Jag kunde för allt i världen inte lista ut varför Starfield inte riktigt klickade. Jag närmade mig sakta men säkert 30 timmar, och visserligen hade jag knappast kommit så långt om jag inte hade haft kul, men det var något som inte riktigt stämde. Ena stunden njöt jag av fantastiskt välgjorda uppdrag och imponerande välskrivna karaktärer där jag som spelare hade full kontroll över såväl tillvägagångssätt som utgång i mina diverse äventyr. Andra stunden vandrade jag runt och blev nästan uttråkad av tomma planeter och processuellt genererade grottor och fiendebaser. Min vältränade Fallout- och Skyrim-hjärna blickade som vanligt ut över omfattande landskap i jakt på nästa ”Åh, jag undrar vad som finns där borta”-punkt. Problemet var bara att sakerna jag hittade ute i det öppna lämnade mig likgiltig i bästa fall och rentav besviken i värsta fall. Så småningom, efter att ha lyssnat på några kloka röster i såväl muntlig som skriftlig form, var svaret ganska uppenbart.

FLER RYMDSPEL: No Man’s Sky och den långa väntan på rymd och enkelhet

Ni kommer säkert ihåg inledningen på 2011 års monsterhit The Elder Scrolls V: Skyrim. Spelet tar sin början då huvudkaraktären transporteras till sin egen avrättning. Evenemanget blir tack och lov avbrutet av en oväntad drakattack och några tappra turer senare kliver vi ut från en farofylld grotta och ut i det öppna landskapet. Härifrån är det fritt val för spelaren. Jag kan såklart följa kartmarkören mot nästa huvuduppdrag, men det är minst lika lockande att utforska banditlägret åt ena hållet eller undersöka de magiska stenarna åt andra. Faktum är att de bästa historierna i Skyrim är antingen uppdragen du hittar utanför den gyllene stigen eller berättelserna du hittar helt utan kartmarkör. Därför är det såklart naturligt att en person med hundratals timmar i denna spelvärld startar upp det senaste från Bethesda Game Studios och börjar applicera samma taktik. ”Ja jag vet att det finns ett nytt huvuduppdrag men först tänkte jag utforska Venus.” Jag kan dock redan nu avslöja vad du kommer hitta på Venus: inte ett satans skvatt.

Detta är givetvis en sanning med modifikation. Det finns säkert roliga grejer att hitta på varje planet om man letar tillräckligt länge. Kruxet är dock att det allra mesta av intresse i Starfield hittar du under eller i direkt anslutning till uppdrag. Till exempel kommer den överraskande fängslande huvudberättelsen skicka dig till den lustfyllda staden Neon. Väl där stöter du på människor till höger och vänster som vill be dig om olika saker. Dessa uppdrag kommer sedan i sin tur leda dig till ytterligare intressanta platser där ytterligare intressanta möjligheter väntar. Det är såhär utforskandet tar form i Starfield. Förr fungerade det att vandra runt planlöst i vildmarken för rätt som det var möttes du av en lurig narr med sin mamma i en träkista, men så är inte längre fallet. Den löjligt stora storleken på Bethesdas senaste rymdkalas gör det i princip omöjligt för sådana här tillfällen att ta form med samma frekvens som är nödvändigt. Ett rollspel i öppen värld behöver kunna erbjuda en tillräckligt hög frekvens av spännande händelser, annars fungerar det inte. Den här typen av utforskande har med andra ord flyttat från det planlösa vandrandet till de välgjorda uppdragen och ju snabbare du inser det desto snabbare kommer du kunna börja uppskatta Starfield på riktigt.

YTTERLIGARE RYMDÄVENTYR: Everspace 2 blåser ytterligare liv i en redan etablerad genre

Inför lanseringen av Starfield fanns det röster som beskrev det som det bästa från Fallout och The Elder Scrolls fast ute i rymden. Där och då lät det ganska bra för egen del, men jag har nu insett att det var en ganska skev beskrivning av det här spelet. Det bästa i Fallout och The Elder Scrolls är onekligen vandrandet som ständigt avbryts av någon spännande byggnad, en intressant karaktär eller en obehaglig grotta. Detta finns såklart även i Starfield men eftersom det allt som oftast inte kommer vara handgjort tappar det väldigt mycket betydelse väldigt snabbt. En mer pricksäker beskrivning hade istället varit ”Det sämsta från Fallout och The Elder Scrolls fast jättemycket bättre”. Jag pratar såklart om huvudberättelsen, något som tidigare endast funnits med som någon slags kontext till mitt utforskande men som nu är den största dragkraften av dem alla tillsammans med kringliggande uppdragsserier. Uppdragen i Starfield är inte bara spännande och fängslande, de gör dessutom ett lysande jobb i att visa den handgjorda och otroligt välgjorda världen som existerar inuti detta vackra men någorlunda tradiga universum.

Nu kanske du sitter där och känner igen dig i mina upplevelser. Kanske kände även du att något inte riktigt fungerade i spelupplevelsen som helhet. Kanske kände du att den inte fungerade överhuvudtaget. Oavsett så hoppas jag att mina ord har gett dig några tips och råd om hur detta spelet faktiskt fungerar. Det här är inte ett Fallout med rymdpirater, det är inte heller ett Skyrim med laserpistoler. Det här är Starfield, och först nu när jag förstått vad det innebär är det inte bara ett mycket bättre spel, det är bland det bästa jag spelat på flera år.