Var 22:a minut omintetgörs rymden i Outer Wilds. En explosion av förblindande styrka slukar ett helt solsystem när dess sol transformeras till en mäktig supernova som med sitt ljus släcker allt liv.

Vägen från slumrande stjärna till vildsint livsläckare går att följa med blotta ögat under spelets 22-minuterscykel. Den som håller ett vakande öga på solen kan med blotta blicken se hur den gula stjärnan sakta expanderar till en röd jätte under detta tidspann. Detta är Outer Wilds Majora’s Mask-moment. Detta är Mobilus Digitals svar på Nintendos argsinta måne som sakta sänker sig över Terminas fält och kastar en skugga över Clock Towns klocktorn.

Detta öde förnimmas till och med i rymdfararmuseet på Timber Hearth där din resa börjar. Detta museum viskar om många saker du kommer bekanta dig med under din utforskning av solsystemet, men det som stack ut för mig var utställningen av hur det går till när en stjärna blir just en röd jätte följt av en supernova. I kontext är det ett väldigt illavarslande för att inte säga förebådande element i museet som omedelbart sätter stämningen.

Allt i Outer Wilds rör sig enligt ett ödesbestämt klockverk. Varje loop startar på samma ställe; framför en blygsam lägereld på planeten Timber Hearth. Alla planeter går i omloppsbana runt den förrädiska solen som bara är minuter ifrån att gå från livgivare till massutplånare. Det går att följa och lära sig varje planets och komets livscykel, och däri ligger även nyckeln att förstå Outer Wilds och förhindra undergången som är nära förestående.

LÄS OM TIDSLOOPAR: Lev. Dö. Upprepa.

Det finns till och med en planet och en måne som tillsammans bildar de så kallade Ash Twins. Detta heter de för under 22-minutersförloppet kan man se hur Ash Twins sandpartiklar genom ett gravitationsfenomen lämnar sitt hem på Ash och istället duschar ner över Ember Twin. Tillsammans bildar dom de så kallade timglastvillingarna och agerar som ett bokstavligt timglas som räknar ner till solsystemets sista minuter. När all sand skiftats över från Ash till Ember återstår det ungefär två minuter av speltid och det är då den ödesdigra och sorgsna melodin End Times börjar spela.

Första gången jag hörde detta visste jag inte vad som pågick. Plötsligt hörde jag bara olycksbådande syntmusik och några minuter senare var jag död, slukad av ett bländande ljus som kastade min själ tillbaka 22 minuter, in framför lägerelden där allt började. Nästa gång såg jag till att vara under bar himmel när musiken började klinga. Då kunde jag från min klippavsats se hur massiv och blodröd solen blivit. Jag stod kvar för att följa förloppet och när musiken ebbade ut ser jag hur stjärnan börjar implodera för att slutligen explodera i en kaskad av blått och vitt ljus. Jag skåda hur detta sken sakta närmade sig och absorberade de närmst liggande himlakropparna. Jag kan bokstavligt höra hur med ett dunder slutet närmar sig och några sekunder senare är jag åter insvept i detta täcke av ljus. Det ligger ett märkligt lugn över hela händelsen. Jag upplevde det hela väldigt avslappnande varje gång som universum gick under på mina villkor.

Efter detta gjorde jag nämligen det till mitt mål att alltid försöka ha en bra vy om jag överlevde spelets 22 minuter. Jag har stått i regnrusk, på klipptoppar, på rymdstationer, svävat i rymden och till med skådat domedagen från spelets kartläge. Jag har haft bästa åskådarplats för solsystemets undergång och varje gång var det lika terapeutiskt och zen när jag såg solsystemet översköljas av det blå ljuset som slutligen även skulle svepa in mig i sin upplysta linda och låta allt börja om igen. Leva, dö, upprepa.