Monkey Island II: LeChuck’s Revenge innehåller ett av de märkligaste ögonblicken jag sett i ett spel. Ett märkligt pussel med en märklig lösning som har levt kvar i mitt minne, högst levande efter alla år. Äventyrsspel i all ära, men finns det en mer älskad serie än Monkey Island? Ända sedan upprinnelsen 1990 när vi först träffade pirat-wannaben Guybrush Threepwood har hans galna äventyr gett mersmak. Hans kamp för att vinna den sjukt kapabla Elaines hjärta och besegra den genomonde LeChuck har roat spelare i årtionden. Serien har skapat fem spel, två remakes och många roliga timmar för de som älskar peka-och-klicka-äventyr.

Genom alla de timmar som jag spelat finns det dock ett ögonblick som verkligen fångade min uppmärksamhet då och sedan följt mig genom åren. Jag kommer att spoila ett pussel i ett spel som är 28 år gammalt. Om det är oacceptabelt för dig så är det inget problem. Det finns många andra artiklar på den här sidan som både jag och mina begåvade kollegor skrivit ihop. Jag kan till exempel rekommendera den här:

GARANTERAT SPOILERFRITT: Vår Outer Wilds-recension

Skelettdansen

Inte läskigt alls.

Om du inte klickade på länken ovan så kommer jag nu att fortsätta. 1998 satt jag på mitt studentrum och spelade Monkey Island II: LeChuck’s Revenge. Jag körde en Amiga-emulator på min PC och hade rent ut sagt svinroligt. Det var mitt i natten i Göteborg men i spelet var det mitt på ljusan dagen på Booty Island. Vår orädde hjälte Guybrush ska klättre upp för Stora Trädet på öns norra del när det märkliga inträffar. Guybrush har kommit på att han kan skapa en improviserat trappsteg med hjälp av en åra. Finurligt, men det första som händer när han tar ett steg på den är att den går sönder. Han slår i huvudet på vägen ner och världen får ett illavarslande rött skimmer.

Både Guybrush och jag förstår direkt att det är något konstigt som pågår. Från ingenstans dyker vår hjältes förlorade föräldrar upp. De berättar att de inte alls övergett honom utan faktiskt älskar honom. Nåååååå. De är där för att delge information till sin högt älskade son. Den här information kan dock inte bara berättas rätt ut, den förmedlas bäst i sång. Och då sätts det igång.

Herr och Fru Threepwood är redo och det första som händer är att de sliter av sitt eget kött. Oroa dig inte, allt detta är i en gullig, serietidningsbaserad design, så det är inte så hemskt som det låter. De står nu framför både mig och sin son som skelett och varken Guybrush eller jag vet riktigt vad vi ska tro. Då sätter de igång att sjunga.

Sången är bekant. ”The Skeleton Dance” är en lite gullig amerikansk barnvisa som används för att lära ut kroppsdelar till barn. Lite grann som en amerikansk ”Huvud, axlar, knä och tår”. Det märkliga är att paret Threepwood verkar ha noll koll på hur saker hänger ihop. Höften sitter väl inte ihop med armen? Guybrush tycker dock att sången är så bra att han bestämmer sig för att skriva ner den. Smart beslut, kommer det att visa sig. Sången avslutas abrupt när föräldrarna skräms iväg av den odöde LeChuck och chocken av att se LeChuck väcker Guybrush ur sin hallucination/dröm/mardröm för att fortsätta sitt äventyr.

MER NOSTALGI: Loom, Lucasarts glömda skatt

Sekvensen kan ha varit det mest knarkiga jag sett sedan Staffan Westerberg slutade göra barn-TV. Om du är född efter åttiotalet kan det vara värt att googla upp. Om inget annat än för att få lite förståelse och empati för oss som hade det här som enda alternativ som barnprogram när vi var små.

Guybrushs anteckningar kommer väl till pass i en senare del av spelet. Djupt inne i LeChucks borg finns det nämligen en mörk korridor med märkliga skelettstatyer. Allting får sin förklaring, sent omsider.

Jag kan föreställa mig själv sitta och stirra på skärmen där på studentrummet. Munnen lite halvöppen och med ett uttryck som bara sa: ”Vad i hela fridens namn?!”. Många år senare har jag fortfarande ingen aning om vilket ben som sitter ihop med höftbenet, även om melodin fortfarande kryper in i mitt huvud.

”The hip bone’s connected to the leg bone, the leg bone’s connected to the arm bone..”