Martins spelvecka – Det hårda datatestet

Äntligen en ny dator!

Om du har följt den här bloggserien de senaste månaderna känner du säkert till den rätt snåriga följetongen som har varit mitt försök att köpa en ny gaming- laptop. På grund av jobbrelaterade anledningar behöver jag två datorer, och när en av dem (som var en ultrabook och inte en gaming-laptop) slutade att fungera, så det var dags att köpa en ny dator. Men att det skulle vara så svårt att hitta en gaming-laptop som jag gillade!

Det främsta problemet är att alla nuvarande modeller av gaming-laptops verkar satsa på att vara lövtunna men ha fläktar som låter som trasiga gamla dammsugare. Min gaming-laptop nummer 1 är tjock av bara helvete men har i princip helt tysta fläktar vilket jag verkligen uppskattar. När det var dags att köpa gaming-laptop nummer 2 nu i våras så var således min första tanke att helt enkelt köpa samma modell som den gamla. Tyvärr såldes inte den modellen längre, och jag lyckades inte hitta den begagnat heller.

Jag gjorde det näst bästa. Jag köpte tillverkarnas nuvarande modell som hade i princip samma specs som min gaming-laptop nummer 1. Med tanke på att denna modell var ett år nyare så trodde jag att den skulle var precis som den jag redan hade, fast en liten aning bättre. Det var den inte. Visserligen var den bara hälften så tjock som min gamla fast det var samma specs, men den var inte tyst utan den lät, just det, som en trasig gammal dammsugare så fort jag drog igång Forza Horizon 4. Detta kunde jag dock leva med. Vad som var omöjligt att acceptera var dock att alla spelen antingen gick i slow-motion eller saknade ljud. Det var bara att skicka tillbaka datorn.

Men nu fick jag äntligen erbjudandet att köpa en två år gammal dator som är tjock av bara tusan, men som har tysta fläktar. Trots att det är ett lite kraftfullare grafikkort i min gaming-laptop nummer 2 än i min gamla gaming-laptop nummer 1 har jag bara hört fläktarna ibland, och då har de ett sådant mjukt och härligt ljud att det rent av är skönt och rogivande att höra dem. Jag kan förstå varför människor som bär sina datorer omkring en massa vill att de ska vara så lätta och tunna som möjligt, det är självklart, men vem traskar omkring med en gaming-laptop i ryggsäcken på stan varje dag? Min nya dator ska mestadels stå på samma ställe, så hellre tyst än smal tycker jag.

Datorn konkurrerar ut Rock Band 3 och The Last of Us

Jag inledde veckan med lite Rock Band 3 och The Last of Us, men sedan dök datorn upp och tog över all uppmärksamheten. Med tanke på hur lite jag spelade av de båda spelen finns det inte så mycket att säga om dem den här veckan.

I Rock Band 3 fortsatte jag min kamp att sjunga till mig 100% på Expert på Bad Religions Sorrow. Jag gick tillbaka ner till Hard och där satte jag 100% varenda gång, men när jag återvände upp på Expert så blev det bara 98% eller 99% istället. Och det är samma två ställen som jag sluddrar på fortfarande.

Ett problem med att sjunga i Rock Band är att på alla svåra ställen är det en fördel att sjunga mera än vad grafiken visar. Det vill säga att istället för att ha en liten paus mellan vissa ord, som man vanligtvis sjunger, så låter man alla orden gå in i varandra så man drar iväg en ton precis hela tiden. Detta låter väldigt konstigt när man lyssnar igenom inspelningen i efterhand. Så ska man spela in när man sjunger kan det vara bättre att sjunga in på Hard…

The Last of Us fortsätter att underhålla och fascinera. Som jag skrev redan förra veckan måste vara det spel som jag spelat, som det inte stått Nintendo på, som är mest välgjort. Varje liten detalj är så fin och så trovärdig. Berättelsen är långt ifrån originell, men det gör ingenting när allt som händer så härligt gestaltat.

Jag har dock svårt att se hur det skulle kunna vara tidernas bästa spel, eller inte ens ta sig in på min topp 10. För min del saknas det någon slags X-factor i spelet, något som gör det till en personlig favorit. Även om jag är sugen på spelet när jag inte spelar det, så saknar jag riktigt minnesvärda ögonblick att se tillbaka på. Men till exempel till ett riktigt bra slut på spelet skulle säkert kunna göra med spelet dit upp i toppen, så bra är det.

Testar min nya gaming-laptop

Men så kom alltså datorn till mitt hem! Och det första man gör när man köpt en ny dator, och framför allt en begagnad, är att testa den förstås. Först är det en massa nyttaprogram som ska installeras och lösenord och produktkoder som ska knappas in och drivrutiner som ska uppdateras. Men framför allt ska spelen laddas ner och testas förstås!

Vanligtvis spelar jag spel för att det är kul. Eller för att det är en spännande story. Recenserar man ett spel måste man ibland spela fast man egentligen inte vill spela just det spelet. Och när man recenserar på Youtube måste man gå tillbaka spela in passande gameplay till recensionen. Och då vill man gärna få till så coola saker som möjligt.

Ändå kändes det ovant att spela bara för att kolla att datorn fungerar. De här dagarna var jag egentligen mest sugen på att fortsätta med Rock Band 3 och The Last of Us, så det kändes lite konstigt att dra igång Warhammer: Vermintide 2, Disney Infinity 3.0, och Forza Horizon 3 istället, men man måste göra det som måste göras. Det tuffa testet av min nya dator hade inletts!

Dagen när allting gick fel i Warhammer: Vermintide 2

Jag vet inte om det var för att jag mest tänkte på hur datorn betedde sig och hela tiden hade i tankeen att kolla så att allt fungerade som det skulle medan jag spelade, men den första dagen med datorn gick inte mycket rätt i mitt spelande. Jag hade en sådan där dag i Warhammer: Vermintide 2 där jag egentligen inte spelade dåligt alls, men då absolut ingenting fungerade.

Höjdpunkten, eller lågvattenmärket kanske snarare, hände i en match där allting naturligtvis hade gått jättebra upp till den punkten, och jag kände mig trygg med min insats. Plötsligt sätter dvärgen i mitt lag iväg åt helt fel håll. Då det absolut inte är någon bra idé att en spelare drar iväg på egen hand i Vermintide 2 – man ska åtminstone vara två tillsammans – hängde jag på dvärgen för att se vart tusan hen var på väg.

Dvärgen sprang som en galning åt en helt tokig riktning, och då det inte fanns någon röstchatt där jag kunde fråga dvärgen vad tusan det var som hänt, så var det bara att hänga på och se vart det här skulle leda. Plötsligt försvinner dvärgen i tomma luften. Nej, det var ingen disconnect, för spelaren var fortfarande kvar i listan och en bot hade ändå tagit över hens plats om hen kopplat ur. Nej, dvärgen var plötsligt bara helt borta och i nästa ögonblick inser jag att jag är helt ensam, långt borta från de andra tre i matchen.

LÄS ÄVEN: Vår recension av Warhammer: Vermintide 2

Och i nästa ögonblick dyker förstås en miniboss upp. Som visar sig vara omöjlig att döda. Alltså bokstavligt talat. I vanliga fall skulle jag ha sänkt den med tre-fyra pilar, men den här gången räcker inte ens fyrtio pilar på den. Den tar hela min livmätare, jag helar i panik, och den tar min andra livmätare också och jag är död. Då det inte finns någon medspelare i närheten som kan återuppväcka mig finns det inget annat att göra än att vänta på att spawna igen och bli räddad.

De andra tre spelarna får det plötsligt tuffare när deras fjärde lagkamrat av okänd anledning sprungit rakt ut i ödemarken och dött för sig själv. En av dem blir dödad, men de andra två visar tåga och lyckas ta sig till platsen där jag ligger fångad.

Nu blir det dock märkligt på allvar. De räddar den tredje spelaren, men de räddar aldrig mig. Om det är för att de är förbannade på mig, eller om det är en bugg som hindrar dem vet jag inte, men jag gissar att det är det sistnämnda, för en av mina lagkamrater springer runt, runt där jag ligger, och försöker inte hen, något opassande, visa upp sina nya dansmoves, så måste hen verkligen vara ute efter att försöka rädda mig. Men jag blir aldrig räddad, och de andra tre dör, och sedan är allt över.

Vissa dagar är det bara att ge upp och göra något annat.

Avslappning och stress i Forza Horizon 3

För att testa min dator, speciellt då det hade ett lite kraftfullare grafikkort än den förra, ville jag förstås dra igång det mest grafikkrävande spelet jag hade, men jag måste komma till insikt att jag inte hade något spel som, vad jag visste i alla fall, krävde speciellt mycket av min dator. Men Forza Horizon 3 på högsta inställningarna borde väl få datorn att kämpa lite i alla fall? Så jag drog igång det.

Forza Horizon 3 är ibland världens mest avslappnande spel och ibland är det världens mest stressande spel. Vissa sessioner drar man bara runt mållöst i spelvärlden och njuter som man gör när man är på semester. Andra sessioner blir man alldeles överväldigad av allt som finns att göra i spelvärlden, och man vill göra precis allting samtidigt på en gång, och man blir alldeles stressad av att inte kunna hinna med allt.

Forza Horizon 3 är inget spel för bara en timmes spelande. När man väl kommit in i spelet befinner sig man verkligen i spelvärlden. Det finns så mycket bilar att pyssla med, fans att locka till sin sida och nya platser att upptäcka, att det är ett spel som man vill spendera många timmar i.

Jag bryr mig egentligen inte om att spelet är så likt Forza Horizon 4. Upplägget att spela Forza Horizon 4 en gång till, fast i ett nytt land med alla hemligheter okända och upptäckter oupptäckta är himmelriket för mig.

Floder av fanfavoriter i Disney Infinity 3.0

Efter bara tre timmar med Disney Infinity 3.0 är det svårt att säga något bestämt, för – likt Forza Horizon 3 – har spelet har galet mycket innehåll som man fullständigt dränks av, men rent spelmässigt är det inte direkt det roligaste spelet jag spelat i år. Än så länge har alla uppdragen varit tv-spelsuppdrag enligt mall 1.0. Inte dåligt, men väldigt vanligt. Men nästan hela poängen med spelet är alla de spelbara karaktärerna från Disney, Marvel och Star Wars som man kan byta mellan precis när som helst. Spelet måste slå något slags rekord i antalet spelbara karaktärer, i alla fall om man räknar karaktärer som de flesta spelare känner igen.

Tyvärr är figurerna väldigt små i Toy Box kampanjen, vilket gör att man inte se så stor skillnad på Vanellope och Darth Vader egentligen. Som tur var är de mycket större i Toy Box läget, så här kan man verkligen känna att man spelar som den figur som man har valt.

Spelet påminner onekligen om Avalanche Softworks tidigare spel Toy Story 3: The Video Game, det är till stor del som en otroligt större version av det ljuvliga spelet. Men jag måste säga att jag föredrar Toy Story 3 än så länge, just för att det spelet är mer enhetligt, och mer överskådligt. Men så tog det spelet slut redan efter sju-åtta timmar, medan Disney Infinity 3.0 förmodligen kommer att hålla mycket, mycket längre. Så vi får se vilket spel som vinner till sist…

Slutligen sista banan i Celeste?

Till sist tog jag mig förbi den supersvåra passagen som jag hade fastnat på förra gången, precis som man alltid tar sig förbi de supersvåra passagerna i det här spelet, även om man måste dö åttio gånger för att ta sig dit. Och sedan kommer man till nästa supersvåra passage…

Ofta visar sig de supersvåra passagerna inte alls vara så svåra, utan det är helt enkelt jag som inte fattat vad jag ska göra.  Oftast är det jag som inte fattat hur någon ny funktion i spelet fungerar, till exempel hur förutsättningarna för dash-funktionen har förändras under de nya omständigheterna som den nya banan bjuder på. Efter sjuttio dödsfall tänker jag att jag ska kolla på Youtube vad lösningen är, men jag har hållit ut varje gång.

Och nu verkar det som om jag faktiskt kommit till den sista banan. Man vet ju aldrig med spel, det kan ju bli bonusbanor eller något annat, men spelet viftar onekligen med en stor skylt att ”Det här är sista banan!” Tretton timmar har det tagit mig jag att ta mig hit. På vissa banor måste jag ha dött flera gånger än jag dött i samtliga andra spel jag spelat under 2019 tillsammans. Jag gissar att det finns de som klarat spelet på betydligt kortare tid, men jag är glad och stolt över det som jag har utfört. Och än resan mot bergets topp långt ifrån över.

Svettas som en gris i ARMS

ARMS är kanske inte det bästa spelet att spela i sommarhetta, för efter bara en timme med spelet dryper jag av svett. Fightingspel brukar inte vara en genre där det är roligt att spela på låg svårighetsgrad, då utmaning är en avgörande aspekt av vad som får genren att fungera. Men ARMS är ett fightingspel som är roligt att spela även på låg svårighetsgrad, för det är roligt bara att hoppa omkring och dasha och slänga ut sina långa armar.

Den där jäkla Min Min i ARMS

På låg svårighetsgrad är ARMS förstås ganska enkelt. Som sig bör. Det finns dock ett undantag: Min Min. Denna hiskeliga fighter är toksvår att besegra även på låg svårighetsgrad. Medan jag kanske förlorar en match mot någon annan fighter, så tar jag den alltid i returen, så förlorade jag minst tio matcher i rad på Min Min den här veckan. Eländet hoppar omkring som en galning och dashar som en superhjälte, och är helt omöjlig att få tag på.

Och hon har tur också! I sex ronder (ja, jag räknade dem) så höll jag på att vinna, bara för att falla på målsnöret varje gång för att Min Min fick en hälsoboost rakt i ansiktet och kunde vända på steken. Fy!

Men på den elfte matchen, eller om det var den tolfte, så lyckades jag till slut besegra henne. Jag var så slut att jag inte ens fick ur mig något segervrål. Jag bara sjönk ihop i fåtöljen.

Första partyt i ARMS

Precis när det var dags att avsluta ARMS-spelande för den här veckan så drog Party Crash igång. Party Crash är spelets motsvarighet till Splatoon 2s Splatfest, det vill säga en tidsbegränsad onlinespecial som händer någon helg då och då, fast med ett helt annat upplägg och helt andra regler än i Splatoon 2 förstås.

Det här var första gången jag gav mig ut online i ARMS, men jag måste ju testa och se vad som skulle hända. Det som hände var att jag hamnade i en lobby med ett tiotal andra spelare och vi delades snabbt in i olika matcher med varandra. Först fick jag spela en vanlig en mot en match. Sedan blev det en två mot två match. Och till sist blev det en match tre spelare mot en boss.

Man får välja vilken kämpe som helst, men två kämpar är utvalda under varje Party Crash. Den här gången var det Ninjara och Mechanica. Spelar man med dessa får man fler belöningar under specialhelgen, och de flesta spelade som dessa båda förstås.

Sedan disconnectade spelet mig och det var lika bra för att det var dags att avsluta veckans ARMS-spelade. Men jag hade väldigt kul under den här intensiva kvarten, och är sugen på att spela mera Party Crash i ARMS. Jag gillade att det inte var så mycket fokus på vem som vann och förlorade, utan att det mer handlade om att ha roligt tillsammans. Och att spelet lyckades hitta ett gäng spelare som är lika risiga som jag på spelet, som jag fick spela mot, blev jag väldigt imponerad av.

Veritabelt kaos i WWE 2K19

Det händer mycket i wrestlingvärlden just nu. Den här helgen har uppstickarförbundet AEW sin första föreställning Double or Nothing och förra helgen så kanske inte WWE skakade världen med sin föreställning Money in the Bank, men vi som har Bayley som vår stora favorit hade mycket att glädjas åt den helgen.

Allt detta wrestlingsnack ledde förstås till ett nytt sug efter att spela wrestlingspel, och på helgens Co-op Kaos Hos Albumpojken så gav vi oss åter in i WWE 2K19, och den här gången blev det verkligen kaos av stora mott.

Vi inledde med att spela ett par tag-team matcher om diverse bälten i spelet. ”Ibland gick det bra, ibland gick det inte alls,” som Martin Ljung sa. Att tagga in och ut visade sig vara lite för avancerat för oss, men få fort vi spelade matcher där alla fick vara i ringen samtidigt gick det bättre. Vi vann till och med en bordsmatch!

Det verklig kaoset drog dock igång där vi gav oss på att spela en stegmatch med hela åtta damer i ringen samtidigt. Att ens hålla reda på vem man var och vem som var i närheten visade sig vara underbart förvirrat. Åtta wrestlare som samtidigt försöker klättra på en stege visade sig vara minst lika roligt att spela som det kan vara att titta på i verkligheten. WWE kanske helt har tappat greppet ”i verkligheten”, men som tv-spel så rockar det fortfarande.

Veckans hajp

Förra våren blev Street Fighter: The Miniature Game det första spelet som jag backade på Kickstarter. Planen var att spelet skulle släppas i mars i år, men det blev försenat, vilket inte är helt ovanligt i Kickstarter-sammanhang. Det som gjort att det dragit ut på tiden är att spelet innehåller över trettio maffiga figurer och över 1600 kort med olika teckningar som alla måste gå igenom hela Capcoms process för godkännande.

Men nu börjar korten bokstavligt talat att falla på plats, och spelet ska förhoppningsvis komma innan slutet av året. Under veckan släpptes videon ovan där Angry Joe berättar om hur de arbetat med att få fram de finaste möjliga figurerna i världen till spelet. Och blir du sugen att hoppa på och beställa ett exemplar, så har du fortfarande en liten tid chansen att backa spelet, då själva tillverkningsprocessen ännu inte dragit igång.

Nästa vecka

Jag tror inte vi behöver vinjetten ”Veckans köp” den här veckan, utan vi går direkt på ”Nästa vecka”. Nästa vecka blir faktiskt den sista veckan av ”Martins Spelvecka” innan sommaruppehållet. Nej, ingen panik, under sommaren kommer ”Martins Spelvecka” att ersättas av en annan bloggserie som säkerligen kommer att bli lika spännande!

Först kommer vi alla på Player1 att fokusera på E3, men veckan efter E3 kommer jag att bjuda på all information om mitt ännu hemliga sommarprojekt. Något att se fram emot, och se fram emot sista avsnittet för den här gången av ”Martins Spelvecka” nästa vecka. Nästa veckan hoppas jag inte blir lika splittrad, med lika många spel. Jag tänkte inleda veckan med att spela mer Party Crash i ARMS, innan det eventet är över. Sedan hoppas jag att jag kan godkänna datorn så att jag kan spela riktigt mycket The Last of Us istället. Och så kommer jag att försöka klara Celeste förstås. Eller åtminstone komma en liten bit närmare målet. Vi hörs!