Speciella stunder: Kolossen på Yoshi’s Island

Har du någon fobi? Under mitten av 90-talet utvecklade jag en liten sådan för just magar. Det kan tyckas märkligt men det finns en viss mage som skrämt mig till vanvett som spelare. Lyssna och lär om magen som kan göra dig game over. 

Kan man verkligen vara rädd för magar? Förmodligen kunde man det, för det var den värsta syn jag kunde möta om jag var för slö i vändningarna. Det fanns två utmärkande magar i spelvärlden under 90-talet. Den första tillhör den gigantiska Kraid i Super Metroid. Hans enorma kulmage som skjuter taggar kommer jag minnas länge och väl, men Kraid mötte sin överman ett år senare. För då intog en annan typ av ödla scenen, och vilken entré sen. Denna reptil bjöd mig på en spelupplevelse jag sent, eller snarare aldrig, skulle glömma. 

Det händer inte ofta, men då och då dyker det upp ett spel som kryper in under ens skinn och naglar sig fast. Det är väldigt sällsynt att jag under en spelsession mister kontrollen rent psykiskt, och till följd av det fysiskt. Det vill säga ända tills det är dags för den sista uppgörelsen. Barndomsspel som Super Mario Bros 2, Little Nemo: The Dream Master och Final Fantasy VI har alla något gemensamt, nämligen att slutstriderna i dessa spel har påverkat mitt sinne i den milda grad att jag tappat all sans och blivit en skakande, panikslagen och hyperventilerande person som inte kan ta klara beslut. Jag talar om att mina hårstrån ställt sig rätt upp och hur ilningar färdats längs ryggraden. Allt blev så spänt att jag knappt kunde tänka klart och vi spelare vet att det är ett måste att ha en klar skalle för att överkomma stora hinder. 

När jag fick dessa “anfall” undrade jag verkligen om jag mådde bra, men samtidigt var det en bekräftelse att spelet jag lirade var speciellt. Jag vet inte varför det är så, men jag gissar att det är en kombination av bossdesign och musik som i skicklig harmoni skapar detta lustiga rus och nervpirr. 

Nu skall jag dock tala om en av de mest intensiva bossfighter jag upplevt, en spelsession som inte gav mig den där hjärndöda och nervkittlande känslan. Nej, den här utmaningen gav mig istället fullständig panik och något som mest kan liknas vid dödsångest. 

EN TIDIGARE: Speciella stunder: Spår av rädsla i Final Fantasy VII

För de som inte redan räknat ut vilken reptilmage jag fruktade kan jag tala om att den visas i Super Mario World 2: Yoshi ́s Island. Det är ingen mindre än lilla söta Baby Bowser som är upphov till denna magfobi. Hela Yoshi ́s Island bjöd på ovanliga, kreativa och speciella bossar. Man visste aldrig riktigt hur en bosstrid kunde te sig efter Kamek hade varit framme och viftat med sitt trollspö. För det mesta växte de till enorma proportioner, men det som väntade i Baby Bowsers barnkammare var jag allt annat än redo på. Efter jag lyckats besegra den lilla skalförsedda pilten kom den irriterande Kamek som på beställning och förtrollade den yra Koopan. Bowsers bjärta färger tonade sakta bort och ersattes med svärta. Den unga koopan satte sig upp och hans mörka silhuett började snabbt expandera tills det var allt som återstod av skärmen. Allt blev svart.

Plötsligt står Yoshi med Baby Mario på ryggen utomhus på ett borgkrön, resten av platsen har helt rasat samman. Yoshi blickar bort mot horisonten och upp ur mörkret reser sig en ohygglig best, stor som ett torn, med gula glödande ögon och en tom blick jag aldrig skulle glömma. I vuxen ålder är det här än idag en symbol för skräckinjagande och respektingivande bossdesign, mycket tack vare de tomma ögonen. Bowser har aldrig sett mer fasansfull och hotfull ut. Precis som Ganon försatte mig i skräck med sin tomma bolmande blick i Ocarina of Time lyckades Nintendo med samma konststycke tre år tidigare med kungen över alla koopas.

Sen börjar en kamp mot klockan. Reptilkungen började klampa rätt emot mig och enda sättet att stoppa den taggiga titanens framfart var att skjuta ägg i huvudet på honom. I inledningen gick allt bra, men till slut började plattformarna omkring Yoshi bli allt färre och mindre, och den första paniken kändes av när han avfyrade ett flammande eldklot som kom farandes från bakgrunden. Det började krävas precisionsarbete för att stå rätt och hinna skjuta ner den annalkande bjässen.

Kolossen som inlett sin dust med mig på flera kilometers avstånd började torna upp sig mer och mer, och han kastade en längre illabådande skugga över borgen för varje steg han tog. Vissa stunder fyllde hans kroppshydda stora delar av skärmen. Och som om inte det vore nog ökade även hans gångtakt för varje gång han fick ett ägg i huvudet. I takt med att ilskan steg inom honom steg även takten i hans fotsteg som ekade över Koopa-dalen.

Efter en hälsosam dos ägg i plytet kulminerar det hela med att Koopa-kungen stormar rätt emot mig, och då blev paniken ett faktum. Det var nu jag tappade kontroll över finmotoriken. Jag började fumla och missade både en och två gånger. Min ägg bara ven förbi hans snabbt annalkande gestalt. Bowsers kroppshydda tog upp mer och mer skärmyta för varje sekund som passerade. Hans mage täckte upp en oroväckande procent av TV-rutan och till slut kunde jag i bedrövelse bara se på hur han med dunder och brak skenar som en besatt vilde rätt in i borgen och sliter med sig Yoshi och Mario i processen. Allt blev svart igen.

Utanför spelets värld satt jag på min stol och försökte förstå vad som hände, jag stirrade mot TV:n och informeras om att jag nu har ett liv mindre. Inte bra. 

EN ARTIKEL OM UNIKA LIVMÄTARE: Spring för OCH efter livet! – ett intressant livssystem i spel

Det här var en Bowser-drabbning och en bosstrid olik någon annan jag ställts inför. Jag vet inte riktigt hur många gånger den där magen kom fram ända till skärmen, men när det skedde visste jag att det var kört. Fast innerst inne vet vi att inget är omöjligt så efter mycket om och men lyckades jag slutligen sätta ett ägg rätt i nunan på honom när magen bara var sekunder från att beröva mig ytterligare ett liv. Jag kastade det bara rätt upp i luften i ren panik utan att sikta. Det fanns inget att ta sikte på då Bowsers huvud var hundra meter ovanför mig och så gott som utanför bilden. Det var ett lyckoskott i blindo.

Bekräftelsen att jag prickat rätt kom när Reptilkonungen gav ifrån sig ett skri medan jag kunde bevittna hur Kameks magi på ett explosivt vis släppte taget om den väldiga motståndaren. Slutligen såg jag med lättnad hur hans kolossala mage tynade bort från TV-rutan. Det var äntligen över. Mina skälvande fingrar kunde äntligen vila.

LYSSNA PÅ DETTA FANTASTISKA MUSIKALISKA AVSLUT: Veckans spelmelodi: Yoshi’s Island – Ending Theme

Än idag är Yoshi’s Island ett av mina mest älskade spel och slutstriden är en stark bidragande faktor för dessa känslor. Det här var en mina mest panikartade och omtumlande upplevelser som ung spelare. För panik fick jag milt sagt varje gång Bowsers enorma magpansar kom rusande mot mig med buller och bång. 

Idag möter jag spelens utmaningar med lite mer lugn och kontroll. Det är alltid ett speciellt ögonblick när man ställs inför ett spels slutboss, men känslan av nervositet och kallsvett är reserverad för barn- och ungdomen. Magkänslan som uppstod när det var fara och färde är mer sällsynt idag. Då var inget omöjligt för spel var nya förtrollande ting som jag inte fördjupat mig i hur de fungerade. Det var före jag hade förstått spellogik och mönster. 

Men de gånger det fortfarande sker, när jag känner hur kroppen spänner sig, magen pirrar och rädslan att förlora infinner sig vet jag att jag spelar något väldigt speciellt, ett spel som verkligen gripit tag i mig. Så även om detta inte är något jag önskar någon annan person i vanliga fall så hoppas jag att ni som läser detta själva får en beskärda del av svettning, ståpäls och ångestattacker i framtiden. De är en viktig del av vår upplevelse. Det betyder också att jag idag inte fruktar den kurrande magkänslan längre. Jag har lärt mig att omfamna den med stor äventyrlig aptit istället.