Sedan länge har jag varit ett stort fan av skräckspel. Jag avskydde sådana till en början då de skrämde mig så pass mycket att jag knappt kunde sova om nätterna, men i dagens läge är det en annan visa. Jag tror allt började när let’s play-videor började bli större och allt fler vände sig till just skräckgenren. Tillsammans skrattade man åt folk som skrek av rädsla och man fann säkerhet i kommentarsfälten, och till slut insåg jag – det må vara läskigt, men det är en oerhört bra form av underhållning. Åren gick och nu händer det ofta att folk vänder sig till mig för att prata skräckspel. På grund av detta har jag nu satt ihop denna lista av nervkittlande spel som jag hatälskar – av rätt anledningar.

The Cat Lady
Detta har varit ett av mina absoluta favoritspel sedan det släpptes 2012. Protagonisten Susan Ashworth är en kvinna som får tillbaka sitt liv efter att ha begått självmord, men som efter ett par tvister nu odödlig och måste ägna sin tid åt att hitta och döda människor spelet refereras till som “parasiter”. Detta är främst mördare, vilket känns lite småironiskt i den givna situationen. The Cat Lady hanterar ämnena död och depression på ett vis jag aldrig sett i media förut och det görs, trots spelets övernaturliga sida, på ett realistiskt och respektfullt vis. Fastän kontrollerna är klumpiga och kvaliteten på röstskådespeleriet kunde höjas ett snäpp så funkar det då det nästan bara bidrar till obehaget som förmedlas.

Welcome To The Game
Det finns inte många skräckspel som faktiskt ger mig en långt varande känsla av obehag, men Welcome To The Game är ett av undantagen. I spelet ska man utforska dolda nätverk för att hitta koden till en interaktiv livestream där tittare får bestämma hur en person ska torteras – och sedan såklart se det göras. Under tiden som man gör detta måste man dock se sig omkring då man inte ens är säker inomhus under sitt sökande. En mördare som bryter sig in i folks hus stryker omkring i grannskapet, men detta är inte nog; det faktum att man utforskar de mörka delarna av internet drar till sig uppmärksamheten av kidnappare.

LÄS MER: Därför är en datingsim det mest chockerande spelet 2017

Kombinationen av att man i spelet konstant måste slänga blickar över sin axel, samtidigt som man läser om mänsklighetens hemskheter på skärmen framför sig (jag kommer aldrig glömma artikeln om mannen som gör dockor av levande flickor) får mig att se mig omkring i mitt egna rum för att vara helt säker på att jag faktiskt är ensam… men knappt ens då känner jag mig helt säker.

The Joy of Creation
Jag tänker inleda med vad kan vara en impopulär åsikt: jag tycker att Five Nights at Freddy’s är underhållande. Dock är det inte spelet i sig som intresserar mig, utan det är dess underliggande berättelse. Även då spelen har varit relativt simpla har det funnits oändligt mycket historia att ta in samt bygga teorier runtom. Spelserien i sig har främst bestått av att man befinner sig på en fast plats och måste se upp för jumpscares – men FNaF-baserade Joy of Creation, som gjordes av ett fan, måste jag ge beröm.

Hur konstigt det än kan låta så handlar spelet om FNaFs skapare Scott Cawthon, och hur hans hus samt familj blir utsatta för fasan av Scotts egna skapelser; animatronerna. Det är väldigt meta. Flertalet olika kapitel finns, likt nätterna i originalserien, där man förflyttas genom det som ska vara Scotts hus. I varje rum får man olika uppgifter och i varje rum stöter man på olika kombinationer av animatroner, vilket bidrar med mer variation än vad jag har sett i majoriteten av basspelen – även om fler möjligheter att få vandra runt fritt inte hade suttit fel.

SIMULACRA
Tänk dig att du har hittat en mobiltelefon. För att kunna lämna tillbaka den till sin rätta ägare låser du upp den för att hitta mer information. Vips hamnar du mitt i ett mysterium när det visar sig att ägaren Anna verkar vara försvunnen, och du måste chatta med hennes vänner samt gå igenom sociala medier och mobilens filer för att komma på rätt spår. Ju närmare du kommer svaret, desto mer uppenbart blir det att inte allt är som det verkar.

SIMULACRA är, trots den till synes simpla premissen, ett oerhört fyndigt spel som gjordes av skaparna av den spirituella föregångaren Sara Is Missing. Bara det att spelet kan förmedla en så obehaglig känsla genom en mobiltelefon, något som majoriteten av människor äger och använder dagligen, gör det intressant enligt mig. Ännu bättre blir det om man faktiskt spelar detta på sin mobiltelefon för den största möjliga inlevelsekänsla.