens tacksamhet. På grund av brist på pengar och Toms inneboende känsla för lojalitet dras han allt mer in i maffians verksamhet tills han är en fullfjädrad medlem. Medan han får mycket positivt ut från det; en ny flickvän, pengar och anseende, så dras han också mer och mer ner i det eskalerade våldet runt maktkampen om staden. Redan från introt vet du att Tom är i onåd, men nu är det upp till dig att följa med i hans uppgång och fall.

Mafia: The Definitive Edition är en remake av Mafia från 2002, och mycket har fräschats upp, med ny grafik, fler spellägen samt mer funktionalitet och quality of life-förbättringar. Spelet blev försenat i och med COVID-19-pandemin, men har nu äntligen landat i varje potentiell maffiamedlems hem. Med den tidigare trilogin av spel blir Mafia: The Definitive Edition på sätt och vis spelseriens fjärde spel, och släpps fyra år efter Mafia III. Även om man har återanvänt samma historia som i det gamla spelet, har mycket hänt med utseendet. Alla kartor har vuxit och utvecklats och det var en av det första sakerna som imponerade stort i spelet.

ANDRA RECENSIONER JUST NU: Iron Harvest

Lost Heaven, inspirerat av verklighetens Chicago, ser fantastiskt bra ut. Miljöerna är livfulla, omväxlande och känns som en riktig stad. Att bara köra runt är ett nöje, och det finns ett helt spelläge där du bara kan cruisa omkring i staden och se dig om. Utvecklarna har utnyttjat samma motor som för Mafia III och det ser riktigt bra ut. Det är snyggt renderat, alla karaktärer ser schysta ut och bilarna ser ut som en miljon olagligt förtjänta dollar. Det som är lite sådär är att animationerna inte alltid ser toppen ut. För att vara ett så pass stort och påkostat spel ser animationerna på sin höjd okej ut, men inte strålande. Vid ett par tillfällen ser det till och med riktigt träigt ut.

Det finns två saker som man gör mycket i det här spelet: köra och skjuta. Om vi börjar med själva körmomentet har utvecklarna verkligen lagt ner mycket tid och omsorg på att göra bilar som verkligen beter sig som bilar från 30-talet. De är topptunga och svajiga, och det tog mig en bra stund att komma in i hur jag skulle styra för att inte bli antingen över- eller understyrd. Du kan välja mellan att köra manuellt- eller automatväxlat, och om vi ändå pratar om val: utbudet av bilar är fantastiskt, och du har möjlighet att stjäla bilar för att utöka repertoaren av bilar du kan välja och vraka mellan. Allt från en gammal ”Farmor Anka”-bil till värsta hotrodden är tillgängliga, och det finns totalt 56 olika modeller (inräknat med DLC, bilar som bara är tillgängliga i Freeride-läget och de bilar som blir upplåsta om du köper hela trilogin).

Det går även bra att bestämma färg på lacken och olika säten. Jag landade oftast på en ganska sober mörkblå skönhet med krämfärgade säten. Det finns såklart inte bara bilar i Lost Heaven, utan även lastbilar och motorcyklar som är tillgängliga att ratta, vilket är en utökning sen originalet. När du glider runt i ditt fordon måste du akta dig för att förarga dina medtrafikanter eller fotgängare. Blir du för mycket av en störning tillkallas polisen bums och en biljakt inleds. Om du är hyfsad på att köra kan du köra ifrån bängen. Om du istället gör som jag på min första körtur kan du få blåljusproblem för att sedan raskt krascha in i två polisbilar innan du förstått bekymret. Då får man böter och blå prickar. Om du dessutom maxar blå prickar är du för välkänd av polisen för att vara av nytta för Familjen och det är sällan bra för hälsan.

Shiny, brand new car.

Om jag kämpade lite grann med att komma in i körandet var skjutandet däremot en lättstyrd fröjd. Enkla, trevliga kontroller och här dyker en viktig nyhet upp. Du kan numera ta skydd bakom dörrar, möbler och så vidare, för kunna smyga dig fram mer naturtroget. Även här finns massor med valmöjligheter bland vapnen där min favorit, som alltid, är den klassiska hagelbrakaren. Det finns sju pistoler och sex gevär. Dessutom har du molotovcocktails för avståndsbataljer, samt basebollträ och knivar för närstrid. Lika härliga kontroller som det var för skjutningen, lika ohärliga var kontrollerna för närstrid. De är inte helt intuitiva och jag försökte in i det sista att skjuta folk som var bara nån meter ifrån mig för att undvika knogslagsmålen när jag kunde. När det väl blev dags ändå var det oftast något att beta av snarare än ytterligare ett värde.

Vänskap och lojalitet är viktiga teman.

Riktigt värdefullt är däremot berättelsen. Tommy som karaktär känns rimlig och balanserad, och hans personlighet och historia engagerar. Hans motvilja mot maffian i början eroderar snabbt när han börjar få smak för makten och pengarna som förföriskt växer på hans bankkonto. Kärlekshistorien känns också genuin, med en fin touch av hur det kan vara att vara partner till någon som är kriminell. Några av de finaste stunderna i spelet är mellan dessa två karaktärer och det kan vara ett skönt avbräck mellan de actionpackade sekvenserna att få se hur detta förhållande växer fram. I dessa story-ögonblick känns Mafia: Definitive Edition mer som en interaktiv film, och det är faktiskt en ganska bra film, även om man känner att arvet från våra stora maffiafilmer väger tungt. Det är en hyfsat klassisk historia som kanske inte bidrar med så mycket nytt men som likväl är solitt historieberättande.

Tom Angelo, spelets protagonist

Freeride-läget ger dig möjlighet att utforska staden utan att vara mitt inne i ett pågående uppdrag. Du kan hämta upp samlarprylar du inte haft tid att hitta än, testa alla bilar i garaget och verkligen njuta av den enorma kartan och det fina miljöbygget. Vissa bilar kan man till och med bara köra i det här läget, och det finns också bonusmaterial som du bara kan nå här. Du startar alltid i Salieri’s Bar, och du kan välja tid på dygnet, väder, och såklart har du tillgång till alla vapen, bilar och kläder som du samlat på dig.

ETT ANNAT ERBJUDANDE DU INTE KAN AVSLÅ: Mafia 2 Definitive Edition

Mafia: Definitive Edition är ett bra hantverk med bra spelelement, fin historia och en extremt duglig grafik. Den är trogen sitt original men är ändå uppdaterad på ett snyggt sätt och betydande vis. Här finns även massor av saker att både upptäcka eller återupptäcka. Med en ungefärlig speltid på 15 timmar, har du ändå ett bra omspelningsvärde med bonusmaterial, bilar, vapen och collectibles att hitta. Det lilla gruset som finns i maskineriet är de redan nämnda stela animationerna och den övergripande bristen på originalitet, men ibland vill man bara svepas med i en hårdkokt noir-historia av klassiskt snitt och det är exakt vad Mafia: Definitive Edition levererar.