Jag har bestämt mig, imorgon lämnar jag min familj. De kommer ändå aldrig att förstå mig, mitt driv, eller varför jag söker mig till den stora staden, men universitetet skulle betyda allt för mig. Min framtid är det viktigaste som finns, oavsett vad de andra tycker. Jag vet att vägen är lång, men jag måste ge det ett försök. Jag kan inte stanna här och bara låta tiden passera. De kommer att förlåta mig en vacker dag. De måste förlåta mig. Annars kommer jag aldrig kunna förlåta mig själv. Jag måste fortsätta framåt.

Så inleds Paper Trail, ett sobert litet spel som för tankarna direkt till Monument Valley, den mobila indiehiten från 2014, och den säregna stil som presenterades då. Berättelsen i sig är inte styrkan i spelet, men det sätter en viktig grund för stämningen som andas både lugn och nyfikenhet i samma andetag och väcker frågan kring vad som egentligen finns där bakom den putsade fasaden.

Det här kan enligt mig vara 2024 års snyggaste spel när det kommer till det rent stilistiska. Åsikten är såklart exceptionellt subjektiv men den handmålade estetiken och små vädereffekter som regn, vind och solsken får miljöerna att andas liv på ett unikt sätt. Karaktärerna man stöter på är färgglada, nästan levande, trots att dialogen endast består av pratbubblor och världen är intressant att utforska. Jag har åtminstone inte spelat något liknande i år och i en marknad som fylls till bredden av själlösa produkter från enorma spelföretag, så väcker utvecklarna Newfangled Games nytt liv i en annars rätt grå tillvaro. Det är en fröjd att bara kolla på Paper Trail och jag fylls av lugna, nästan meditativa känslor medan hjärnan funderar ut nästa logiska drag. 

Humorn är både närvarande och rå.

Spelet är ett stort pussel som går ut på att ta din karaktär från punkt A till punkt B genom att vandra från plattform till plattform, återigen mycket likt Monument Valley. Det som dock skiljer spelen åt från varandra, och vad som gör just Paper Trail unikt från övriga konkurrenter, är att man här viker in bildrutorna, som ett papper, för att komma åt vägar framåt från baksidan av varje ark. Det är ett smart designval som jag inte sett förut. Ärligt talat är jag imponerad över kreativiteten hos utvecklarna och det verktyg som låser upp nästan oändliga layout-möjligheter, när man har två sidor av samma mynt att jobba med så går det ju tekniskt sett att bredda ett pussel till det dubbla, ibland mer. Och även om bredd oftast är något positivt för en utvecklare så är det också här som en viss frustration smyger sig på.

LÄS OM LYCKA: Monstergäng i Zeldas egna äventyr.

Miljöerna som allting utspelar sig i är nämligen så pass vackert tecknade att det stundtals kan vara svårt att veta vilken väg som leder framåt. Jag viker frenetiskt men behöver i princip alltid ta det ett till varv inom mig själv för att verkligen förstå hur de har tänkt. Ibland behöver till exempel bakgrunderna bilda ett mönster som öppnar portar, andra gånger försöker man hitta vägar som gömmer sig bakom de mest långsökta sidvikningarna. Det är nästan aldrig självklart vad som efterfrågas och den totala icke närvaron av handhållning gör mina sessioner med spelet längre än vad jag först tror. Det här är ett utmanande spel, tro inget annat, för även om ytan signalerar Hej! Jag är ett barnspel! så bjuder djupet på djävulspussel à la Jonathan Blow.

Just detta var inte spelets svåraste pussel, men ni kan ju tänka er hur det blev sen.

Men oavsett nivån på spelmekaniken och den vackra designen, är det här ett spel som objektivt utnyttjar en pekskärm på allra bästa sätt. Jag har åtminstone aldrig suttit med min Switch såhär förut, det vill säga med konsolen i ett stadigt grepp i vänstra handen medan höger pekfinger för en vals över skärmen. Huvudkaraktären kan nämligen förflytta sig på olika sätt, antingen genom styrspaken, men också genom enkla lugna tryckningar. Detta ihop med att vika in sidorna med hjälp av svepande rörelser får hela upplevelsen att bli väldigt intuitiv. Men så fort man rör händerna utanför skärmen blir allting en motgång. Då tvingar designen dig som spelare att hålla ner spakar, knappar och samtidigt precisionsstyra en markör som alltid blir mer eller mindre utmanade med Switchens sladdriga joysticks. Därför är mitt stora tips, ifall Paper Trail är något som lockar, att plocka upp det på en konsol med touch-funktion eller läsplatta, för det är då det verkligen kommer till sin rätt.

LÄS OM STORLEK: Thank Goodness You’re Here!

En stor dröm i en liten värld, ungefär så kan man summera Paper Trail på bästa sätt som designmässigt imponerar och bjuder upp till dans när det krävs. Det finns heller ingen tid att ta hänsyn till eller krävande uppdrag; det är bara du, världen och en huvudkaraktär som drömmer om att få ta sig till skolan. Och även om problem verkar oöverkomliga vid en första anblick så finns det alltid en lösning, bara man vågar vända blad.