Relicta

Kom igen nu, du grejar det här! Du kan klara dig igenom ett fysikpusselspel i förstapersonsvy utan att jämföra det med Portal. Jämför inte med Portal, jämför inte med Portal, jämför inte med Port-

…skit också!

Ja, jag vet! Spel ska helst inte ställas mot varandra utan förbehåll. En recension av ett spel göres mest rättvis om en inte hela tiden jämför spelet som recenseras mot andra av liknande slag. Det är lite som att i sann kulturkritiker-anda säga att en ny typ av fantasybokserie är ”som Tolkien fast [valfritt adjektiv]”. Så jag ska inte mer än att såhär inledningsvis göra känt att jag återkommande i min genomspelning inte kunde låta bli att jämföra nästan samtliga element av spelet med Portal – there, I said it! Sen får du som läser göra vad du vill med den informationen.

Nåväl, det är hundra år in i framtiden. Med hjälp av en enorm rymdbas har utvalda delar av månen terraformats, och om jag förstått det rätt är planen att så småningom även kolonisera dessa platser. Forskningsteamet som jobbar på rymdbasen har upptäckt någon form av medveten tingest som de kallar för Relicta. Mot bättre vetande har de dock valt att inte delge sitt fynd för sina uppdragsgivare, utan fortsätter forska och experimentera på den i hemlighet vid sidan av sitt huvuduppdrag.

Jag spelar som forskaren Angelica Patel som tillsammans med sina kollegor är stationerad på rymdbasen Chandra. En stor del av mitt ämbete här på basen verkar vara att utveckla ett par så kallade gravtiationshandskar. För att testa dessa måste jag gå igenom olika testbanor samtidigt som jag kommunicerar med en AI som refereras till som System eller Sys. Inledningsvis får jag lära mig de grundläggande kontrollerna och mekaniken. Jag använder handskarna för att förflytta något slags futuristiska kuber och ställa dem på tryckplattor för att deaktivera kraftfält samt öppna dörrar. Det visar sig snart att jag måste korsa dessa testbanor mest hela tiden för att jag ska kunna ta mig vidare till varthän jag ska härnäst.

FLER FÖRSTAPERSONSPUSSEL: Speciella stunder: Att välkomna undergången i Outer Wilds

Mycket av handlingens bakgrund presenteras under kort tid i spelets inledning. Av anledningar som jag kommer till lite senare finns det inte möjlighet för det klassiska berättargreppet ”show, don’t tell”, vilket leder till en hel del muntlig exposition. Sammanfattningsvis har min dotter Kira precis tagit sin forskarexamen och är i detta nu på väg till månen. Snart bryts kommunikationen med hennes skepp då någon form av strömavbrott verkar ha skett på rymdstationen. Sys verkar dock ovillig att samarbeta och meddela vad som är fel. Det står hursomhelst klart att jag måste ta mig till den del av rymdbasen som kallas Shoemaker Dome, där några av mina kollegor fastnat, för att försöka reaktivera rälsbussarna som slutat funka. Men plötsligt – för att använda den gamla utnötta Netflix-frasen – går något snett!

Relictas huvudsakliga spelmoment är fysikbaserade pussel med fokus på magnetism. Med gravitationshandskarna kan jag växla polarisering på olika kuber och plattor. Jag kan välja att göra dem antingen blåa eller röda, vilket fungerar precis som plus och minus. Lika färg stöter bort varandra och olika färg magnetiserar och dras till varandra. På så sätt kan jag fästa kuber vid varandra eller vid de plattor som finns utplacerade.

Jag kan också använda handskarna för att aktivera eller deaktivera viktlöshet på kuberna, vilket möjliggör att transportera dem inte bara längsmed marken utan också i luften. Men framförallt kan kuberna även fungera som transport. Genom att stå på dem kan jag nämligen använda kuberna likt en hiss eller plattform för att förflytta mig själv. Jag får också interagera med olika typer av barriärer. Lila barriärer släpper igenom mig men inte kuberna, och gröna barriärer stoppar mig men släpper igenom kuberna.

Nya pusselelement adderas allteftersom jag tar mig längre fram rymdstationens olika kupoler. Utmaningen är genomgående på en jämn, om än stigande, nivå. Jag får aldrig känslan av att sitta fast, men får ändå tänka till rejält ibland och pröva många olika taktiker innan jag lyckas.

Relicta är väldigt snyggt i sina stunder i hur det målar upp de många olika miljöerna och biomerna som utgör rymdbasen. Jag kommer på mig flera gånger med att vilja sträva bort från den snitslade banan för att utforska miljöerna och dess storslagna vyer. Men varje gång stoppas jag av ett osynligt kraftfält som tvingar mig fortsätta vidare.

Det är synd att jag inte tillåts utforska mer fritt för spelet igenom får jag heller aldrig interagera med andra karaktärer öga mot öga. Det enda tecknet på liv utöver Patel själv är de kollegor som hon kommunicerar med via radio. Jag möter dem aldrig, utan får bara höra deras röster med jämna mellanrum och tvingas lita på att allt som sägs – mina kollegor sitter fast utan transport, min dotter har anlänt till rymdbasen, strömmen har brutits, etc. – faktiskt stämmer. När det dessutom blir väl mycket radiotystnad mellan testbanorna blir det ännu tydligare att handlingen är sekundär och mest utfyllnad.

FLER RECENSIONER: There is No Game: Wrong Dimension

Trots att jag kan förstå beslutet att designa spelet på det här sättet – både ur ett ekonomiskt och ett tidsmässigt perspektiv – är det inte snyggt utfört. Resultatet blir att jag mellan testbanorna går igenom tomma korridorer, osäker på vart jag ska, samtidigt som jag försöker hänga med i samtalen mellan karaktärerna. Eftersom mycket ser likadant ut blir det ibland svårt att navigera och jag är inte alltid säker på att jag går åt rätt håll. Jag får helt enkelt försöka följa de dörrar som går att öppna och hoppas att jag lyckas ta mig till nästa del av rymdstationen där fler tester väntar. Det är mycket tråkigt att handlingen ges så lite utrymme, för det märks att de har lagt ner mycket jobb på den.

Tyvärr känns också den huvudsakliga spelmekaniken med magnetism och gravitation ibland ganska vansklig. Förflyttning av kuberna i viktlöshet är stundvis godtyckligt och vid vissa tillfällen aningen buggigt. Kuberna fastnar med jämna mellanrum i texturerna när de ska flyga fritt och jag förstår inte alltid vad jag gjort annorlunda när jag väl lyckas. Jag får ibland också pröva samma sak flera gånger för att få det resultat jag vill ha. Som tur är finns det en reset-knapp som återställer det aktuella pusslet om jag skulle köra fast eller om en kub skulle driva utom räckhåll.

I dessa stunder uppstår en ludonarrativ dissonans där jag inte riktigt köper att Patel tvunget måste genomföra alla de här oberäkneliga testerna för att ta sig vidare. ”Jo, vi måste gå via testbanorna och genomföra samtliga test på grund av narrativ anledning. Vi kan absolut inte ta oss direkt till vår destination utan måste lösa alla pussel på vägen.”

Och där har vi Relictas kanske största problem. För om vi skulle plocka bort hela ramverket med rymdstationen och handlingen kring den mystiska, utomjordiska tingesten kommer spelet lämna ungefär samma intryck på mig. Detta får mig att undra varför de valde att göra ett handlingsdrivet spel när handlingen ges alldeles för lite utrymme.

Som sagt är det ett snyggt spel med vackra miljöer och röstskådespeleriet, trots bristen på synliga karaktärer, övertygande. Pusslen känns relativt nytänkande och är för det mesta kul att genomföra. Men eftersom balansen mellan mekanik och narrativ är alldeles för ojämn blir slutprodukten medelmåttig. I ljuset av andra, liknande spel som har lyckats bättre med sin vision – jag tror inte jag behöver nämna några namn – bleknar tyvärr Relicta.