Ett alltför vanligt uttryck är “det var bättre förr”. Det säger vi när vi inte tycker nuet och framtiden har oss något att erbjuda. Ofta ser vi tillbaka på spel som vi älskade medan vi sörjer och surar över att de inte längre tillverkas. Därför tänkte vi att vi kan rycka lite i våra nostalgiska minnestrådar samtidigt som vi försöker ha en optimistisk syn på framtiden. Vid sidan av att beklaga oss över varför vi saknar serien ifråga passar vi även på att fantisera varför dessa spel borde få en ny chans med dagens teknik i ryggen. Vi berättar hur bortglömda serier som tynade bort kan få nytt liv med nya perspektiv. Mycket kan trots allt hända på 10-20 år.

Detta rivstartar vår nya artikelserie “Ge XXX en ny chans” som syftar att belysa bortglömda spelserier som vi tycker borde få en comeback. Därför inleder vi rejält med hela sju spelserier som vi på redaktionen önskar kom tillbaka.

För att en spelserie skall godkännas måste två regler följas:

1) Spelserien måste varit frånvarande i minst 7-8 år. Då räknas den som ”bortglömd” och undanlagd av utgivarna enligt oss.

2) Spelserien räknas som just en serie om den haft minst två delar. Alltså inga one-offs. Vi räknar också främst fullskaliga konsol- och datorversioner.

Glöm inte heller att spelserier är inte samma sak som varumärke. Det finns t.ex. många spelserier med Mario i huvudrollen. Varje sådan serie eller spin-off räknas som sin egen serie så länge det släppts minst två spel.

I början av veckan frågade vi er vilka serier ni tyckte skulle göra comeback och vi har fått in många svar än så länge. Dessa ser ni nästa veckas upplaga av Veckans fråga. Nu är det alltså vår tur att berätta för er vad vi saknar.

Lemmings – Alexander Cederholm

Här har vi ett av spelvärldens mest charmiga och karaktäristiska pusselspel men av någon anledning slutade serien utvecklas alldeles för tidigt. Originalet från 1991 hade en enkel idé. Forsla 100 lemmings till målet oskadda, något som skulle visa sig vara lättare sagt än gjort. För att korsa, bestiga och tränga igenom terrängen kunde man tilldela åtta olika förmågor åt de blåklädda liven.

I uppföljaren, Lemmings 2: The Tribes fanns det hela 51 olika förmågor som kunde användas över 12 tematiska världar. Vissa var fräscha och unika medan andra var uppgraderingar och varianter av tidigare egenskaper. Man kunde dock bara ha åtkomst till åtta per bana. Det var underbar kitchen sink-design i sitt esse. Vissa tyckte tvåan spädde ut upplevelsen men jag älskade dess skala och ambition.

EN ANNAN BORTGLÖMD SERIE: F-Zero X prioterade funktion före flärd

Med polygon-världarnas intåg kom Lemmings 3D och även Lemmings Revolution. Även om det var spännande att utforska Lemmings-världar i nya dimensioner så var det i princip det enda dessa spel gjorde. Lemmings 3D var i 3D men utspelade sig på ett 2D-plan likt hur spel som Bug och Crash Bandicoot hanterade djup och perspektivskifte. I Lemmings Revolution var allt småttigt och 2D igen men utspelade sig på en roterande cylinder. Gameplay utvecklades nästan inte alls i dessa spel. Efter dessa spel stod innovationen och förändringen helt still. Sony har suttit på konsol-licensen länge men inte försökt göra något intressant med varumärket. Det som hänt de senaste fem åren är touch-utgåvor av klassiska Lemmings på Playstation Vita och mobiler.

Grundkonceptet som Lemmings vilar på är fortfarande genialt i sin enkelhet och inbyggda komplexitet. Här finns så många möjligheter till kreativ pusselkreation om man bara orkade göra något mer än portningar eller leva på de gamla spelens arv. Lemmings har inte lekt med 3D på nästan 20 år. Vi vet att långt ifrån alla spelutvecklare behärskade polygoner, kamera, och 3D-navigering i 3D-revolutionens tidiga dagar men läget är ett annat idag. Idag kan både stora och små spelstudior utföra mästerverk inom pusselgenren. Det är dags att börja utforska och gräva i Lemmings-koncepten igen och se vad man kan uppdaga med nya dimensioner, VR och mer teknisk precision än den vi hade för 20 år sen.

Resistance – Niklas Alicki

Single player-spelens död, som det pratades om för något år sedan, är ju som bekant kraftigt överskattad. Kolla bara på förra årets GOTY-kandidater som till exempel God of War, Spider-Man och Red Dead Redemption 2. Men det de alla har gemensamt är tredjepersons-perspektivet och tonvikten på nära strider. Den klassiska genren av berättelsedrivna shooters däremot, med Half-Life som ledstjärna, lyser med sin frånvaro.

Här återfanns förut klassiker som Killzone, Singularity, Bioshock, Crysis och Call of Duty, den sistnämnda har till och med ha skippat det tilll förmån för hippa Battle Royale-läget. En av de mest egensinniga och spännande serierna i genren var Resistance, utvecklad av Insomniac Games (som ironiskt nog gjorde tidigare nämnda Spider-Man). Det var en annorlunda tolkning av den klassiska “utomjordingar invaderar”, fast i en historisk kontext. Redan då lite sorgligt underskattad, och med en ny AAA-budget på ny hårdvara hade det lätt kunnat bli ytterligare en av Playstations utmärkta exklusiva titlar.

Sega Bass Fishing – David Petersson

Det är något speciellt med Sega Dreamcast och fiskespel, för det kan ju inte vara en slump att både det ytterst bisarra Tamagotchi-spelet Seaman – där fiskar med människoansikten ska vårdas i ett akvarium och det ytterst arkadaktiga Sega Bass Fishing med sin berömda “Fiissshhh”-utannonsering har sina rötter i samma konsol.

Där den ena var en nyans som snabbt försvann blev fiskelyckan långt större för Sega Bass Fishing. Efter att ha blivit en stor succé i arkadhallar över hela världen, släpptes 1999 en mycket välgjord Dreamcast-variant med stöd för den nu legendariska Sega Fishing Controller. Känslan av att tampas med vilda fiskar under ytan på olika sjöar blev nästan total med hjälp av fiskekontrollens vibrationer, gyro och vev. Min extas sjöng nästan samstämmigt med den exalterade japansk-engelska kommentatorn, vars enda jobb var att utannonsera olika händelser som “Thiiis ones huuuge”, “Line breeak” eller “Noooo” oftast till tonerna av japansk metal!

Knäppt? Ja, absolut! Men känslan var grym och undervattensperspektivet gav det hela mer nerv än den långt mer tråkiga “titta på flötet”-vinkeln. Allt var designat för att hålla spänningen på topp när du fick napp, vilket man alltid fick väldigt snabbt.

Tänk vad coolt med en modern variant till Nintendo Switch tillsammans med en välbyggd fiskekontroller med HD Rumble och långt fler typer av fisk. Med fokus på action-stint gameplay och inte på den så mycket vanligare, lugna varianten med fågelkvitter och kluckande vatten!

Star Wars: Jedi Knight – Andreas Lennartsson

Star Wars: Jedi Knight omfattar en samling spel som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Jag har fina minnen av hur jag och brorsan satt och tragglade oss igenom Kyle Katarns episka äventyr i Jedi Outcast. Eller det var mest han som tragglade medan jag tittade på, jag var ju lillebror trots allt. Vi hade såklart lasersvärdet från början tack vare fuskkoder. Den skeva spelbalansen betydde väldigt lite för oss på den tiden. Efter det var det dags för Jaden Korr att ge sig ut på färd i och med Jedi Academy. Här fick även jag vara med och leka när vi tog oss an diverse äventyr samtidigt som vi avancerade genom jedi-akademin.

Det är inte särskilt svårt att beskriva varför spelen var så tilltalande. För det första hade Star Wars då (och har fortfarande) en svåröverträffad kraft att dra till sig uppmärksamhet. Släng Star Wars-loggan på en gräsklippare eller matlåda så har du garanterat flertalet spekulanter innan du hinner säga “Jar Jar”. Lägg sedan till en originell och intressant handling blandat med varierande och intensiva strider så är du hemma. Därför är jag av den bestämda åsikten att Star Wars: Jedi Knight borde få en ny chans. Med dagens larvigt ambitiösa speltekniska hantverk skulle serien verkligen kunna göra en grandios återkomst. 

En liten del av mig tror, och en stor del hoppas, att det är precis detta som är under utveckling hos Respawn Entertainment, som gav oss Titanfall-spelen. Titeln på deras kommande Star Wars-spel (Jedi Fallen Order) såväl som studions tidigare erfarenheter är båda indikationer på att det skulle kunna stämma. Tiden får utvisa vad är på gång där, men tills dess fortsätter jag hoppas på en ny chans för Star Wars: Jedi Knight.

Burnout  – Martin Eriksson

När Burnout Paradise släpptes i början av 2008, med sin stora öppna stad där man kunde åka runt tillsammans med andra spelare online och leka rövare, så var alla ense om att det här var framtiden. Och nog var det framtiden alltid, vilket spel som Forza Horizon 3 och 4 har visat. Vad dock ingen visste var att det inte var framtiden för Burnout-serien. När Burnout Paradise släpptes kunde ingen ana att det skulle bli det sista fullskaliga spelet i serien.

När man återvänder till Burnout Paradise idag är det fortfarande ett väldigt roligt spel. Men samtidigt har det hänt mycket i genren på tio år. Skulle ett nytt Burnout klara sig i konkurrensen idag? Forza Horizon 3 och 4 har satt standarden för arkadracing i öppna världar väldigt, väldigt högt trots allt.

LÄS MER OM BURNOUT PARADISE

Det finns dock två saker som Burnout-serien har som inte Forza Horizon-serien har och det är takedowns och den totala förödelsen i Crash-läget. Om ett nytt Burnout skulle ha någon chans att hävda sig 2019 är det dessa två saker som spelet borde fokusera på.

Vare sig det gäller film eller spel är det vanligtvis ett dåligt råd att satsa det mesta krutet på specialeffekter och maffiga explosioner, men Burnout-serien är ett undantag. En stor, öppen spelvärld där massor av spelare kan göra takedowns på varandra och skapa total förödelse skulle kunna bli ett underbart spel. Eller ett mindre spel där man går tillbaka till de linjära banorna från Burnout 3: Takedown – fast med samma storskaliga förödelse av omgivningarna – skulle också kunna fungera. Om det görs med den rätta fingertoppskänslan. Något smaklöst magplask i stil med Onrush vill vi ju inte ha.

Ecco The Dolphin – Josefin Wennergren

1992 släpptes första delen i Ecco the Dolphin-serien. Och för den som inte vet vad det är för spel så ska jag försöka förklara. Håll i er. Man spelar som en delfin, (vilket låter helmysigt) som reser tillbaka i tiden och slåss mot utomjordingar. Tittar man på fodralet på spelet kan man nog lätt tro att det är ett charmigt spel för barn, vilket är fel, så fel! Jag skulle nog kunna påstå att Ecco var det första spel jag spelade där jag blev rädd. Men det var med en skräckblandad förtjusning ändå. 

Eccos kompisar blev kidnappade av utomjordingar, så för att rädda dem åkte han tillbaka i tiden, och på vägen träffar han på hemska hajar och andra ondskefulla varelser som vill ha ihjäl honom. Allt detta ackompanjerat av lite lätt stressande ljudeffekter och plågsamma delfin-skrik varje gång man tog skada. Jag tror att jag drömde mardrömmar om dess skrik i veckor efteråt. Jag kan helt ärligt erkänna att jag aldrig vågade spela klart det. 1994 kom del två, Tides of time, och även där reste man i tiden.

Så är inte 2019 året då vi behöver en uppföljare till Ecco? För det är ett spel som förtjänar en uppföljare fast i lite mjukare form, gärna i VR, men på Switchen hade fungerat bra det också, för den nya generationens gamers som kan gömma sig under täcket om det blir för skrämmande.

Monkey Island – David Nylander

Det var Monkey Island-serien som på riktigt väckte min kärlek till peka-klicka-spel. Jag minns fortfarande tydligt när min kompis hade med sig The Curse of Monkey Island på CD-ROM (googla det) hem till mig och hur jag blev som trollbunden av dess ”tecknade” grafik. Även om jag inte klarade ens hälften av pusslen och problemlösningarna på egen hand fängslades jag av berättelsen, karaktärerna, miljöerna, musiken och inte minst humorn. På något vis blev problemlösningen sekundär när allting annat med spelet var så fantastiskt.

 Personligen anser jag – och jag vet att det finns många som håller med – att serien peak:ade i och med det “The Curse of”-delen, vilket är det tredje spelet. Med det inte sagt att de övriga spelen inte har hållit måttet. Varje del i serien har på sitt eget sätt målat upp ett både vackert och mystiskt – om än fiktivt – Karibien, hittat nya humoristiska vinklar på piratlivet, samt bidragit till att bygga på myten kring den ö varifrån serien hämtar sitt namn.

ETT ANNAT PEKA-KLICKA-SPEL: 90-talskänslor med Willy Beamish

 Med ungefär ett decennium sedan jag spelade Tales of Monkey Island – det femte och senaste spelet – ska jag erkänna att jag inte har det särskilt färskt i minnet. Jag vill dock erinra mig att jag hade väldigt kul med det och att jag starkt gillade Telltales episodupplägg, vilket där och då var helt nytt. Hungrig efter mer började jag se mig omkring efter nyheter om en eventuell sjätte del. Tyvärr helt förgäves.

 Vi närmar oss nämligen tioårsdagen för när ett Monkey Island-spel senast släpptes, och såvitt jag vet synes ännu ingen dager för en ny del. Ron Gilbert, en av seriens ursprungliga skapare, har till och med bett (informellt, via Twitter) Disney som nu äger rättigheterna till Monkey Island-serien att få köpa tillbaka dessa. Detta var 2016 och det finns fortfarande inget land i sikte som tyder på att nästa spel ens är på idéstadiet, varken från Disney eller Gilbert. Något jag säkert kan konstatera är dock att världen är i stort behov av mer Guybrush Threepwood, med fördel fortsatt röstad av underbara Dominic Armato.

Vad tycker du om våra val? Vad tror du kunde göras för att ge dessa spel en värdig comeback i modern tid?