Året är 2050 och du befinner dig i Paris som är lika vackert som någonsin. Vanligtvis kanske du skulle vilja åka runt och se staden, besöka Eiffeltornet och ha det trevligt – men tyvärr är inte något av detta längre möjligt. Staden har övertagits av maskiner med artificiell intelligens, och i Singularity 5 är det upp till dig att stoppa dem.

Spelet är en arkadbaserad wave shooter i VR-form, där det alltså kommer vågor av fiender som du måste besegra för att ta dig vidare. Till hjälp har du olika sorters vapen, och dessa håller du i vardera hand. Till en början har du enbart tillgång till ett par pistoler, men ju längre in i spelet du kommer desto fler vapen får du att välja mellan. Det räcker dock inte att enbart skjuta på maskinerna utan man måste även krossa kristaller som blockerar din syn genom att slå dem, knuffa bort inkommande granater, och undvika att bli träffad av laserstrålar genom att helt enkelt flytta på sig.

Fem nivåer har man att ta sig igenom, och varje nivå är svårare än den föregående. Man har även tre svårighetsgrader att välja mellan, men den lättaste är bara rekommenderad att ge sig på om man inte kan klara av medelläget, detta eftersom spelet är menat att vara utmanande. Dock gör inte ens den lägsta svårighetsgraden det enkelt, då det fortfarande är mycket att hålla koll på mellan att skjuta fienderna, komma ihåg att ladda om sina vapen, samt undvika inkommande faror. Detta gjorde mig snäppet frustrerad emellanåt, främst för att man är tvungen att röra sig snabbt under vilket min headset-sladd konstant gjorde sig påmind.

LÄS FLER RECENSIONER: The Occupation

Tur var dock att jag inte kände mig åksjuk. I flertalet fall har jag inte kunnat spela VR-spel just på grund av hur mycket miljön rört sig, men Singularity 5 finner en bra balans. De gånger man förflyttar sig går det lugnt såsom när man åker uppför en hiss i första nivån, eller när man sitter ner på en svävande motorcykel som sakta tar sig igenom det vackra men ändå kusliga landskapet.

Stilen i sig visar definitivt en futuristisk version av vår värld, men inte på det sätt som ofta ses i verk om framtiden. Neon är inte huvudfokuset utan istället är designen svart och vit, skinande ren och oerhört elegant, något som nästan känns taget direkt ur Bayonetta eller Mirror’s Edge. Det är ett nöje i sig självt att betrakta miljön man står i och blicka upp mot de gigantiska byggnaderna runtomkring sig som är lika vackra som de känns hotfulla – inte minst på den sista nivån då man möter spelets boss, the Goddess, som är större än Eiffeltornet självt. Musiken och ljuddesignen speglar miljön genom hur simpel men ändå obehaglig samt episk den lyckas vara, vilket gör upplevelsen ännu mer påtaglig.

LÄS MER: Veckans spelmelodi: Ghost Trick: Phantom Detective – A Dashing Enigma

Tack vare dess unika stil är Singularity 5 ett väl sammansatt och underhållande VR-spel, även i en tid då marknaden för wave shooters sedan länge har mättats. Om man är duktig nog att bemästra alla hinder som förekommer kanske man till och med lyckas fullfölja spelets mål – att koppla ur the Goddess och stoppa maskinerna, en gång för alla.