Jag har tidigare gnällt här på sajten om att jag har en skämshög som aldrig tycks krympa trots att jag försöker beta av titlarna däri med jämna mellanrum. Jag hade för avsikt att inte gnälla om den igen men misslyckas likväl i och med den här texten. Så låt mig istället avleda er uppmärksamhet genom att dela mina tankar kring en princip jag har börjat tillämpa på sistone. Helt enkelt: om ett spel suger spelar jag det inte.

Det fanns en tid då mängden tillgängliga spel inte var ett problem för mig. De spel jag ägde var i huvudsak sådana som jag fick i present en eller två gånger om året. I sällsynta fall lyckades jag också spara så pass mycket egna pengar att jag själv hade råd att köpa ett. På sin höjd tillkom det ett par spel i samlingen per år. Per år. Och eftersom dessa var de enda jag och ibland även mina vänner spelade var det inget snack om att de spelades färdigt. Jag menar, vi hade ju inget annat som tog upp vår fritid på den tiden.

Värt vår tid

Jag ägde heller inte mer än en aktuell konsol åt gången som ung, så spelen som släpptes till konsoler jag inte hade hamnade aldrig på tapeten. Om det dök upp ett spel som jag tyckte såg extra spännande ut, till en konsol jag inte ägde, fick jag helt enkelt hoppas att någon kompis med rätt sorts konsol kunde få tag på det.

Kort sagt existerade det inte någon skämshög under min ungdomstid. Jag undrar om folk ens kände till begreppet på den tiden. Eller om det alls existerade. Jag och mina gelikar hade i vår ägo en ytterst begränsad mängd spel och det var dessa vi spelade – till förbannelse. När jag för många år sedan insåg att jag hade en skämshög (fortfarande innan själva begreppet fanns i min vokabulär) hade jag både tid och tålamod nog att sitta igenom spelen, hur tråkiga eller svåra de än kunde vara. På senare år har dock tiden börjat tryta märkbart och tyvärr verkar det som att även tålamodet går samma öde till mötes.

LÄS MER OM SKÄMSHÖGAR: Nästan alltid sist på spelpucken

Under väldigt lång tid var det otänkbart för mig att börja spela ett spel utan att spela klart det – detta gällde för övrigt också film, böcker och TV-serier. Jag såg det som mitt personliga signum att avsluta allt jag påbörjade inom populärkulturkonsumtion. Detta hängde sedan med länge. Jag fortsatte att spela alla spel, trots att vissa av dem var gamla och hade en trasig spelmekanik. Inte kunde jag backa på en så viktig princip hursomhelst. Tänk så besviken mitt dåtids-jag skulle bli om han visste att det är just det jag har gjort.

Det är nämligen ingen princip jag lever efter längre. Eftersom det inte finns någon möjlighet att spela precis alla spel, hur hyllade de än är, krävs det någon form av gallringsprocess. Därför har jag bestämt mig för att inte ha lika stort överseende med om ett spel har lite rostig spelmekanik. För att återknyta till den här textens inledning har jag helt enkelt kommit fram till att inte spela spel som är påtagligen dåliga.

Men var går egentligen gränsen för vad som är acceptabelt med dagens mått mätt? När kan en med gott samvete slopa ett spel för att det åldrade gränssnittet eller kontrollen tar en ur upplevelsen? Hur mycket ska en ge ett spel ett frikort för att det är en produkt av sin tid?

Värt vår tid

Jag har inget bra svar på de här frågorna. Förhoppningen var att något coolt spelorakel med mäktig basstämma skulle uppenbara sig och tala om det för mig när jag skrev det här. Men någonstans kan jag känna att om den här sortens frågor börjar dyka upp under genomspelningen av ett särskilt spel har tåget redan passerat.

När jag har plockar upp ett anrikt spel från skämshögen försöker jag först och främst se förbi föråldrad grafik eller knackiga animationer. Klyschig, banal eller invecklad story brukar jag också kunna godta – såvida inte handlingen är spelets huvudfokus (Dear Esther säger hej). Sådana aspekter har jag lättare att godta och tillskriva spelets ålder. De påverkar oftast inte spelandet på ett praktiskt plan utan rör sig mer i gränslandet om vad som är mer eller mindre estetiskt tilltalande. Men om till exempel kontrollen inte svarar ordentligt på mina rörelser; om gränssnittet är otydligt eller rentav obegripligt och jag kommer på mig själv med att sitta och irritera mig på spelet istället för att fokusera på själva spelandet, då får det vara.

FLER SPELFILOSOFISKA FRÅGOR: Vad gör ett spel bra?

Det finns gott om gamla klassiska spel som har mekanik som håller än idag. Bara för att nämna några finns bland de spel jag själv återvänder till Heroes of Might and Magic III, de flesta titlar i The Legend of Zelda-serien, Monkey Island-serien (möjligen med undantag av fyran), Super Mario World, etc. Alla ovanstående rör sig dessutom i olika genrer, så varför ska andra spel få frikort för sina tillkortakommanden?

Om du känner som jag, gör dig själv en tjänst och strunta i de ospelbara spelen. Plåga inte dig själv genom att nitiskt spela tradiga spel från pärm till pärm bara för att du i din ungdoms dumma dagar svor ett larvigt credo. Våga ifrågasätta om det verkligen är ett spel värdigt din tid. Det är fullt möjligt att uppskatta ett spels betydelse för mediets utveckling utan att uppskatta spelet i sig. Personligen har jag valt att låta mekanik vara tungan på vågen, men om du känner att det är just grafik som är din största plågoande så kör på det. Hitta din egen gallringsprocess men tillåt dig själv att agera enligt följande: om ett spel suger, spela det inte!