Många av oss människor har ett intresse av att lära sig saker. Så vi slukar dokumentärer, läser historieböcker eller tar in information på något av dom otaliga vis som existerar. Till och med TV-spel kan ha sin plats här, även om den kanske är långt ifrån den främsta formen av att lära sig historiskt korrekt information. Pentiment är kanske heller inte spelet som lär dig massor med nytt men det framkommer snabbt hur djupgående Pentiment vågar vara i alltifrån historia till religion. Bakom massiva väggar av dialog och information, tillsammans med en unik och passande grafisk stil, blir ett besök i denna tidsålder och äventyr en minst sagt annorlunda upplevelse. 

Just som med fallet att lära sig information får man vara beredd på att ha mycket tålamod. Spelet är inte på något vis sparsmakat eller försiktigt i hur det närmar sig dig som spelare. Det är nästan så att varenda dialog gör att spelet mest liknar en visuell roman, med mycket som ska läggas på minnet om man vill engagera sig i den snåriga historien och alla de karaktärsporträtt som här dukas fram. Middagsbordet blir nästan överväldigande, där en mordhistoria till slut ligger som fokus. Huvudkaraktären Andreas, vars bakgrund man får bestämma själv, försöker finna sanningen bakom mordet då det sker ett hastigt skuldbeläggande han motsätter sig. Detta är inramning till ett äventyr som är, om inte jätteroligt att faktiskt spela, så åtminstone unikt att uppleva. 

Här finns ett tydligt engagemang att särskilja sig från andra upplevelser, men jag finner det personligen lite svårt att dela samma entusiasm när spelet så överväldigande vill berätta sin historia. Det är så mycket text som matas i en rasande takt att redan när spelets stora händelse sker känner jag mig nästan mätt på allt jag redan fått läsa, och då är vi ändå rätt tidigt i spelet handling. Ändå finns det en nyfikenhet och en tilltalande visuell stil som håller mig kvar. Ett mysterium stöpt i rollspelsmekanik är ju ändå min kopp te. Så precis som att läsa och lära sig något kan upplevas rätt trögt och pröva ens tålamod ordentligt så är ändå det som tas in värt det. Jag vill samtidigt gärna applådera att man gör sin grej, även om det är långt ifrån lättillgängligt.

MER FRÅN OBSIDIAN: The Outer Worlds

I ett spel som utspelar sig under en rätt tung historisk tid, som också på flertalet vis handlar om konst, känns den visuella stilen klockren. Trots att karaktärer och bakgrunder är tvådimensionella blir allting väldigt tilltalande och levande, mycket tack vare att det faktiskt är väldigt snyggt animerat, men också för att detaljer och ett djup i bilderna ger det liv. Varje ny skärm är lite som ett konstverk i sig, omsorgsfullt uppmålade och härliga att kika på. Dock hade jag önskat att varje skärm hade haft lite mer yta eller att dom varit sammanfogade. Som det är nu blir det en övergång när man når kanten av skärmen och i ett spel där man springer runt mycket blir detta snabbt frustrerande. För vid sidan om alla dialoger och all information finns här mycket att utforska och många att prata med. Omgivningarna är fulla av karaktärer och som tur är har man en föredömlig och tydlig karta. Vem man väljer att prata med, vilka ledtrådar man plockar upp eller vilka karaktärer man väljer att involvera i sin efterforskning är upp till en själv. Spelet talar om för dig vilka val som läggs på minnet och får konsekvenser och i en handling som har ett förvånansvärt stort spann gällande berättelsens tidsram finns det också ett simpelt nöje i att se karaktärer växa upp och omgivningar förändras. 

Pentiment är ett svårt spel att recensera. I ett litet kvickt forskningsarbete kring utvecklingen läser jag att en av utvecklarna, från ett litet team på 13 personer, är glad att spelet hamnar på Game Pass just för att det är så unikt och annars kanske hade svårt att finna en publik. Jag ska inte ljuga och säga att jag hade speciellt roligt med detta som helhet, men det finns ändå nog med charm i den visuella stilen och intressant mekanik för att göra upplevelsen godkänd. Det känns lite ironiskt att önska från den här sortens spel att man kunde ha dragit ner på all text, ungefär som att vilja ha fler bilder i historieboken än att behöva läsa, men jag blir ändå rätt uttråkad just för att det i stort sett är det enda jag får göra hela tiden.