Blir överväldigad av Adventure Mode i Hyrule Warriors

Förra veckan klarade jag storyn i Hyrule Warriors – det så kallade Legends Mode – men jag hade Adventure Mode kvar att ge sig på. I Adventure Mode vandrar du omkring på nio stora kartor, lite som i ett brädspel, och på varje ruta kan du ge dig in i en strid för att ta dig vidare och låsa upp nya rutor och olika bonusar. Även om det på makronivå är en helt annan upplevelse är det på mikronivå precis samma strider som förut.

Visst är det kul att låsa upp ännu fler karaktärer från Zelda-serien, men med tanke på att spelet inte har något online-läge, och alla karaktärer i princip spelas precis likadant, så är det inte så där jätteviktigt med nya karaktärer. Efter att ha spenderat en timme med Adventure Mode och bara låst upp ett fåtal rutor, krävs det ingen avancerad huvudräkning för att komma fram till att det kommer ta hundratals timmar att låsa upp alla rutor i Adventure Mode. Tack, men jag lägger hellre den tiden på något annat spel. Kanske kommer jag tillbaka ibland och spenderar någon timme här och där, och kanske kommer jag att testa spelet på delad skärm i co-op i framtiden, men det är dags att gå vidare nu.

Kämpar på i Clam Blitz i Splatoon 2

Det första som hände när jag återvände till Rainmaker i Splatoon 2 var att jag rankade upp till Rank S. Det första som hände när jag började spela Clam Blitz var att jag rankade ner istället. Jag har tidigare skrivit om Clam Blitz, och problemen med spelläget.

Jag kan dock konstatera att den totala förvirring som rådde i spelläget de första månaderna efter att spelläget introducerades till spelet nu är borta. De spelare som fortfarande spelar Spaltoon 2 vet uppenbarligen vad de ska göra i Clam Blitz, och det är således betydligt roligare att spela det nu än det var i somras.

Nu ska jag bara se till att ranka upp igen!

Kämpar som en galning i tre mot fyra i Splatoon 2

Får man börja en match i tre mot fyra så märker man det i alla fall…

Splatoon 2 har ett stort problem och det stavas disconnects. Det har knappast funnits en dag när jag spelat spelet då jag inte fått spela tre mot fyra eller fyra mot tre. Mitt problem är att jag aldrig fattar när någon på mitt lag har hoppat av. Jag blir bara förbannad över att mina lagkamrater plötsligt inte gör jobbet och att det går så dåligt och jag kämpar på som besatt.

Det är faktiskt rätt svårt att se att man spelar tre mot fyra i Splatoon 2. Man måste hålla på koll på grafiken längst upp och se att någon av spelarna inte respawnar längre. Jag har tidigare ondgjort mig över den stora röda skylten i Overwatch som dyker upp när någon hoppat av ditt lag, men jag skulle faktiskt behöver något liknande i Splatoon 2. Mina koncentrationssvårigheter gör nämligen att jag bara orkar spela ett visst antal Splatoon 2-matcher på en dag och att slösa bort mina krafter på en match som redan är förlorad är ju aningen onödigt.

För istället kämpar jag på som om mitt liv hängde på det, fast jag borde slappna av och ta förlusten. Med det sagt så har jag faktiskt vinster i alla de fyra rankade spellägena i Splatoon 2 när jag spelat tre mot fyra en hel match. Men dessa vinster är väldigt sällsynta, trots att man får spela tre mot fyra mest hela tiden. Kan inte minnas att jag någonsin förlorat en match fyra mot tre, men jag vet inte om det är något att vara stolt över.

Golem-problemet får äntligen en lösning i The Witcher

Enligt Steam hade jag inte spelat The Witcher sedan den nionde januari. Anledningen till att jag tog ett avbrott i The Witcher var för att jag köpte Captain Toad och Hyrule Warriors. Men nu har jag klarat dem båda, och då jag fortfarande väntade på ”det tredje Switch-spelet” som jag berättade förra veckan att jag hade beställt, så det är dags att återvända till The Witcher igen.

Det sista som hände förra gången jag spelade var att jag hade stora problem med att väcka den förbaskade golemen till liv. Det första jag gjorde den här veckan var att jag faktiskt lyckades få liv på honom. Men sedan skulle jag strida mot honom också, och det visade sig vara nästan lika omständligt. Han var i det närmaste immun mot mina svärd nämligen.

Det fanns ett sätt att använda omgivningen emot honom. Problemet var bara att när jag använde den taktiken så dog jag själv fler gånger än jag lyckades skada honom. Och jag lyckades aldrig lista ut varför han tog skada vissa gånger och varför jag dog vissa gånger. Lösningen visade sig vara att använda eldmagi. Den gjorde visserligen inte heller så mycket skada på honom, men mer än svärdet i alla fall.

Han var rätt långsam av sig så jag fick springa runt och kasta eld på honom och vänta på att magimätaren skulle gå upp och slänga mer eld på honom, och till sist så blev det bara död sten av vår kära golem. Pust!

Men om det var drygt så var det inte slut på dryga saker. Det nästa jag var tvungen att göra var att leta upp tio statyer i träsket och stoppa in rätt sten i var och en av de tio statyerna. Rollspel kan verkligen vara sega ibland.

På kunglig fest i The Witcher

Vad gör man efter att man slagits mot en ovanligt seg golem i ett träsk? Man drar till en kunglig fest förstås! Yes, från ett träsk till politiska intriger på allra hösta nivå. The Witcher är verkligen ett spel som tar dig till alla möjliga olika platser. Det sista som hände den här veckan var att jag försökte lista ut vilken favoriträtt den sexiga, frispråkiga prinsessan har. Fortsättning följer!

Festival Playlist skakar om Forza Horizon 4

Det största som hänt i mitt spelande den här veckan måste ändå vara att Playground Games har lagt till något de kallar Festival Playlist i Forza Horizon 4. Det är egentligen ingen nytt, utan de har samlat alla säsongsutmaningar under en flik i menyerna och lagt till belöningar för att klara 50% och 100% av alla uppdragen. Dock kan detta nya upplägg förändra hur vi spelar spelet på ett avgörande sätt. Jag kommer att publicera en separat text om denna förändring av spelet, som kommer senare i veckan!

Svårflörtade achievements i Forza Horizon 4

Förra veckan berättade jag om att de hade lagt till 500 nya gamerscore poäng i Forza Horizon 4. Det var dock svårare att få tag i dessa achievements än jag hade tänkt mig. Först vann jag alla säsongsmästerskapen för våren men fick ingen achievement för det. Och när spelet bytte säsong till sommar så vann jag alla säsongsmästerskap för sommaren också men fick ingen achievements för det heller. Däremot fick jag två archievements för saker jag inte har gjort ännu. Så kan det gå…

Det bästa i Mass Effect 3 kostar extra

Förra veckan var jag inte så imponerad av Mass Effect 3. Den här veckan blev det dock betydligt roligare när jag spelade igenom Leviathan-uppdraget. Det hade en spännande, hotfull stämning och intressanta avslöjanden om huvudskurkarnas förflutna. Problemet med det hela är dock att Leviathan är ett DLC-uppdrag. Att Bioware släpper DLC som är bättre än huvuduppdraget får man väl acceptera – Lair of the Shadow Broker var det bästa uppdraget i Mass Effect 2 trots allt – men att avgörande avslöjandena om bakgrundstoryn i spelet kommer i ett DLC-uppdrag känns väldigt, väldigt tveksamt.

Loot boxar, de bästa uppdragen är DLC, ett onlineläge som verkar ha lagts till för att motivera att spelet släpps med ett Online Pass – ska vi gissa att det är EA som står som utgivare för det här spelet?

Blir bekymrad av Bayonetta

Då jag mest brukar spela storspel inom de genrer jag tycker bäst om beslutade jag mig kring nyår för att det här året så ska jag spela en del spel inom speltyper som jag inte brukar spela. Efter att ha blivit nyfiken på Devil May Cry 5 så tog jag, enligt klassisk Martin-logik, och beställde Bayonetta 1 och 2 till Switchen. Men innan jag ger mit i kast med årets tredje Wii U-konverterning, efter Captain Toad och Hyrule Warriors, så kastade jag mig in i en Xbox 360-konvertering istället i form det första Bayonetta, ett spel vars demo jag bara spelat förut.

LÄS MER: Veckans spelmelodi – Bayonetta – Let’s Dance Boys!

Man kan lungt säga att galna japanska actionspel är en speltyp som jag jag inte brukar hänge mig åt. Om man bortser från Nintendos spel och Persona-serien är galna japanska spel något jag håller mig borta från överhuvudtaget. Bayonetta är på många sätt ett klassiskt tedjepersonsactionspel. Du drar iväg snabba slag och hårda sparkar, och du skjuter, du hoppar och du dashar undan, och du kan gör alla möjliga combos. Och efter avslutad strid få du ett betyg på hur väl du har skött dig. Jag har spelat väldigt lite av Devil May Cry-serien, men jag känner genast igen mig, så väl av striderna som miljöerna och storyn.

Storyn ja. Japan har några av världens främsta experter av historieberättande inom manga och anime, men det verkar som om inom spelindustrin så finns det inte en japan som kan berätta en vettig historia ens om deras liv hände på det. Under mina första timmar med Bayonetta har det varit en jäkla massa mellansekvenser, och långa är de också. Jag har fortfarande inte fattat om de extravaganta karaktärerna ska vara coola eller om det är meningen att jag ska skratta åt alla fåniga repliker och löjliga kameravinklar. 

För den som knarpar tokiga japanska spel är kanske Bayonetta rena frukosten, men jag blir aningen bekymrad när jag spelar det här spelet. Striderna är väldigt underhållande, ingen tvekan om det, men det känns verkligen att jag inte är målgruppen för det här spelet. Men kanske kan spelet lura mig över på sin sida till sist? Vi får se!

På väg ner i Dödshålet i Nine Parchments

Nine Parchments är ett ovanligt svårt spel för att vara ett spel för fyra personer på samma skärm. Det är verkligen inget partyspel där man kan sitta och kivas och småprata med varandra. Det här spelet kräver seriös teamwork och en genomtänkt strategi för inte alla ska gå och dö på samma gång. Men vi gillar verkligen utmaningen som det här spelet skänker oss.

Värst denna helg var Dödshålet. Vid ett ställe så hoppar man ner i ett schakt, där massor av monster spawnar i en cirkel omkring oss. Problemet är att det dessutom finns två mål mitt nere i gropen att trilla ner i. Och dessa hål har samma färg som marken, och är således väldigt svåra att se. Addera kalabaliken när alla fienderna attackerar från alla håll, och fienderna kommer bokstavligt talat i vägen för hålet, så det går inte att se det alls. Så vi trillade ner i hålet. Igen och igen och igen.

Till sist testade vi en ny taktik. Jag hade precis låst upp en ny förmåga: en helningstråle. Så jag tog på mig rollen som dedikerad helare och höll mig så långt borta från de båda hålen som möjligt medan jag enbart fokuserade på att hela de andra och teleportera bort mig från alla fienderna när de attackerade mig. Det gjorde direkt succé och vi kunde äntligen lägga dödshålet bakom oss!

Efter den succén fortsatte jag att agera dedikerad healare och fokuserade på att hela de andra medan de slogs, och det verkar vara en bra taktik att använda under många andra strider. Nine Parchments är ett mycket roligare och mer utmanande spel än jag trodde att det skulle vara och jag ser fram emot nästa gång vi ska spela det!

Topp 7 anledningar att man dör i Nine Parchments:

1. Misslyckas med att återuppliva sina lagkamrater
2. Lyckas att återuppliva en lagkamrat
3. Teleporterar/blir knuffad utanför kanten
4. Blir överkörd av fiender
5. Skjuten av en fiende
6. Skjuten av en lagkamrat
7. “Vad fan hände där?”

Hej då, speldatorn!

När jag packat ner min felande dator i sin originalförpackning och laddar ner fraktsedeln som jag ska klistra på den inser jag att jag aldrig har skickat tillbaka en elektronikprodukt förut. Jag har haft en jäkla tur med alla TV-apparater, radioapparater och datorer som jag har köpt. Allting har egentligen fungerat som det ska.

Den enda produkt som jag kan minnas har slutat fungera för mig var när min Xbox 360 började att blinka rött. Men den var nästan tre år gammal då. (Jag hade lite mindre än en månad kvar på garantin när den beslutade sig för att ge upp.)

Nu måste jag kolla efter en ny gaming-laptop som jag kan köpa så fort jag fått pengarna tillbaka. Tyvärr raderade jag alla bokmärken som jag samlat på mig under mitt förra sökande, så nu måste jag började om lite från början igen i jakten på en dator. Förutom hyfsade prestanda, så är det viktigaste att datorn har (relativt) bra högtalare och så tysta fläktar som möjligt. Tipsa mig gärna!

EM i Splatoon 2 underhåller i efterhand

Tidsbrist gör att jag inte tittar på så mycket e-sport som jag skulle vilja. Men EM i Splatoon 2 kan jag förstås inte missa. Jag såg det inte direkt, men när det gäller Splatoon 2 är det en stor fördel att se det i efterhand. Det är nämligen alltid väldigt lång väntan mellan matcherna, så att snabbt kunna hoppa över allt mellansnack och kasta sig rakt in i nästa match är väldigt välkommet.

Ny bok färdigskriven!

Nu är det är en spelblogg och inte en bokblogg, men jag kan ju inte sammanfatta veckan utan att berätta att jag skrivit klart min andra roman för året! Det handlar om bok fyra i N-serien. Jag har tidigare skrivit klart bok 1, 2, 3 och 6, så nu är det bara bok fem kvar. Bokserien är till stor del inspirerad av en viss spelserie, men det vore en spoiler att berätta vilken. Så jag avslutar det här stycket med den cliffhangern…

Veckans köp!

För ett par veckor sedan berättade jag om hur jag börjat att blicka ner i figurträsket på allvar, och nu har jag tagit mitt första steg ner i dyn. Den här Cammy-figuren har jag haft ögonen på sedan förra sommaren, men prisläget var allt för saftigt för mig. Men till sist så dök den upp på Ebay till ett rimligt pris och jag slog till. Att den kom i en oöppnad förpackning var en bonus, då jag alltid tar ut mina figurer ur förpackningarna. Ärligt talat så brukar figurerna inte vara så mycket billigare när de är ”begagnade”, och det är faktiskt rätt ovanligt att folk ens säljer figurer som är plockade ur asken.

Utan att spoila något så kan jag avslöja att jag ännu en figur på väg med posten hem till mig. Var ska det här sluta?

Nästa vecka

Nu har jag rätt många spel på gång känner jag. Jag tycker dock varken att Bayonetta, Forza Horizon 4, Mass Effect 3 eller The Witcher egentligen överlappar varandra. Det skulle vara Mass Effect 3 och The Witcher då, men även om båda spelen blandar action, romantik och politiska intriger på hög nivå så är känslan i spelen väldigt annorlunda.

Det är massor av spel som jag skulle vilja testa, men jag ska försöka att hålla mig till en-ut-en-in-principen, så för varje spel som jag klarar så får jag börja med ett nytt. Vilket kommer att bli nästa spel som jag klarar?