Hårdträning i Forza Horizon 4 och Street Fighter V

Träning är tråkigt och att spela match är kul – det vet alla som sysslat med någon sport. Samma sak med TV-spel. Att spela matcher i Street Fighter är kul, men att nöta moves i träningsläget blir lätt tradigt. Men ska jag bli bättre på TV-spel, och det har jag bestämt att jag ska bli, så är det bara träning som gäller.

När jag var yngre sög jag i mig kunskap som en svamp. Med åldern verkar det allt mer och mer som jag måste tänka igenom saker för att lära mig dem. Att lära sig saker per automatik har blivit allt mer sällsynt. Det enda jag skaffar mig per automatik är dåliga vanor.

Att jag kan bli bättre står dock klart. Vilket episoden med bilspelsboken som gjorde mig betydligt bättre på Forza Horizon 4 bevisade. Men för att lära mig att bli bättre på TV-spel måste jag först lista ut vad det jag gör som är fel, och sedan nöta, nöta in det rätta istället.

Mina problem i Forza Horizon 4 är framför allt mentala. När jag gör ett misstag blir jag stressad, åker för snabbt och för vilt för att ta igen det jag har missat, och jag gör flera, och ännu större, misstag. Att hålla huvudet kallt oavsett vad som händer, att acceptera mina misstag och gå vidare, är min största utmaning just nu.

I Street Fighter V är det största problemet att jag vill för mycket. Jag vill kunna hantera alla aspekter av en karaktär på en gång när jag börjar spela som den. Jag vill nå framgång utan träning. Men ska jag bli bättre på fightingspel, och det har jag bestämt att jag ska bli, så är det bara grundläggande träning som gäller. Då jag inte har någon naturlig begåvning för fightingspel så är det enda som gäller att använda mitt intellekt för att lära mig så mycket som möjligt, och sedan nöta in det. Framför allt måste jag lära mig vad jag ska lära mig, och hur jag ska göra för att lära mig det.

Tillbaka i Splatoon 2

Efter 360 sextio timmar Splatoon 2 (mitt mest spelade spel någonsin) lämnade jag Inkopolis förra sommaren till förmån för Overwatch. Sedan blev min favorit i Overwatch – Mercy – nerfad och jag lämnade Overwatch för Forza Horizon 4 istället.

I veckan återvände jag till Splatoon 2 för första gången på ett halvår. Min idé var att sammankoppla min återkomst till Splatoon 2 med att jag tog över Player 1:s Instagramkonto, så jag kunde instagramma lite från spelet, men jag blev så sugen på spelet att jag återvände ett par dagar i förväg.

Det började bra. Jag kastade mig genast in i mitt favoritläge, co-op läget Salmon Run, och lyckades få till den näst bästa omgången någonsin när mitt lag samlade ihop 90 gyllene ägg. Mitt rekord ligger på 94, ett rekord som jag aldrig trodde att jag skulle kunna slå, då det var en omgång när jag inte dog en enda gång och precis allt gick bra. Men nu hamnade jag med tre medspelare som var så otroligt bra, att trots att jag var ringrostig och lite vilsen, så fick vi till ett sådant fint resultat.

Under min frånvaro från spelet, så har det tillkommit en helt ny bana i Salmon Run – Ruins of Ark Polaris. Den är ett enda högt torn med flera våningar och många färgkanor. Jag hade ingen aning om att de fortfarande hade lagt till nya banor i spelet, så det kom som en glad överraskning. 

Ett besök i vapenaffären visade att det dessutom tillkommit tjugoen nya vapen till spelet sedan list. Dessa var dock i princip bara nya versioner av vapen som redan fanns i spelet, men jag såg ett par vapen som såg riktigt intressanta ut. Jag har aldrig hittat ett vapen som känns helt rätt för mig i Tower Control, men nu såg jag två-tre nya vapen som såg riktigt spännande ut för att använda i det läget.

När jag nu återvänder till Splatoon 2, så påminns jag om varför det är ett av mina absoluta favoritspel och varför jag lagt 360 timmar på det. Det är väldigt kul att spela och spelet är otroligt välgjort och genomtänkt. Men samtidigt känner jag mig rätt nöjd. ”Jag har gjort det här förut,” känner jag. Jag kommer säkerligen att återvända till Splatoon 2 igen, men mest av allt känner jag att det är dags att gå vidare.

Närmar mig slutet i Hyrule Warriors: Definitive Edition

I förra veckans avsnitt berättade jag om hur jag har fått börja spela som skurkarna och börja på uppleva deras syn på händelserna i spelet istället. Den här veckan har jag avklarat den delen av kampanjen och fått återgå till att spela som hjältarna istället.

Även om det var väldigt kul inledningsvis att spela som skurkarna, så blev det snart tradigt. Att spela om samma gamla banor en gång till, nu bara från andra sidan, var inte så hett.

Men så fort jag fick börja spela som hjältarna igen, så började det att hända saker, så väl spelmässigt som i storyn. Det verkar som om jag närmar mig slutet av spelet nu. Hur man än vrider och vänder på det har Hyrule Warriors varit en av mina märkligaste spelupplevelser. Hur ett sådant enformigt spel kan vara så underhållande är fortfarande en gåta för mig.

När Forza Horizon 4 lurade mig på segern

Veckans roligaste ögonblick kom i Forza Horizon 4. Efter flera rätt sorgliga insatser i Rankade Onlineäventyr hade jag beslutat mig för att ta revansch. Nu skulle jag visa vad skåpet skulle stå!

Efter att jag fått veta vilken typ av Rankat Äventyr det skulle bli den här gången så valde jag min bil. Men när Äventyret skulle börja fick jag plötsligt välja bil igen, nu inom en annan typ av Äventyr. Förmodligen borde jag ha anat oråd redan här, men när jag spelar online så har jag tunnelseende. Jag kan bara fokusera på att göra mitt bästa för att vinna och inget annat.

Första loppet vann jag med god marginal och lyckan var stor. ”Jag är bäst!” Andra loppet går dock åt skogen, för plötsligt dyker det upp spelare som inte ens var med i det första loppet och parkerar sig i vägen för mig. Vad är det som händer? Så här ska inte ett Rankat Onlineäventyr fungera!

Jag vinner det tredje och det fjärde loppet också stort, och jag känner mig som jag är bäst i hela världen. En koll på poänglistan visar att det spelar ingen roll vart jag hamnar i det femte och sista loppet, jag kommer att vinna sammanlagt ändå! Jag har bara vunnit ett enda Rankat Onlineäventyr förut och lyckan är stor.

När jag dragit mig igenom det sista loppet i ett enda segerrus inser jag dock vad som har hänt. Det underliga som hände i början av Äventyret var att spelet buggade ur och satte mig i ett Icke-Rankat Onlineäventyr istället för ett Rankat! Det blir inga poäng, det blir ingen seger, det blir ingenting.

I efterhand kan jag bara skratta åt eländet, och åt jag inte fattade tidigare vad som hade hänt. Men det var så länge sedan jag spelade ett Icke-Rankat Onlineäventyr att jag helt hade glömt bort hur det var. För en liten stund fick jag vara bäst i världen.

Samlar sprängmedel i Terraria

Efter förra veckans Duck Game-intermezzo så återvände min kompisar och jag på den här helgens Co-Op Kaos Hos Albumpojken till Terraria. Förra gången hade vi nästan blivit klara med den underjordiska passagen mellan de båda husen i Vintervärlden och den här gången inledde vi med avsluta den underjordiska gången.

Efter diverse äventyr i underjorden – där en av mina kompisar bland annat beslutade sig föra att försöka skapa ett schakt med ett rep rakt ner i helvetet – beslutade jag mig för att återuppta min gamla plan att bygga ett hus på gränsen mellan Vintervärlden och Höstvärlden. Tyvärr låg det en väldig kulle precis där jag ville sätta huset, men jag avslutade helgens session med att samla ihop silvermynt till tre dynamitgubbar. Så nästa gång vi spelar så tänkte jag inleda med att spränga hela kullen åt skogen.

Jag har aldrig sprängt någon dynamit i spelet förut, men jag hoppas jag kommer att kunna spränga bort riktigt mycket av kullen, redan med en träff. Men hoppas vi bara inte spränger mig själv i luften förstås.

Veckans hajp

Den här veckan handlade all hajp om Pokémon Sword och Pokémon Shield. Jag har aldrig spelat något Pokémon förut, men är väldigt lockad av de nya spelen som kommer till höstvintern. Inte minst den trivsamma och färgglada grafiken.

I presentationen var de tydliga med att spelen riktade sig till så väl nybörjare som erfarna spelare, men presentationen i sig riktade sig helt klart mot erfarna spelare. Att gå in på vad spelen går ut på eller vad som skiljer de båda spelen åt struntade man helt i. Nu är det här självklarheter för de som har erfarenhet av serien, men jag hoppas på en mer ingående presentation längre fram. För mig som inte är insatt alls vare sig i spelen eller TV-serien.

Jag inväntar mer information, men just nu känns det inte osannolikt alls att jag kommer att jaga fickmonster i höst.

Mer strul med min nya gaming laptop

Förra avsnittet i serien om min nya gaming laptop slutade med en positiv känsla. Den nya grafikdrivrutinen fick alla spelen att börja fungera igen, men lyckan skulle visa sig vara kortvarig. Det började med att ljudet började krångla i Street Fighter V. Två tredjedelar av tiden försvinner ljudet helt, och resten av tiden låter det väldigt konstigt. Sedan visade sig att Dragon Ball FighterZ går i slow-motion igen och i Forza Horizon 4 så bara flimrar grafiken.

Jag har skrivit en rapport och skickat det till datortillverkarna, så får vi se vad de säger. Förhoppningsvis känner de till en lösning eller skickar en ny dator till mig. Jag tömmar inte sparkontot på pengar för att köpa en dator som det inte går att spela på.

Nästa vecka

Framför allt så hoppas jag att datortillverkarna kommer med ett lugnande svar som räddar min nya dator, så att jag kan spela på den igen. Och som jag nämnde är det jag som håller i Player 1:s Instagramkonto, så där tänkte jag bjuda på en del spännande bilder och uppiggande reflektioner. Och jag ska inte lova något, men min förhoppning är att i nästa veckans avsnitt av Martins Spelvecka så ska jag kunna bjuda på något nytt som vi aldrig har sett förut!