Även om jag gärna vidhåller att spel som underhållningsform är väldigt varierande kan jag samtidigt förstå de som hävdar att open world, FPS och vissa andra typer av spel finns i överflöd. Därför är det givetvis lite extra roligt när det kommer något annat, något annorlunda. Nu kanske inte ett on rail-spel där man ska fotografera Pokémon är något som passar alla men poängen är mest att sådana här, lite udda, spel tjänar sitt syfte att bryta av i det spelklimat som då med jämna mellanrum kanske kan bli lite väl homogent. Med åren har dessutom dess föregångare till Nintendo 64 fått lite av en kultstatus, vilket jag delvis tror beror på just att det erbjuder något vi inte direkt finner i andra spel.

Visst, vi har åkt på räls genom spel förut, men sällan med en kamera som enda tillhygge. Nintendo 64-spelet har heller inte åldrats särskilt väl; den notoriskt ökända Nintendo 64-dimman döljer rätt kraftigt vad som skulle kunna vara fina spelvärldar och det är delvis på grund av att miljöerna numera är högupplösta och sprudlande, som denna uppföljare lyckas charma mig ordentligt. Att jag såhär 22 år senare skulle sitta och spela en uppföljare är nog ingenting jag skulle satsat stora pengar på. Men jag är väldigt glad att det blev så.

För er som inte känner till konceptet alls kommer här en rask genomgång: I en liten farkost kallad Neo-One åker man på en (delvis) förutbestämd rutt i olika landskap. Att upptäcka dessa är lite av spelets största nöje så jag ska inte avslöja vad miljöerna är, men det erbjuds en bra variation även om vissa är betydligt tråkigare än andra. Din mentor Professor Mirror har gett dig uppgiften att studera (det vill säga ta kort) på alla de Pokémon som befolkar platserna. Här finns en ganska simpel överhängande berättelse också, men den får ni upptäcka själva och den är inte på långa vägar skälet att du spelar vidare.

LÄS MER: Livet som Pokémon-fotograf måste öppnas upp

Mer än så är det egentligen inte. Visst, här finns lite finesser som att du bland annat kan kasta ut frukt för att locka till dig Pokémon, du kan spela en melodi för att få dem att reagera och bete sig annorlunda. Varje nivå har också olika så kallade ”research levels” vilket betyder att ju mer du spelar och utforskar en bana, desto mer bekväma med dig blir de Pokemon som lever just där – och då börjar de bete sig lite annorlunda, synas på nya platser och öka i antal. Det finns alltså ett relativt hyfsat omspelningsvärde och är man en sådan där spelare som gillar att se och göra precis allt kan man addera ganska bra med totala speltimmar till upplevelsen. De flesta banorna kan också besökas under nattetid, vilket ändrar hur alla Pokémon beter sig. Här finns också lite alternativa vägar att upptäcka och alla dessa små förändringar i spelets nivåer gör faktiskt att det aldrig känns särskilt tråkigt att köra om samma nivå i jakten på den perfekta bilden.

Som man kanske kunde ana är New Pokémon Snap en av de mest lugna spelupplevelser som erbjudits på ett bra tag. Tempot på farkosten är ganska lågt, miljöerna väldigt harmoniska och den enda stressen man möjligtvis kan känna är att hinna fånga det där perfekta ögonblicket som ibland kan vara i bara ett par sekunder. När man når slutet av banan transporteras man tillbaka till professorns laboratorium där han delar ut poäng beroende på hur bra dina kort är. Bedömningen av ens fotografier är ganska simpel men tydlig, vilket gör att man i stort sett vet hur man ska få till en lite bättre bild under nästa försök. Stjärnor delas också ut, i skala 1 – 4, och dessa ges beroende på vilken reaktion den Pokémon du tar kort på har. Allt som allt är poängbedömningen ett spännande avslut efter en bana och gör att lusten att ta kort på redan upptäcka Pokémon aldrig tar slut eftersom man ju såklart vill få en bättre bild.

LÄS MER: Pokémon Go fick hela världen att röra på sig

Jag nämnde det tidigare i texten och belyser det igen: den relativt korta tur man får genom miljöerna blir framförallt skojig för att miljöerna är så pass fina. Till skillnad från sin föregångare där bara ett, eller ett fåtal Pokémon, syntes samtidigt så sprudlar här miljöerna av liv. De är färgglada, rörliga, roliga att färdas genom och inbjuder verkligen till en lugn och harmonisk minisafari-tur. Totalt finns här över 200 Pokémon att ta kort på och vill man fylla hela sitt Pokedex har man definitivt många timmars nöje framför sig. Man kan dessutom leka lite med bilderna och ladda upp dem på nätet till allmän beskådan. Trots att spelet i sig är rätt simpelt inom sina ramar så applåderar jag ändå spelutvecklarna för att de fyllt det med lite extra roligt. Man får även en hel drös med extra uppdrag, helt valfria, med mer specifika önskemål från professorn och vill man göra alla dessa – ja, då kan man addera många, många timmar till den totala speltiden.

New Pokémon Snap är ett spel där ens egna engagemang ger spelet lite fler dimensioner; om man verkligen ger sig tusan på att få den där perfekta eller speciella bilden så blir det helt enkelt lite extra underhållande. De vackra miljöerna får stå i centrum, och även om här finns lite spelmässiga tillkortakommanden så skalas egentligen spelupplevelsen ner till den enkla kärna som det i grunden är allt det behöver, nämligen att ta det perfekta fotot, och lyckas således följa upp det första spelet med bravur.