NHL 22

Det finns säkerligen några ivriga hockeyälskare därute som följt varenda upplaga av den uppsjö av NHL-spel som släppts. Jag är inte en av dom. Jag skulle inte heller påstå att jag är superinsatt i serien som helhet men startade ändå med NHLPA 93, och det blev många timmar i NHL 94 som känns lite som den här seriens älskade klassiker. Sedan har det sporadiskt blivit en del spel genom åren, ett par matcher mot vänner här och där i versioner jag knappt i efterhand kan urskilja och så började jag spela NHL 21 ganska frekvent igen och fick åter upp ett större sug för serien.

Kanske det också är därför jag är lite kluven till just denna versionen; för även om årets stora nyhet med byte till Frostbite-motorn, med visst förbehåll, ändå gör sitt har jag svårt att skaka av mig känslan att den där kritiken som Electronic Arts brukar få kring att deras sportspel är väldigt lika varandra – ja, den blir rätt tydlig här. Jag hade nog ändå hoppats på att när hockey tog steget in på dessa ”nya” generations konsoler så skulle det kännas lite mer ”Wow!”.

Det gör det tyvärr inte. Men det hindrar det inte från att vara ett väldigt bra hockeyspel ändå.

Vi startar, såklart, med Frostbite-motorn. För även om grafik verkligen inte är allt så brukar jag säga att sportspel ändå är en genre där realism har sin plats. Förstå mig rätt nu, sportspel som Mario Golf och liknande kan vara otroligt underhållande men om jag ska spela FIFA och NHL gör ändå verklighetstrogen grafik väldigt mycket för upplevelsen. Det är lite som med racingspel – vissa får gärna vara lekfulla, andra får gärna vara väldigt realistiska. Det är dock med lite kluven fascination jag granskar årets upplaga på den punkten. Visst, byte av spelmotor märks, isen skiner väldigt fint och många visuella nyheter lyfter upplevelsen. Men samtidigt, NHL 21 såg väldigt bra ut det också och samtidigt känns det som jag saknar en del här. När byte till Frostbite är menat att göra allting än mer realistisk är det lite synd att närbilder på spelare i avbrotten radikalt förminskas mot förra årets upplaga. Det känns som att man slösar bort chansen att visa upp själva atmosfären kring matchen i denna version. NHL 21 var betydligt bättre på detta och även om spelarna firar målen snyggt och repriserna är läckra hade jag gärna sett lite mer fokus på detaljer och just spelare och när vi ändå rör det ämnet är kvalitén på spelarnas ansikten rätt spridda; en del känns igen och en del känns som livlösa vaxdockor av sitt verkliga jag.

LÄS MER: Drömmen sportspel ger oss – ett alter ego som stjärnidrottare

En annan av årets stora grafiska nyheter är att statistik presenteras på isen som en slags ”overlay” och denna är rätt läcker, liksom verkliga spelarbilder när det blir mål. Jag gillar också ljudinslaget med en kvinnlig expertkommentator som kommer med analyser under matchens gång även om det inte är särskilt realistiskt då hon kommenterar kring en annan nyhet att vissa spelare har en så kallad ”X-faktor” som ger dem en slags ”specialförmåga”. Utvecklarna kallar det att särskilja stjärnspelarna från ”mängden” och jag kan förstå själva grejen att ge dem en signifik fördel inom skott, försvar, målvaktsspel eller annat. Men det tar också bort lite av den realism jag kanske hellre sett att jag fått. Det blir liksom lite märkligt när kommentatorn säger saker i stil med ”Detta är tack vare hans specialförmåga av typen…”. Man hade helt enkelt kunnat göra det lite mer sömlöst så det inte känns som om hon kommenterar en superkraft som man utlöste.

Som helhet är det alltså en lite blandad kompott rent visuellt. Kanske spelet behöver lämna de äldre konsolerna helt och hållet för att kännas lite ”next-gen” på allvar? Jag vet inte, men även om det visuella för all del är bra, till och med riktigt bra på sina ställen, så är det fortfarande inte riktigt där jag kanske hade hoppats. Spelarnas animationer under spel är dock väldigt följsamma och fina, men vid tekning och spelaravbrott står de och rycker lite spasmiskt på isen, vilket tar mig ur inlevelsen rätt rejält. Det är överlag sådana där små grejer som gör att det inte når hela vägen fram på en del punkter gällande inlevelsen.

Att spela NHL 22 känns, ja ganska mycket som NHL 21. Det finns dock en del saker jag gillar riktigt mycket: försvarsspelet fungerar bra och kamperna vid sargen känns också mer realistiska än förut då pucken låses fast och man får försöka få ut den. Det är små detaljer i spelet överlag men det ger ändå ett bra flyt och bra intryck gällande spelupplevelsen. Målvaktsspelet är också stundtals väldigt bra och det gäller att hitta direktskott och finter för att få pucken i mål. Så, rent spelmässigt har jag egentligen inte mycket att klaga på alls. Det är en fröjd att få till den perfekta finten förbi en försvarare för att sedan skjuta pucken förbi målvakten, det finns helt enkelt en nerv och fart i just hockey som sport som det väl tas tillvara på här.

NHL 22 är också ett spel där innehållet tilltalar olika typer av spelare och även om jag för egen del nöjer mig rätt bra med att försöka ta mitt New York Rangers till Stanley Cup i Franchise-läget så finns här en hel del att ha roligt med utöver det. Riktigt seriösa spelare ger sig i kast med Ultimate Team och här finns såklart en uppsjö med andra lägen som jag, för recensionen skull, gett en chans men om jag ska vara helt ärlig är det i princip enbart Franchise-läget som jag personligen, tillsammans med lite online-matcher mot vänner, kommer fortsätta med. Läget där man spelar intensiv tre-mot-tre-hockey på små utomhusrinkar känns dock som ett bra partyläge, men som sagt är det inget jag själv kommer att ge tid ensam.

Jag har väldigt skoj med NHL 22 och någonstans känns väl det som det viktigaste. Varje match känns tät, spännande och vill man då fördjupa sig i spelets innehåll finns det säkerligen de som kan få ut ännu mer från spelet och personligen kan addera en extra siffra på mitt betyg. Jag tror nog att EA kommer putsa på en del smådetaljer till nästa upplaga vilket jag redan nu kanske känner är lite av problemet; att det bara blir en lite bättre version av det här. Ett nytt år, en lite vassare version. Kan trenden brytas? Vi får se om ett år helt enkelt.