”Jag blir inte rädd, jag blir bara irriterad!”

Så har det ofta låtit när jag har spelat skräckspel. Jag har spelat dem, blivit upprörd över deras oförmåga att vara genuint läskiga istället för att skrämmas med plötsliga, starka ljud och otäcka bilder, och sen gnällt på dem i efterhand. Det tänker jag inte göra den här gången.

Min relation till Resident Evil-serien är minst sagt fragmentarisk. Jag har bara upplevt korta bitar av det första spelet, jag har baksätesspelat fyran litegrann, spelat igenom femman i co-op, och spelat mercenaries-läget i sexan. Dock har jag ingen erfarenhet alls av sjuan som, om jag har förstått det hela rätt, har inneburit något av en nylansering av serien. Spelen har till synes gått från pang-pang-action tillbaka till dess ursprungliga överlevnadsskräck, men den här gången i förstapersonsvy.

Det verkar dock som att en inte behöver spela någon av föregående titlar för att kunna ta sig an Resident Evil Village. För dem som likt mig är någorlunda nya till serien finns det nämligen i huvudmenyn en kort sammanfattningsfilm av det senaste spelet. Där berättar huvudpersonen Ethan Winters i korta drag vad han tvingades genomlida på den där hemska gården ute i Louisianas landsbygd. Trots att denna handling verkar fortsätta direkt in i Village är det inte absolut nödvändigt att känna till den för att ta sig an denna titel.

LÄS OM MITT ALLRA FÖRSTA MÖTE MED SERIEN: Speciella stunder: Ensam och utlämnad i Resident Evil

Jag vill bara säga nu inledningsvis att jävlar i min lilla låda vad fort det går att starta upp det här spelet! Resident Evil-motorn ihop med SSD:n i min Playstation 5 gör verkligen underverk. Äntligen visar både Sony och Capcom att de förstår hur dyrbar min tid är!

Men nog om det. I spelets inledning introduceras jag på riktigt för Ethan och Mia Winters, våra kära överlevare från det tidigare spelet. De lever ett på ytan stillsamt liv tillsammans och har numera en dotter vid namn Rose. Tyvärr verkar deras hemska upplevelser för tre år sedan i Louisiana ha satt sina spår och speciellt Mia bär på något hon inte gärna pratar om. Mer får jag dock inte veta förrän Chris Redfield (!) dyker upp med ett gäng underhuggare och mördar Mia, kidnappar Rose och knockar Ethan. När Ethan vaknar igen är han någonstans långt ute i skogen och stapplar sig fram i mörkret tills han kommer till den by som spelets titel skvallrar om.

Tillåt mig att fokusera en stund på förstapersonsperspektivet (som visserligen inte är nytt för just det här spelet), för bara det är en aspekt som är väldigt långt ifrån mina tidigare upplevelser av Resident Evil. Med huvudparten av mina minnen från seriens mer actiontunga delar är detta något helt annat – och inledningsvis upplever jag det som lite irriterande. Jag ser liksom inte vad som händer. Speciellt inte när jag i ett tidigt skede vandrar igenom en beckmörk skog.

Det hela blir lite mer lättnavigerat när jag kommer fram till byn och ett gigantiskt slott skymtar i dimman. Här känns det som att spelet börjar på riktigt då monster i form av apliknande varulvar – i spelet kallat ’lycans’ – duggar tätt. Dock börjar förstapersonsperspektivet spöka igen i samband med att jag äntligen hittar ett vapen att försvara mig med och inser att jag har svårigheter att sikta. Säkerligen går detta till stor del att tillskriva min ovana vid handkontroll men jag vill ändå skylla lite på att jag inte tillåts en ordentlig överblick när jag ser allt i första person. Oavsett är det tur att jag verkar tåla en del stryk, så att jag har råd att missa ett skott eller fem.

LÄS MER: Förändringarna som förädlade Resident Evil 2

Utan att egentligen veta vilken typ av utmaningar jag skulle komma att ställas inför i Resident Evil Village valde jag att spela på svårighetsnivån ’standard’, vilket troligen motsvarar normal. Utöver denna finns också casual, hardcore och Village of Shadows. Jag känner mig tidigt väldigt nöjd med att ha varit så ödmjuk i mitt val, för jag får med jämna mellanrum storstryk så snart jag blir upptäckt och börjar jagas av monstren. Ibland lyckas jag få ner en, max två av dem innan ammunitionen tar slut och allt jag har kvar är en kniv. Det finns snart heller inget att hela mig med så jag får helt enkelt fly, gömma mig och vänta på en öppning.

Min inledande sittning präglas sedan nästan genomgående av ovisshet och oförståelse för vad exakt det är jag gör som gör att jag lyckas ta mig vidare i spelet. Jag fattar inte riktigt hur, men på något sätt överlever jag mot alla odds och kommer vidare i handlingen. Och ja, det kan förstås ses som en analogi för skräck att inte veta vad det är som pågår, men här i början upplever jag det mest som störigt.

I korta drag kan jag hursomhelst avslöja att jag lyckas ta mig igenom byn och faktiskt hitta några fler överlevare. Min andningspaus varar dock inte länge och ganska snart är jag återigen jagad av övernaturliga väsen tills jag så småningom tuppar av igen. Jag vaknar upp i vad som verkar vara det slott jag hittills bara sett konturerna av. Där möter jag en samling väldigt egendomliga karaktärer som jag känner på mig att jag kommer stifta mycket nära bekantskap (läs: fiendskap) med i sinom tid. Mycket snart är jag dock på flyende fot igen med hemska monster hack i häl.

Vad som sen följer är ren, spelmekanisk fröjd. Jag utforskar, gömmer mig, slåss, letar vapen, uppgraderar dem, hittar pengar och craftar nya föremål av gammalt skrot. Jag får möta både dussinfiender och större bossar som kräver att jag listar ut deras attackmönster eller prövar olika strategier. Alltsomoftast blir jag också jagad och måste då kämpa mot impulsen att gå till attack. De gånger oddsen känns överväldigande är det nästan alltid bättre att fly än illa skjuta.

MER SERIENS TIDIGARE DELAR: Förändringarna som förädlade Resident Evil 2

Jag gillar verkligen hur stort pusselfokus Village har. Det går igen i allt från fiender till regelrätta miljöpussel och de varierar i komplexitet. De flesta lösningar går att resonera sig fram till på egen hand, men väldigt ofta finns där också hjälp eller ledtrådar att finna bland de otaliga papper, brev, journaler och dagböcker som ligger strödda i byn och dess kringliggande områden.

I likhet med åtminstone Resident Evil 4 (mig veterligen) finns här också en minst sagt säregen handelsman vid namn Duke. Denne dyker upp i tid och otid, till synes opåverkad av allt sattyg Ethan får utstå, och erbjuder mig sina tjänster. Hos honom kan jag bland annat köpa ammunition och medicin, uppgradera mina vapen samt sälja värdesaker som jag plockat på mig längsmed vägen. Ytterligare en klassisk Resident Evil-stämpel är att det endast går att spara vid skrivmaskiner (utöver de gånger spelet är generöst nog att autospara i samband med vissa skriptade sekvenser).

Men en av de absolut bästa aspekterna med det här spelet – och en jag inte kan minnas har varit en del av tidigare installationer i serien – är utan tvekan att kartan visar vilka rum eller hus som fortfarande gömmer på hemligheter och föremål. När jag har uttömt ett visst område på allt det har att dölja, stort som smått, ändrar det färg på kartan från rött till blått. Ännu ett bevis på att Capcom förstår att tid är pengar, eller i det här fallet, mer speltid.

Något som däremot naggar mig litegrann genom de första speltimmarna är hur mycket stryk Ethan tål. Han förlorar fingrar, blir biten, genomborrad, slagen och får till och med en kubikmeter stor hammare i huvudet och bara skakar det av sig. Ganska snart får jag dock bara hänge mig åt ’suspension of disbelief’ och låta det bero. Tids nog blir det rentav något jag kommer att uppskatta. Ethans stryktålighet är nämligen en av spelets styrkor, helt enkelt för att jag slipper dö gång på gång. Istället får jag med jämna mellanrum ett frikort och en möjlighet att rätta till det misstag som nu lett till att jag hamnat lite för nära en stark fiende. Hade jag spelat på högre svårighetsgrad är jag dock ganska säker på att fiendernas attacker hade varit mycket allvarligare och mer oförlåtande. Med andra ord gör detta att jag känner mig ännu mer nöjd över att ha valt att spela på standard.

Jag nämnde att PS5:an gör under för laddningstiderna. Dock tror jag att dess 60 bildrutor per sekund får spelet att se lite fulare ut. Det blir något slags känsla av uncanny valley där jag ser skarvarna i grafiken mycket tydligare. Å andra sidan kanske det är lika bra att det inte ser alltför realistiskt ut.

LÄS MER: Mr. X ger skräcken ett nygammalt ansikte

En bra bit in i spelet kommer jag nämligen till den punkt där jag tvingas erkänna för mig själv att jag faktiskt är rädd. Inte för att jag matas med jump scares stup i kvarten, utan för att spelet verkligen är obehagligt. Det är en riktigt otäck känsla att bli jagad i Village, kanske mest på grund av förstapersonsvyn som gör det omöjligt för mig att ha koll på både flyktväg och min förföljare. Av samma anledning är det otäckt även när jag inte blir jagad, för då infinner sig istället en ständigt överhängande känsla av hot. En känsla som i vissa fall visar sig vara helt obefogad och i vissa fall berättigad. Vid det här laget är mina inledande stapplande steg i spelet som bortblåsta och jag har hängett mig totalt till både story och spelmekanik.

Spelet balanserar också väldigt bra mellan att låta mig känna mig som om jag är ordentligt utrustad och har koll på läget, och att i nästa sekund göra en kovändning och få mig att känna mig pytteliten och svag. Innan jag började spela Village hade jag aldrig trott att den här tudelningen skulle vara något positivt, men med facit i hand är det precis så här jag vill ha ett skräckspel. Det hela gör mig ännu mer nöjd när jag väl lyckas trotsa de omöjliga oddsen och ta mig triumferande (nåja) ut på andra sidan.

Jag har länge känt att Resident Evil-serien inte är något för mig. Eller åtminstone att det på sin höjd haft potential att vara ett hjärndött tidsfördriv i sällskap av en vän. Men Village har visat mig att jag kan ha roligt med och till och med njuta av att spela det. Det är en kombination av renodlad skräck och sprudlande upptäckarglädje som jag aldrig tidigare upplevt i ett spel. Jag inledde mitt spelande med en lätt skepsis och förväntan att bli milt underhållen, och befinner mig nu istället i ett läge där jag längtar efter att fortsätta spela, trots att jag vet att jag kommer bli rädd. Hatten av, Capcom! Det här gjorde ni verkligen bra.