Det är nog få människor som inte hört talas om System Shock 2 och har en aning om hur inflytelserikt spelet har blivit sedan det släpptes år 1999. Jag var en av dessa personer fram tills relativt nyligen då jag till slut tog mig själv i kragen och bestämde mig för att se om det levde upp till sitt rykte. Vad jag sedan tog med mig när eftertexterna slutat rulla var en unik skräckupplevelse som viftar iväg moderna tungviktare inom genrer lika lätt som en ångvält kör över en cykel.

System Shock 2 är dock inte enbart ett skräckspel. Många skulle säkert säga att det inte ens är den huvudsakliga genren och jag håller med. System Shock 2 är i grunden ett action-RPG i förstapersonsvy och skräcken kommer mer ifrån narrativet än gameplay i sig. Det är dock skräckaspekten av spelet jag vill fokusera på då jag inte tidigare varit med om ett medium som fått mig att både agera och må på ett sånt konstigt sätt som jag gjorde under min tid med detta spel. Vad jag menar med detta är att jag stressade mig igenom spelet. Inte för att jag ville bli klar med det så fort som möjligt utan för att jag absolut inte ville befinna mig på några av de platser eller i de scenarion som spelet presenterar.

Det första ordet som dyker upp i mitt huvud när jag tänker på System Shock 2 är ’förtryckande’. Den största anledningen till detta är karaktären och stjärnan i spelet, Shodan. Shodan är en A.I. med ett enormt gudskomplex och vår huvudsakliga kontakt när det kommer till mål att uppfylla. Problemet med att ha Shodan som bekant är att hon absolut inte bryr sig om spelaren överhuvudtaget och hon är väldigt duktig med att påpeka detta, inte helt olikt en vi annan A.I., GLaDOS, från 2007. Under majoriteten av spelet får vi höra hur vår kära A.I.-kompis jämför oss med insekter, klagar på hur slöa vi är, eller bara allmänt berättar för oss hur hur mycket bättre hon är än människor.

En sak som förstärker hur mycket av en översittare Shodan är speglar sig i hur de olika uppdragen i spelet ser ut. Inga av målen som sätts är egentligen till för att gynna spelararen utan de bidrar i princip enbart till att ge Shodan mer kontroll över spelets värld. Anledningen till varför vi går med på detta är för att Shodan är vår huvudsakliga källa till uppgraderingsmaterial och vi har i slutändan inget val om vi vill överleva på skeppet. Dessa material delas såklart ut på ett väldigt nedvärderande sätt och får spelaren att känna sig likt ett djur som hoppat igenom en ring utan mycket till belöning att tala om. Jag letade konstant efter sätt att vara olydig på i hopp om att kunna bryta mig ifrån Shodans kontroll vilket väldigt fort ledde till skarp bestraffning istället. Det vill säga att jag tog mig an ett sidospår ifrån den väg Shodan lagt ut för mig och det slutade med att hon i andan av en arg moder tog uppgraderingsmaterial ifrån mig. Det värsta är att det funkade. Jag blev ytterst varsam över mitt agerande då jag väldigt gärna ville behålla mina leksaker.

LÄS MER: The Suicide of Rachel Foster

Nästa otäckhet på listan av saker som gör mig obekväm i System Shock 2 är de s.k. The Many. The Many är ett kollektivt medvetande vars fysiska form enbart är en ständigt växande massa kött och har för avsikt att assimilera in oss i sagda köttmassa. Vad som gör detta aningen mer oroväckande är de fiender vi möter i spelet. Fienderna är i många fall människor som The Many lyckats integrera in i köttkollektivet och är nu humanoida sammansättningar av metall och muterade versioner av sina forna jag. Som spelare är tanken på detta öde inte direkt välkomnande. Vi kan även läsa loggar som beskriver ursprunget av vissa fiender och skapandet av Cyborg Midwife-fienden tillskriver till en stor del extra obehag till våra motståndare. The Many, likt Shodan, har även förmågan att tilltala spelaren direkt. Detta tjänar syftet att demoralisera oss ytterligare mer med vackra citat som ”Do you not trust the feelings of the flesh? Our Biology yearns to join with yours.” Fienderna som tagits över av The Many går även runt och pratar på ett liknande sätt vilket leder till att det sällan känns som att man är ensam samtidigt som det leder till en känsla av total isolering ifrån allt både mänskligt och säkert.

Det är i min mening kombinationen av Shodans och The Manys konstanta mobbning av spelaren som skapar skräcken i System Shock 2. Jag har inga vänner eller säkra zoner att förlita mig på. Spelet går även så långt som att ge mig en vän i början av spelet enbart med syfte att bygga upp en trygghet för att sedan dra bort mattan under mina fötter och eliminera denna potentiella säkerhet. Jag var osäker när The Many bestämde sig för att viska dumheter i mina hörlurar eller kasta mer fiender på mig, och jag kunde aldrig lita på att Shodan inte skulle blåsa mig igen eller när det i så fall skulle ske. Det blir nästan värre av den förväntan som byggs upp runt Shodan för jag vet nästan säkert att ett förräderi kommer förr eller senare. En detalj som gör detta värre är ljuddesignen för Shodans dialoger då den blir mer och mer förvrängd ju längre in i spelet vi kommer och de skrivna replikerna visar på ökat storhetsvansinne.

LÄS MER: Portal: Vad som finns på andra sidan

Nog för att det kan vara otäckt och spänt när man sitter där i ett hörn med dränerade resurser och det hörs monsterläten runt varje hörn, men det är inte det som blev den största lärdomen på skräckfronten här. Jag stressade igenom spelet då jag inte kände mig trygg någonstans och jag kände mig illa till mods på grund av all den verbala misshandel spelet kastade mot mig. Mobbing och psykologisk sådan skall inte underskattas. Ord gör även de ont. Och ord är just Shodans mäktigaste vapen. Det låter kanske som en dålig upplevelse men jag vill markera att det var raka motsatsen. Även om minnen från skolgården kan vara traumatiska var det högst uppfriskande med en upplevelse där skräcken inte kommer ifrån att gömma sig för diverse spöken utan där den istället visar sitt otäcka tryne genom välskrivna karaktärer som totalt överväldigade mig med hur liten och hopplös jag var i jämförelse med dem. Många spel har hoppat upp i mitt ansikte och skrikit ”bu!” med fungerande men tröttsam effektivitet men få har lyckats gräva sig in under min hud på samma vis som System Shock 2 lyckades göra med sin pratiga infallsvinkel och demoraliserande verbalitet.