Det är stundtals lätt att tro att man råkat gå vilse och hamnat i en återutgivning av Banjo-Kazooie när man vandrar igenom Sherbet Desert. I denna hybridvärld där sand och snö alternerar friskt påminner musikspåren mig om de jag hörde i Gobi’s Valley och Freezeezy Peak under 1998. Grant Kirkhope har ett utmärkande sound och när han getts nycklarna till Super Mario-universumet uppstår ljuv harmoni. Mario + Rabbids: Kingdom Battle bjuder på ett av årets mest solida soundtrack. Kirkhopes kärlek till bleckblåsinstrument ger gammal älskad Super Mario-musik nytt liv medan nya kompositioner tillhör några av mina favoritstycken från årets utbud av spelmusik.

Musiken är dock inte det enda som är Banko-eskt utan det är även kärleken att samla på sig otaliga prylar, bland annat möjligheten att lyssna på Kirkhopes musik i tid och otid. Ubisoft förnekar sig inte utan har späckat spelet med extramaterial, på gott och ont. Överallt i deras bildsköna Snowdrop-konstruerade landskap finns det saker att hitta och se på. Är det inte ny artwork kan det vara en skojig animation där de tokiga kaninerna hittar på dumheter. Det är ett spel som är proppfullt med detaljer.

LÄS MER: I de svarta fårens spår

Detta bisarra landskap är resultatet av en ohelig allians där destruktiva rabbids har frontalkrockat med Svampriket. Kaninfolket har i vår människovärld fått tag på ett VR-headset som kan mixa objekt, levande som död materia, vilket efter några tankevurpor leder till att rabbids regnar ner över Super Marios värld och ställer till ofog.

Två världar kolliderar

På tal om Mario. Han har nog aldrig känts mer torr och menlös än han gör när han ställs bredvid de ytterst animerade och livfulla Ubisoft-kaninerna. Mario har alltid varit ett slags kärl, ett tomt skal där vi spelare fyller tomrummet, och det har aldrig varit mer tydligt. Tro inte för en sekund att detta är Marios show. Det är Rabbids som är detta spels force majeure. Det är deras komik och missanpassning i Svampriket som gör spelet till vad det är. Det uppstår våldsam kontrasthumor när Marios lite mesiga men snälla komik blandas ihop med Rabbids mer rappa och stundtals elaka humor. Det finns till och med utrymme för en hel del toaletthumor, något som inte är helt normalt i Marios värld.

Det är dock inte bara Rabbids som är nya i Marios universum utan även genrevalet. Ubisoft har nämligen gått till Nintendo och pitchat dem ett strategirollspel i stil med Xcom och Fire Emblem. Vissa saker känns raktav knyckta från Xcom så som sköldikonerna som indikerar skydd men där Xcom kunde frustrera genom att låta dig missa ditt mål trots 80 procents träffsäkerhet skapar Mario + Rabbids en annat typ av odds. Här finns det bara 100, 50 eller 0 procent chans att träffa, och anledningen är starkt förankrad i dina val av skydd. Det känns rättvist och mindre frustrerande.

LÄS EN ANNAN RECENSION: Super Mario 3D World

En av de största skillnaderna är hur de två spelen räknar handlingar. I Xcom har du ett tydligt antal handlingar (oftast två) som du får spendera som du önskar och när en attack utförs är turen över. I Mario + Rabbids handlar saker om flöde. Man har alltid tillgång till tre typer av handlingar kategoriserade som rörelse, vapen och förmågor. Dessa får användas i vilken ordning man än önskar. Ibland kan det vara klokt att röra sig före man angriper och ibland tvärtom, detta är en flexibilitet som spelet skänker. Eftersom Marios kosmos inte följer vår världs logik tillåts nya saker inom genren så som tacklingar och förmågan att ta hjälp av sina kollegor för att göra jättehopp över spelplanen. Detta system skapar en rad nya och spännande dynamiker som används flitigt.

Hellre dödsrunor än att knuffa block

Vad Mario + Rabbids däremot inte har är ett tilltalande metaspel. Bland det bästa med Xcom är strategielementet utanför strid där man tog hand om sin bas, forskade och såg till att vara på kansliets goda sida. Det enda Mario + Rabbids bjuder på är blockflyttarpussel i vackra miljöer. I längden blir det extremt monotont men framförallt frågar jag mig varför man inte ansträngt sig för att göra blockflyttarprocessen roligare. Knuffandet hade behövt gå snabbare eller kännas mer tillfredställande.

Jag förstår att jag inte kan be om att Rabbids och Marios vänner skall dö och få minneslunder resta efter sig men det är sådana permanenta konsekvenser i Fire Emblem och Xcoms iron man-läge som skapar mervärde åt metaspelet och ger nerv. Ett mer intressant sidospel mellan dusterna hade varit önskvärt. Det är tråkigt att transporten mellan slagfälten känns just som transportsträckor än något man genuint vill göra.

Fiender med djup och bossar med charm

Då är det tur att strategibiten är betydligt bättre, riktigt bra rentav. Det är också skoj att Ubisoft skapat lite olika typer av utmaningar som går ut på att göra mer än att bara eliminera allt eller en viss andel på skärmen. Här hittar man eskortuppdrag och utmaningar som går ut på att snabbt ta sig i mål. Ibland känns utmaningarna mer som pussel och jag tycker det skapar en viss karaktär åt spelet. En särskild utmaning som involverade de maffiga Smasher-fienderna var t.ex. extra minnesvärd.

Saker börjar väldigt enkelt men redan i värld två (av spelets fyra) introduceras fler fiendetyper och framförallt börjar de tillämpa specialförmågor. I vissa fall bjuder även miljöerna i sig på hinder. Detta gör scenarion stegvis mer komplexa för att inte tala om hur varierande saker blir under vissa bosskapitel. Spelet har några riktigt bra bossstrider varav en förmodligen tillhör årets bästa bossar. De bossar som kräver att man måste göra mer än att bara ta skydd och skjuta vilt är de som är de mest minnesvärda och Mario + Rabbids har gott om den varan

Hjältar med variation och begränsningar

Detta urval av fiende-rabbids motarbetas av ett galleri av hjältar som har unika kunskapsträd och attacktyper. Här finns något för alla. Helare kan blandas med offensiva och defensiva spelartyper som bär på en rad olika vapen med intressanta räckvidder och funktioner.

Själv föredrar jag oftast att min trupp består av helande och fotograferingstokiga Rabbid Peach samt tillförlitliga Luigi som agerar skarpögd prickskytt. Bägge har även radiostyrda bomber i sitt bagage som kan röja hinder på avstånd och i grupp. När Luigis precision inte passar tar jag istället in Peach då hon är en karaktär rustad med en hagelbrakare och granater som tillsammans med våldsam kraft tränger igenom även de segaste av försvarslinjer. Kombinera sen det med Marios Hero’s sight, som är detta spels overwatch-funktion, där man avbryter fiendernas angrepp med en attack så har man ett ganska komplett team. Spelets motsvarighet till overwatch är nog den förmåga som kan nyttjas mest taktiskt i spelet efter dess olika rörelsealternativ. Något som leder till väldigt häftiga och tillfredsställande slagfältslösningar.

LÄS MER OM SUPER MARIO: Mario behöver en ny stil

Mina största klagomål kring laguppställningen är att det ibland känns lite begränsat att man bara får lov att ha tre karaktärer i ett lag och missnöjet stiger när Mario är en påtvingad karaktär. Det är inte så att han är en dålig karaktär men det begränsar experimenterandet av laguppställningar. Det är sällan man vill ta bort bägge två av sina mest omtyckta kämpar bara för att experimentera. Utöver den begränsningen måste laget dessutom alltid bestå av minst en rabbid, vilket kan vara lite frustrerande. Slutligen hade jag önskat att karaktärerna hade introducerats i raskare takt. Man är väldigt omotiverad att testa karaktärer när man i princip kört igenom hela spelet när en ny dyker upp sent.

Det är tacksamt att de sfärer man tjänar genom spelet kan placeras om för att bygga om sina karaktärers skilltrees men det är beklagligt att ett spel som bjuder på sådan stor variation, många alternativ och bredd inte uppmuntrar spelaren att experimentera mer.

Ännu ett spel till Switch solida bibliotek

Trots denna klagosång tycker jag om Mario + Rabbids: Kingdom Battle, väldigt mycket faktiskt. Jag ser hur saker kunde varit bättre men det är samtidigt en av årets bästa spelupplevelser och definitivt Nintendo Switch bästa spel efter Breath of the Wild och Super Mario Odyssey i skrivande stund. För att inte tala om att Ubisoft troligen klämt fram den bästa Mario-spinoff-produkten på hur länge som helst, en prestation som är värd att belysa.

Det är ett genuint kvalitetsbygge där Ubisoft tydligt visat respekt för Mario-arvet samtidigt som de pressat gränserna hur rabbids får lov att tillämpas i Nintendos värld. Det visade sig vara en risk värd att göra för jag lämnar spelet med betydligt mer kärlek till de knäppa långörade gynnarna än jag hade när jag startade. Det var inte något jag direkt hade föreställt mig när jag fick se spelet debutera på årets E3.

BETYG: 8/10