Captain Toad: Treasure Tracker

Den här veckan inledde jag med lyxen att testa två nya Nintendo-spel på samma dag. Captain Toad lovar på förhand att vara ett småtrevligt pusseläventyr i Svampriket och det visade sig vara ett småtrevligt pusseläventyr i Svampriket. Det här spelet måste vara ett av de svåraste spelen någonsin att skriva om som spelskribent, då det man ser på omslaget av spelet är precis vad man får.

Gimmicken med spelet är att (de flesta av) banorna är rätt små och att man kan snurra på banorna i alla riktningar för att hitta gömda hemligheter i svåråtkomliga skrymslen och hemliga rum. Förutom det lättsamma hjärnarbetet i att lista ut i vilken ordning man ska ta sig an pusslen i banorna, så innehåller spelet en del lättsamma actionmoment av typisk 3D-Mario-plattforms-format.

Orden ”småtrevligt” och ”lättsamt” skapades förmodligen för att beskriva det här spelet. Banorna tar ungefär fem minuter att klara och spelet är utmärkt för det bärbara formatet. Det är inget spel man spelar i timtal i sträck, men för en halvtimmes eller timmes spelande är det perfekt. Och efter att man räddat Toadette i början av spelet, så får man spela som Toadette också! Jag har bara fått spela som Toadette i Mario Kart 8 Deluxe förut, så det var en underbar start på veckan.

Hyrule Warriors: Definitive Edition

Hyrule Warriors har varit en stor överraskning än så länge. Den första timmen var inget speciellt. Är inte grafiken snyggare än så här? Blir det inte roligare än så här? Finns det ingen variation alls i det spelet? Men när jag skulle sluta spela insåg jag att DET GÅR INTE ATT SLUTA SPELA det här spelet.

Hyrule Warriors är ett slags Battlefield i tredjeperson där du ska kontrollera olika kontrollpunkter på kartan. Det får mig att tänka på hur det var att spela det första Battlefront i single-player för femton år sedan. Fast Hyrule Warriors är även vildsint tredjepersonsaction med en massa olika combos, massor av maffiga superattacker, en uppsjö av olika vapen, flera färdighetsträd för alla de spelbara karaktärerna, massor av olika sidouppdrag som plötsligt dyker upp mitt i striderna, och reglerna för hur man vinner eller förlorar en match kan ändras precis när som helst.

LÄS ÄVEN: Warriors Orochi

En stor del av Hyrule Warriors är ett hjärndött köttande av floder av ofarliga fiender och en och annan mini-boss. Samtidigt som spelet flyter på mest av sig själv så måste man ständigt vara skarp i tanken, så att man inte låter fienderna ta över de viktigaste punkterna på kartan och uppdraget är förlorat. Hela tiden finns det flera olika saker som måste göras samtidigt, och man måste tuffa beslut över vad man ska prioritera i ögonblicket. I slutet av varje uppdrag dyker en maffig boss upp och det är den vanliga rutinen med att hitta dess svaga punkt för massive damage.

Även storyn har varit en stor överraskning. Jag väntade mig något ganska fånigt och inte lika seriöst som en vanlig Zelda-berättelse, men hittills har storyn varit underhållande, känslosam och spännande och inte det minsta plojig. Jag skulle vilja säga att storyn än så länge var varit minst lika bra som i något annat Zelda-spel, om inte ännu bättre. Den på förhand inte så intressanta kvinnliga Link-kopian Linkle visade sig till och med en riktigt cool karaktär som passar perfekt in i storyn och världen.

Nu har jag bara spelat åtta timmar ännu, men fortsätter det i den här stilen så kommer Hyrule Warriors tveklöst att ta sig in på listan över mina favoritspel. Så bra är det.

Tittade klart på Capcom Cup

Mitt uppdrag att titta på klart på Capcom Cup inom en månad lyckades med ett par dagar kvar av min månadslånga Twitch-prenumeration. Även om det inte alls är lika kul att titta på Street Fighter V som det var på den tiden när det var Ultra Street Fighter IV som gällde, så är det ändå väldigt spännande matcher. Men jag hoppas att när Street Fighter VI kommer en dag, så är det ett spel som bjuder på mer komplexa e-sport matcher igen. Matcherna i Street Fighter V är betydligt mer enformiga och mindre komplexa än de i Ultra Street Fighter IV, vilket är bra när man som nybörjare spelar spelet, men gör spelet tristare som e-sport. När Street Fighter VI kommer hoppas jag de lyckas skapa ett spel som både är snällt mot nybörjare att spela och som är komplext nog för att verkligen fungera som tittarsport.

Nu när PR Balrog har försvunnit från eliten så har ingen favoritspelare längre. Så jag hejar helt enkelt på alla spelare som spelar med kvinnliga karaktärer. Spelare som byter mellan kvinnliga och manliga hjältar mellan matcherna ställer till det med lojaliteten för mig. Hur fick det då till sist? Hela härligheten finns numera på Youtube om du vill kolla:

Två timmar i Horizon Zero Dawn med filmkamera

Ska man göra Youtube-recensioner måste man spela in gameplay som man kan använda till videorna. Då jag inte vill bjuda på spoilers i mina recensioner så har jag beslutat mig för att bara ha med gameplay från de två första timmarna av varje spel. (Gäller förstås inte onlinespel som Overwatch och Mario Kart 8 Deluxe.) Det finns två varianter att göra inspelningen på: antingen spelar jag in de två första timmarna när jag börjar med ett spel, eller så går jag tillbaka och spelar om de två första timmarna när jag har klarat spelet.

Problemet med att spela in de två första timmarna den första gången är att det blir mycket material där Martin fumlar för att lära sig kontrollen och inte riktigt vet hur stridssystemet eller spelet fungerar. En annan fördel med att spela om de två första timmarna efter att man har klarat spelet är att det ger nya insikter till recensionen. Ofta blir det så när jag skriver en recension så minns jag de sista tio timmarna av spelet mycket bättre än de tio första, och det färgar av sig på omdömet av spelet. Att spela om de två första timmarna hjälper mig att återknyta till hur spelet började och kan leda till en mer balanserad recension. Oavsett vilket spel det gäller så gäller förstås faktumet att det är fler spelare som kommer att se de fem första timmarna av spelet än de fem sista trots allt.

Ett problem med att bara spela in de två första timmarna av ett spel till en Youtube-recension är att det ofta är en massa tutorial-skyltar i början  och dessa känns allt annat än sexiga att ha med i en Youtube-video. Så det kan bli en hel del klippande och klistrande för att få bort alla tutorial-skyltar.

En annan sak som kan ställa till det i gameplay till en Youtube-recension är undertexter i spelet. Redan i den första recensionen vi satte ihop – Halo 4 – så insåg vi hur knasigt det blev när jag som recensent pratade om en sak och undertexterna från spelet i bild sade något helt annat. I vanliga fall kör jag alltid med undertexter i spel, men det har således visat sig vara en stor fördel att stänga av undertexterna när man ska spela in till Youtube. Tyvärr kan man inte stänga av dem i alla spel. I Horizon Zero Dawn så kunde man som tur det.

En annan sak som jag upptäckte när vi satte ihop Halo 4-recensionen var att video-recensionen blir roligare att titta på med en massa action i bild, än när inget spelmässigt händer. Problemet är att jag ofta spelar väldigt defensivt och försiktigt i spel; inte minst i Halo-spelen. Men mitt försiktiga spelande såg  rätt trist ut i Halo 4-recensionen, så jag får tänka på i framtiden att vara mer aktiv och offensiv när jag spelar in gameplay till Youtube.

Så det är inte helt enkelt att spela in till Youtube-recensioner. Det gäller att hålla igång och vara aktiv, för vill man ha längre sammanhållande spelsekvenser till videon så kan man inte ta en paus när man känner för det eller kolla in styrningen i menyn. Då gäller det att hålla igång spelflödet.

Veckans recension

I veckan kom även min tredje recension upp på Youtube. Mest credit går förstås till min vän som redigerar videorna så bra.

Var det ett kontroversiellt betyg? Splatoon 2 är trots allt det spel som jag spelat mest någonsin, så jag känner att jag har på fötterna att sätta ett sådant betyg.

WWE 2K19

Jag har fortsatt att ha riktigt kul med storyn i WWE 2K19, men veckans stora wrestlinghändelse har inte direkt något med spelet att göra, även om spelet spelat in till mitt beslut. Jag har beslutat mig att sluta titta på WWE och hålla mig till NXT. Jag ligger några månader tillbaka i tiden i mitt tittande och håller just nu att titta på NXT Take Over Brooklyn IV från i augusti förra året. Under 2018 har WWE’s PPV bara blivit sämre och sämre, tills de har sjunkit ner till en rent ut sagt pinsamt usel nivå. Under tiden har NXT fortsatt att briljera varje vecka, precis som det alltid gjort. Medan högsta hönset Vince McMahon helt har tappat greppen om WWE, så fortsätter Triple H att leverera den ena briljanta showen med NXT efter den andra.

LÄS ÄVEN: Vår recension av WWE 2K19

Hela poängen med NXT är att visa upp morgondagens stjärnor som sedan kommer att ansluta till WWE, men det är en absurd situation just nu, där det värsta som kan hända är att en wrestlare kallas upp till WWE, snarare än tvärt om.

Med tanke på att NXT UK snart drar igång (från där jag tittar) så känns det som ett enkelt beslut att skippa WWE. Det gör ont i hjärtat då jag har sett alla WWEs PPV sedan 2012, men med tanke på den usla nivån som showerna nu befinner sig på kan jag inte göra något annat. Ännu mer absurt blir det förstås av att jag köpte WWE 2K19 och så fort jag börjar spela det så slutar jag att titta på WWE, men så kan det bli. Jag kommer att fortsätta att ha koll på recensionerna och jag är beredd att återvända till WWE så snart showerna blir bättre igen. Jag älskar ju wrestling och vill inget hellre än att titta. Obesvarad kärlek gör ont.

Forza Horizon 4

Även i Forza Horizon 4 skedde det två stora händelser i veckan. Hittills har man bara kunnat spela Online-Äventyr som team, men nu har de lagt till ett separat läge där man kan spela det solo. Det har många fördelar. Den första är att inte alla tolv spelarna måste godkänna en match innan den drar igång. Det andra är att man alltid får spela alla fem loppen när man  spelar Solo Online-Äventyr, istället för att äventyret tar slut när ett lag har nått till tre segrar.

Tyvärr är fortfarande Freeroam Rush med som två av fem lopp. Som ett bevis på vilket lotteri det spelläget är, så brukar det gå bättre för mig i det läget till skillnad från övriga loppen, trots att jag inte har en aning om vad jag håller på med.Det andra som hänt är att jag, efter 170 timmar i spelet, äntligen har börjat att lära mig det här med kurvtagning. Det har varit en lång och tuff resa att ta sig hit, men äntligen börjar jag få grepp om hur man ska göra i kurvorna. Jag har spelat fyra Solo Online-Äventyr än så länge (det tar ungefär en halvtimme att genomföra ett äventyr). I det sista äventyret gjorde jag ett i det närmaste perfekt äventyr. Jag spelade bättre än jag brukade spela och gjorde bara ett riktigt misstag på fem lopp. Trots det blev jag bara nia av tolv spelare. Det om något visar hur tuff konkurrensen i spelet är.

Veckans tidning

Nya numret av Edge kom i veckan. Nu när GamesTM och Level lagt ner och jag bara prenumererar på en enda tidning så är ankomsten av månadens nummer en allt mer efterlängtad stund. Det första fyndet i det här numret är en förhandstitt på Sayonara Wild Hearts, en spel från svenska Simogo som blandar popmusik och motorcykelaction. Jag missade det när det utannonserades på The Games Awards, men nu är jag desto mer intresserad.

Nästa vecka

Med allt som hänt den här veckan, hur kan nästa vecka toppa det här? De ska bli spännande att få veta.