Jag älskar sysselsättningen som spelskribent av flera olika anledningar. En av dem är utan tvekan möjligheten att testa på nya spel som jag, om sanningen ska fram, på förhand inte ens visste existerade. Jag är däremot glad att det charmigt färgglada Sparklite existerar. Det är inte befriat från brister samtidigt som spelet aldrig riktigt bjuder på något utöver det vanliga, men det är likväl en behaglig mellanlandning mitt i den intensiva spelhösten.

I detta äventyr har ett gäng människor flyttat till skyarna i en ballongburen stad och ber därför dig att åka ner till den farliga ytan för att utforska, mörda monster, plocka på dig juveler och besegra en skräckinjagande gruvindustri. Åtminstone tills du blir tillräckligt skadad för att återigen plockas upp till skyarna, spendera juvelerna på uppgraderingar och sedan återvända till farorna.

LÄS FLER RECENSIONER: The Outer Worlds

Spelvärlden i Sparklite är fruktansvärt trevlig att titta på med sin gemytliga pixelkonst-estetik. Världarna jag utforskar är processuellt genererade där ett gäng förutbestämda mallar kastas runt lite här och där. Ett äventyr i det här spelet är alltså lite som att lägga en monsterfylld patiens. Det kommer liksom inte dyka upp ett spader 18 en bit på vägen utan korten är alltid desamma, men när eller var de olika korten dyker upp är olika varje gång. Till en början känns miljöerna nya, men ganska snart börjar jag känna igen de olika skärmarna. Och även om de hamnar på olika ställen varje gång känns inte varje resa ner till ytan riktigt så fräsch som jag hade velat.

Farorna duggar tätt i Sparklites vackra skogar.

Den återkommande spel-loopen utgörs som sagt av äventyrande nere i de farofyllda skogarna och shoppingturer uppe i staden. Vi börjar med att ta en titt på det sistnämnda. Den trygga staden bland molnen är platsen jag vänder mig till för att växa och bli starkare som äventyrare. Här hittar vi allt från fler hälsohjärtan, nya föremål som bomber eller hälsopåfyllningar, uppgraderingar till mina vapen och mycket annat nödvändigt. Staden bjuder på tillräckligt med varierande investeringsmöjligheter för att jag ska känna mig lite starkare och aningen mer förberedd varje gång jag tar luftskeppet ner till ytan.

Jag vill även hylla spelets inventariesystem där jag fyller upp ett rutnät med föremål som tar olika mycket plats. Det är bra mycket trevligare att hantera än en vanlig tråkig lista. Dessutom kan vissa föremål föras samman för att skapa en starkare version som då tar mindre plats. Det hela leder till ett tillfredsställande pusslande där jag verkligen måste prioritera vilken packning som får följa med på resan den här gången.

Mina trevliga shoppingturer hade dock varit aningen händelselösa om det inte vore för mina resor genom de farliga landskapen. Det är nämligen så att de flesta fiender kastar ifrån sig ädelstenar (en valuta som kallas för just ”sparklite”) som sedan används för att köpa allting i spelet. Den varierande mängden av spelets bovar ger dig dock inga juveler på beställning, utan det är hårdhandskarna som gäller. Mina egna verktyg är dock ganska grundläggande i form av en stenhård skiftnyckel och olika föremål som jag plockat på mig längs vägen, det handlar mer om att lära sig varje fiendes mönster och attackera vid rätt tillfälle. Det är inga strider som för spelindustrin framåt direkt, men de är likväl härliga snabba, pricksäkra och lätta att lära sig.

Spelet huserar dessutom ett gäng simpla men kreativa pussel.

Jag hade kunnat avancera genom monsterfyllda skärmar och uppgradera min hjälte till förbannelse, men det hade inte riktigt fört spelets ganska intetsägande handling framåt. Och när inte berättelsen är tillräckligt intressant motiveras jag istället av de nya leksakerna jag får av att besegra en av spelets fem bossar. Även här handlar det om att hitta mönster och tajma mina attacker. Bossarna är fantasifullt utformade och striderna mot dem blir härligt intensiva, däremot blir den återkommande resan till dem mindre behaglig. I vanliga fall kanske boss-strider föregås av en kort transportsträcka och en mellansekvens, men när de bebor ett spel med processuellt genererade banor måste jag istället navigera genom en ny värld inför varje försök. Min karta och olika föremål gör det visserligen enklare att veta vart jag ska gå för att hitta de stora bovarna, men det eliminerar tyvärr inte restiden.

FLER INDIES: Felix The Reaper

När jag nu kikar igenom vad jag skrivit inser jag att jag låter aningen besviken och ganska negativ, men Sparklite är ett mysigt spel som bara inte vill höras eller synas för mycket. Det är ett bra spel ur flera synvinklar som säkerligen kommer lysa upp höstmörkret i ett indie-bevandrat hushåll. Du kommer lockas in av den charmiga grafiken och simpla spelidén, men det är tyvärr inte säkert att du stannar kvar särskilt länge.